Pave

Paven
	Paven ; Roms biskop ; Jesu Kristi stallforetradare ; Apostelns eftertradare ; Universella kyrkans overhuvud ; Italiens primas ; Romerska kyrkoprovinsens arkebiskop och metropolit ; Vatikanstatens harskare ; Guds tjanares tjanare
	Heliga stolens vapen
	Nuvarande ; Franciskus ; sedan 13 mars 2013
Titel	Hans Helighet
Residens	Vatikanen
Utses av	Kardinalskollegiet
Webbplats	www.vatican.va

Den har artikeln handlar om overhuvudet for den Romersk-katolska kyrkan . For koptisk-ortodoxa patriarken av Alexandria, se Koptisk-ortodox pave och patriark av Alexandria . For patriarken av Ortodoxa kyrkan av Alexandria, se Grekisk-ortodox patriark av Alexandria . For on i Finland, se Paven, Vora .

Pave (av latinets papa (PP.), "fader", av grekiskans π?πα?, papas, "fader", ursprungligen stavat π?ππα?, pappas) ar titeln for biskopen av Rom , tillika Romersk-katolska kyrkans hogste ledare. Sjalva ordet "pave" kunde forr aven anvandas om andra hoga kyrkoledare. Patriarken av Alexandria bar alltjamt titeln pave, liksom maronitiska kyrkans overhuvud. Den romerske paven raknas inom bland annat Katolska kyrkan som aposteln Petrus eftertradare eftersom Petrus anses vara den forste biskopen i Rom. Katolska kyrkan anser att den roll eller ambete som gavs at Petrus lever kvar och har getts till efterfoljande biskopar i Rom. Jesus Kristus sjalv anfortrodde kyrkan till Petrus: ”Du ar Petrus, Klippan, och pa den klippan skall jag bygga min kyrka” ( Matteusevangeliet 16:18).

Den nuvarande paven heter Franciskus efter Sankt Franciskus av Assisi och paborjade sitt ambete den 13 mars 2013.

Statsoverhuvud [ redigera | redigera wikitext ]

Paven ar regent i Vatikanstaten och ar som sadan representerad i Forenta nationerna . Heliga stolen , som Vatikanstaten benamns i diplomatiska sammanhang, har officiella forbindelser med manga stater, bland dem Sverige sedan 1982. Den pavliga administrationen handhas av kurian .

Pavedomets historia [ redigera | redigera wikitext ]

Enligt kyrklig tradition ska aposteln Petrus ha lett kyrkan i Rom tillsammans med Paulus , och bada skall ha lidit martyrdoden under kejsar Neros forfoljelse pa 60-talet e.Kr. Redan under de forsta arhundradena hade den romerska kyrkan en ledande stallning, och man vande sig till paven for att fa hjalp att avgora kyrkliga och teologiska tvister. Vid forsta konciliet i Nicaea ar 325 beslutades det att paven skulle vara hogst i kyrkans hierarki , over patriarkerna , varfor bland annat paven Leo I hade det avgorande ordet vid konciliet i Chalkedon ar 451. I den romerska rikskyrkan betraktades paven som arkepatriarken, och han erkanns annu idag av de ortodoxa kyrkorna som den framste av patriarkerna, fastan de brutit med katolska kyrkan.

Att paven fick en sa okad maktstallning berodde pa forhallandena efter det romerska rikets delning ar 395. I oster forenade den bysantinske kejsaren bade den politiska och kyrkliga makten (se caesareopapism ), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, Konstantinopel , Alexandria , Antiokia och Jerusalem . I vaster fanns ingen kejsare efter Vastroms fall ar 476, och istallet fick paven ensam ta bade det kyrkliga och det politiska ansvaret. I en konstitution fran ar 445 bekraftar kejsar Valentinianus III den romerske biskopens primat. ^[
1
] Nar germanfolken kristnades och det medeltida vasterlandet vaxte fram, var paven det sammanhallande bandet och den moraliska auktoriteten under tider av politisk splittring.

Genom att det skapades ett vasterlandskt kejsardome under Karl den store (kront till kejsare av paven ar 800) fick paven en central politisk betydelse. Genom grundandet av Kyrkostaten ar 756 blev paven aven varldslig furste men samtidigt lanstagare at kejsaren. Ocksa under de ottonska kejsarna ( Otto I , Otto II och Otto III ) pa 900-talet var pave och kejsare sammanknutna i ett forhallande som langt ifran alltid var harmoniskt, se bland annat gregorianska reformen och investiturstriden . Under pavarna Innocentius III (1198?1216) och Bonifatius VIII (1294?1303) stod pavedomet pa hojdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet foljde ” pavarnas babyloniska fangenskap ” i Avignon och darefter den stora schismen , som badadera innebar en nedgang for pavemakten. Krisen kunde bara overvinnas till priset av konciliarismen under Konstanzkonciliet .

Den vaxande kritiken mot pavestolens hushallning och sarskilt mot renassanspavarnas sloseri, bidrog till 1500-talets reformation , dar paven, i protestantisk propaganda, ofta framstalldes som antikrist . Genom tridentinska motet (1545?1563) faststalldes pa nytt pavens stallning som kyrkans obestridde ledare, nagot som slutligen fick sin bekraftelse vid Forsta Vatikankonciliet 1869?1870 och laran om pavens ofelbarhet och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret for kyrkans lara och styrelse i hans hand. Denna pavliga mojlighet att fastsla en dogm utan ett koncilium, utan bara med en pavlig synod , har i historien bara anvants tva ganger, 1854 under Pius IX Immaculata conceptio , och 1950 under Pius XII Mariae Assumptio . Medan konciliet pagick intogs Rom av italienska trupper, och Kyrkostaten uppgick i det nya Italien . Sedan paven varit ”fange i Vatikanen ” under nara 60 ar, upprattades Vatikanstaten genom Lateranfordraget 1929.

Vid Andra Vatikankonciliet 1962?1965 betonades biskoparnas gemensamma ansvar for kyrkan pa ett satt som brot men inte upphavde foregaende arhundradens pavliga centralisering. Under Johannes Paulus II har paven langt mer an tidigare blivit en massmedial gestalt.

Lista over pavar [ redigera | redigera wikitext ]

Lista over pavar

Paveval [ redigera | redigera wikitext ]

Huvudartikel: Konklav

Varje pave valjs av en sarskild valkorporation, kardinalkollegiet , som da sammantrader i Sixtinska kapellet till en konklav . Den som valjs till pave behover inte sjalv vara kardinal , men i praktiken ar detta ofta fallet. Vilken katolsk ogift man som helst kan dock valjas. I de fa fall da en icke-biskop valjs, maste denne vigas till biskop innan han krons till pave.

Fram till 1963 krontes paven med den tredelade tiaran Triregnum , enligt en over tusen ar gammal rit som symboliskt utropade paven till bland annat harskare over varlden.

En ny pave blir endast vald om han erhaller minst tva tredjedelar av de avgivna rosterna. Har en pave valts eldar man sa att det blir vit rok i skorstenen men om erforderlig majoritet inte har uppnatts eldar de sa det kommer svart rok ur skorstenen.

Genom historiens lopp har en rad personer gjort ansprak pa att vara rattmatig pave, dock utan att de erkants som sadan av den Romersk-katolska kyrkan. Dessa kallas motpavar .

Pavens titlar [ redigera | redigera wikitext ]

Pavens officiella titlar publiceras enligt en faststalld ordning i Heliga stolens arsbok Annuario Pontificio ^[
2
] (inom parentes pa italienska ):

Biskop av Rom ( Vescovo di Roma )
Jesu Kristi stallforetradare ( Vicario di Gesu Cristo )
Aposteln Petrus eftertradare ( Successore del principe degli apostoli )
Overhuvud for den universella kyrkan ( Sommo pontefice della chiesa universale )
Italiens primas ( Primate d'Italia )
Romerska kyrkoprovinsens arkebiskop och metropolit ( Arcivescovo e metropolita della Provincia Romana )
Vatikanstatens harskare ( Sovrano dello Stato della Citta del Vaticano )
Guds tjanares tjanare ( Servo dei servi di Dio )

Paven har ytterligare titlar utover de titlar som listas som officiella, men sedan 2006 ingar inte langre titeln "Vasterlandets patriark" ( Patriarca dell'Occidente ) bland de titlar som publiceras i arsboken. ^[
3
]

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

^ The Papacy . London: Weidenfeld & Nicolson 1997, s. 24. ISBN 0-297-83559-9
^ Annuario Pontificio
^ Vatikanradion: Titeln "Vasterlandets patriark" har blivit oanvandbar

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Duffy, Eamon, Helgon och syndare: en bok om pavarnas historia . Skelleftea: Norma 2002. ISBN 91-7217-047-6
Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes . Oxford: Oxford University Press 1988. ISBN 0-19-282085-0
Rendina, Claudio, The Popes: histories and secrets . Santa Ana, California: Seven Locks Press 2002. ISBN 1-931643-13-X

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

Cavallin, Lars, Pavar i moderna tider . Angelholm: Fredestad forlag 2006. ISBN 91-86428-27-6
Dahlby, Frithiof, Pavelangd med korta notiser . Stockholm: Studieboksforlaget 1962.
Hagg, Goran, Pavarna: tva tusen ar av makt och helighet . Stockholm: Wahlstrom & Widstrand 2006. ISBN 91-46-21324-4

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

Vatikanens officiella webbplats

[1] The Papacy . London: Weidenfeld & Nicolson 1997, s. 24. ISBN 0-297-83559-9

[2] Annuario Pontificio

[3] Vatikanradion: Titeln "Vasterlandets patriark" har blivit oanvandbar

[ 1 ]

[ 2 ]

[ 3 ]