Erik Benzelius den yngre
, fodd
27 januari
1675
i
Uppsala
, dod
23 september
1743
i
Linkoping
, var en svensk
teolog
. Han var
biskop
i
Goteborgs stift
1726?1731, i
Linkopings stift
1731?1742 och
arkebiskop
1742?1743 samt
talman
i
prastestandet
fran 1740.
Erik Benzelius den yngre var son till arkebiskopen
Erik Benzelius den aldre
och Margaretha Odhelia (1653?1693), vars far var
Erik Odhelius
professor och biskop och mormorsfar var arkebiskop
Petrus Kenicius
och kom fran den s.k.
Bureatten
. Benzelius var gift med Anna
Swedenborg
, dotter till biskop
Swedberg
och syster till den bekante
Emanuel Swedenborg
, samt via sin mor avlagset slakt med maken sasom Bureattling.
[
1
]
Benzelius fick tio barn med sin hustru, bland vilka biskopen
Carl Jesper Benzelius
blev den mest beromde. Sonen
Erik Benzelstierna
var
bergsrad
och grundade jarnmanufakturverket i
Boksholm
. Han var aven far till
Greta Benzelia
, samt svager till
Zacharias Esberg den yngre
.
Erik Benzelius den yngre
Under faderns overinseende var den bekante
Laurentius Molin
, sedermera
domprost
, hans forste larare. Den andre var D. Gadd, sedan lektor i
Strangnas
. Till Benzelius utbildning bidrog jamval umgange med den larde
Sparfvenfeldt
, samt besok vid frammande universitet och hos utlandska larde. Sonerna till arkebiskop Erik Benzelius d.a. fick liksom fadern fortsatta sina studier utomlands. Erik Benzelius d.y. var med understod av ett kungligt stipendium franvarande 1697?1700 och gjorde da bekantskap med
Leibniz
,
Thomasius
,
Malebranche
och flera andra av tidens beromda larda. Han riktade sin forskning i synnerhet pa bibliotekens skatter och kopte upp eller skrev av gamla klassiska forfattares handskrifter.
Aterkommen blev han 1702 utnamnd till bibliotekarie vid
Uppsala universitet
. Han ordnade dess samlingar sa att deras skick blev battre och fullstandigare an de hade varit tidigare, och han lat anskaffa de forsta
grekiska
manuskripten. Men han var inte bara en stor bok- och
myntkannare
, han hade aven vunnit vidstrackta kunskaper i manga andra lardomsgrenar, sarskilt i svensk historia och
klassisk litteratur
. Han holl forelasningar i litteraturhistoria och blev stiftare av
Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala
.
Med 1720-talet borjar ett nytt skede i den Benzelius levnad. Sedan han 1719 blivit
teologie doktor
och fatt ett
prebendepastorat
, utnamndes han 1723 till
professor
i
teologi
, men kallades redan 1726 att intaga
biskopsstolen i Goteborg
, vilken han 1731 fick utbyta mot samma plats i
Linkoping
.
Mellan de tragna stiftsgoromalen, som aldrig eftersattes, fortfor han med sina litterara sysselsattningar och underholl en vidstrackt brevvaxling med in- och utlandska vetenskapsman, vilket den 1791 av
Liden
utgivna
Brefvexling mellan arkebiskop Erik B. d. y. och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna
vittnar. Bland hans skrifter kan namnas:
Supplementa homiliarum Joannis Chrysostomi
(1708),
Monumenta historica vetera ecclesiae suiogothicae
(1709),
Joannis Vastovii Gothi vitis aquilonia
(1708), Diarium wazstenense (1721),
Philo Judaeus, graece et latine cum notis Th. Mangey
(London 1742),
Ulphilae sacrorum evangeliorum versio gothica ex cod. argenteo cum interpretatione latina et annotationibus
(Oxford 1750),
Utkast till svenska folkets historia
(utgiven av sonen biskop Benzelius 1762). Slutligen bor namnas, att Benzelius efterlamnade manga
liktal
och
predikningar
.
Han var bade en for sin tid framstaende och ovanligt kritisk forfattare och blev sa en av de fornamste framjarna av den litterara uppblomstring, som utmarker
frihetstiden
.
For ovrigt agnade Benzelius sin uppmarksamhet at allt, som han ansag kunde vara till nytta for Sverige. Han borjade skaffa statistiska uppgifter om folkmangden i de stift, vilkas styresman han var ? en borjan till det verk, som sedan anfortroddes at
Statistiska tabellkommissionen
? och uppmanade rikets praster att samla de sarskilda
landskapsdialekterna
. Han var en av de forsta som till Sverige inforskrev engelska far, han ivrade for naringarnas framjande samt faste Swedenborgs och genom hans bemedling
Karl XII
:s uppmarksamhet pa biskop
Brasks
brev, vari talas om astadkommandet av en genomfart fran
Ostersjon
till
Vasterhavet
.
Vald
riksdagsman
1723, upptradde Benzelius sedermera sasom sjalvskriven sadan vid de foljande
riksmotena
och slutligen vid 1740 och 1742 ars riksdagar sasom
prastestandets
talman. Han var en bland dem, som gick i spetsen for motstandet mot den kontroversielle teologen
Johann Konrad Dippel
, och skrev sjalv emot dennes laror.
1738 fick han, pa grund av prastestandets uppdrag, forehalla kung
Fredrik I
hans olovliga sammanlevnad med
Hedvig Taube
, och vid den foljande riksdagen vackte han, pa
drottningens
begaran, ater fraga om samma sak, varpa standet dels lat avfatta en skriftlig forestallning till kungen, som dock forklarade, att han inte ville ta emot densamma, dels lat ge froken Taube en varning. Benzelius tycks inte ha alskat det politiska livet, aven om han var en av
hattpartiets
chefer.
Det sades att "Den forne Jutehataren (E. Benzelius d. y.) har .. efter tidens lagenhet fran Holsteinare blifvit Skandinav."
[
2
]
Benzelius halsa avtog markbart under den siste riksdagen han bevistade. I september 1742 utnamndes han efter
Johannes Steuchius
dod till
arkebiskop
, men hann aldrig tilltrada ambetet.
Han hemkom ifran riksdagen sjuk till Linkoping och avled dar den 23 september 1743. Ar 1740 hade han blivit vald till ledamot av den 1739 stiftade
Vetenskapsakademien
och upptradde ar 1743 sasom dess
praeses
. At
Linkopings gymnasie
-bibliotek, den tiden uppstallt i
domkyrkans
ostra
kor
, hade han under sina sista ar agnat nitisk vard, och han valde detta alskade stalle till sin gravplats. Hans dyrbara boksamling lamnades av arvingarna for billigt pris till gymnasie-biblioteket, till vilket sedan jamval hans brev- och handskriftsamlingar, fortecknade i det 1791 av Liden utgivna "Repertorium Benzelianum", skanktes av hans son. Pa 1755?56 ars riksdag beslot standerna, att Benzelii byst skulle uppstallas pa
Kungliga biblioteket
i
Stockholm
.
Han ligger begraven i
Linkopings domkyrka
.
[
3
]