Riksdagshusbranden

Fran Wikipedia
Riksdagshuset i Berlin den 27 februari 1933.

Riksdagshusbranden ( tyska : der Reichstagsbrand ) kallas den eldsvada som harjade Riksdagshuset i Berlin den 27 februari 1933 och som anses vara ett avgorande moment i etablerandet av nazisternas styre . Huruvida den huvudanklagade, hollandaren Marinus van der Lubbe , verkligen anlade branden eller ej har varit foremal for diskussion men oavsett vilket gav branden en anledning for Hitler att paborja avvecklingen av den tyska demokratin.

Handelseforlopp [ redigera | redigera wikitext ]

Ett ogonvittne, Hans-Hinrich Floter, observerade vid niotiden pa kvallen hur fonster krossades och en person rorde sig inne i riksdagshuset. Floter larmade brandkaren och polisen klockan 21:25. [ 1 ] [ 2 ] Brandkaren kom dock pa grund av isbelagda gator och felkorningar for sent och riksdagshuset forstordes till stora delar, forst efter midnatt slacktes elden helt. Samtidigt hade en allt storre skara askadare samlats utanfor avsparrningarna.

Vid tiden for branden at rikskanslern Adolf Hitler middag hos Joseph Goebbels . Nar Goebbels fick ett telefonsamtal om branden avfardade han det forst som en logn men nar nasta samtal kom meddelade han Hitler. [ 3 ] Bada anlande till riksdagshuset just nar branden holl pa att slackas. Pa plats motte de riksdagens talman, Hermann Goring , som oppet beskyllde kommunisterna for branden och sa att en av de ansvariga hade gripits for att ha anlagt den. En hollandsk murare , 24-arige Marinus van der Lubbe , tidigare medlem i Nederlandernas kommunistiska parti , hittades av polis inuti den brinnande byggnaden och arresterades for anstiftan till mordbrand. [ 4 ] van der Lubbe havdade att han hade utfort dadet ensam men den 28 februari proklamerade flera dagstidningar att Tyskland hade drabbats av en bolsjevikisk revolution. [ 5 ]

Efterspel [ redigera | redigera wikitext ]

Den pacifistiska tidningen Das Andere Deutschland var en av manga tidningar som forbjods efter riksdagshusbranden.

Den 28 februari, dagen efter branden, kravde Hitler okade befogenheter for att kunna bekampa vad han ansag vara en kommunistisk konspiration anford av KPD . Samma dag formulerades en lagtext, Riksdagsbrandforordningen , av det preussiska inrikesministeriet under Hermann Goring, som signerades av rikspresident Paul von Hindenburg samma dag. Lagen gav enligt artikel 48 i Weimarkonstitutionen regeringen befogenheter att vidta atgarder for att skydda allmanheten utan riksdagens godkannande och upphavde de flesta medborgerliga rattigheter pa obestamd tid. [ 6 ] [ 7 ] Rudolf Diels , chef for preussiska hemliga polisen , menade att van der Lubbe var en sinnessjuk ensam garningsman och gick darmed emot sina overordnade som menade att branden var del av en storre komplott. Dagarna efter branden ledde en massiv arresteringsvag till att runt 4 000 medlemmar i KPD fangslades utan rattegang, inklusive partiledaren Ernst Thalmann . Kommunistisk press forbjods och samtliga KPD:s riksdagsledamoter sattes i "skyddshakte".

Branden kom lagligt for nazisterna infor riksdagsvalet den 5 mars 1933 . Nazisterna hade genomgaende propagerat for en "kamp mot marxismen" och spelat pa folks radslor for en kommunistisk revolution. Nu lyckades NSDAP ga kraftigt framat och partiet fick 288 mandat (44 procent), jamfort med 196 mandat i foregaende val. Redan innan riksdagshusbranden hade polis i samarbete med nazistiska Sturmabteilung (SA) angripit den politiska vanstern, saval kommunister som socialdemokrater och fackforeningsmedlemmar, pa olika satt men detta intensifierades an mer efter branden. [ 8 ] Eftersom Marinus van der Lubbe till synes hade kopplingar till Tysklands socialdemokratiska parti forbjods socialdemokratiska tidskrifter och valplakat i 14 dagar, alltsa till efter valet. [ 9 ] Eftersom nazisterna inte uppnadde sitt mal att fa egen majoritet i riksdagen ingick de i en koalition med det konservativa Tysknationella folkpartiet for att driva igenom sin politik. Tillsammans samlade de tva partierna 52 procent av rosterna. [ 10 ] Den 6 mars, dagen efter valet, forbjods slutligen Tysklands kommunistiska parti. [ 11 ] For att kunna na sitt nasta mal, stiftandet av Fullmaktslagen 1933, behovde Hitler dock tva tredjedelars kvalificerad majoritet i kammaren. Detta uppnaddes den 23 mars efter att samtliga kommunistiska ledamoter hade fangslats, en stor del av de socialdemokratiska ledamoterna hotats att franvara vid omrostningen eller ocksa fangslats och katolska Centerpartiet pressats att rosta for. Det florerade mycket tidigt rykten om att nazisterna sjalva hade stuckit riksdagshuset i brand for att kunna skylla det hela pa sina politiska motstandare, till exempel att SA -ledaren Karl Ernst hade lett en grupp man som antant riksdagshuset. [ 12 ]

Rattegangen efter dadet [ redigera | redigera wikitext ]

Den 21 september stalldes fem personer infor ratta for branden: Marinus van der Lubbe, Ernst Torgler , Georgi Dimitrov , Blagoj Popov och Vasil Tanev . Rattegangen holls i Weimarrepublikens hogsta domstol, Riksdomstolen i Leipzig , och uppmarksammades i bade tysk och internationell press. Det var allmant vantat att samtliga atalade skulle finnas skyldiga pa alla punkter; bara en manad efter branden hade regeringen hojt straffet for mordbrand till doden. [ 13 ] De makthavande nazisterna styrde forvisso forundersokningen sa att den pekade pa en kommunistisk konspiration och man hindrade till exempel Georgi Dimitrov fran att valja sin egen advokat. Trots det gick rattegangen inte alltid som regeringen onskade. Infor den tyska och internationella presskaren hamnade de anklagade, inte minst den retoriskt skicklige Dimitrov, i haftiga politiska debatter i rattegangssalen med Hermann Goring och Joseph Goebbels och bilden av en skenrattegang forstarktes i utlandsk media. En del vittnen, som hade hamtats direkt fran koncentrationslager och pressats att vittna mot de atalade, drog till och med tillbaka sina utsagor.

Trots patryckningar fran den tyska regeringen befanns endast Marinus van der Lubbe skyldig. Han domdes den 21 december 1933 till doden for hogforraderi och mordbrand och halshoggs med giljotin manaden darpa. Ovriga fyra atalade slapptes i brist pa bevis. De tre bulgarerna utvisades till Sovjetunionen medan Ernst Torgler istallet sattes i skyddshakte. Trots att rattsprocessen inte var oberoende visade domen pa att nazisterna annu inte hade full kontroll over det tyska domstolsvasendet vilket foranledde inrattandet av Folkdomstolen , en specialdomstol som tydligt stod under nazisternas kontroll. [ 14 ]

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran engelsksprakiga Wikipedia , Reichstag fire , 2 mars 2015 .

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

  1. ^ ”Zum Tod von Prof. Dr. Dr. Hans-Hinrich Floter” (pa tyska). SPD-Bezirk Weser-Ems. 6 juli 2011. Arkiverad fran originalet den 24 januari 2014 . https://www.webcitation.org/6Ms9R9Ogv?url=http://spd-weser-ems.de/content/332565.php . Last 24 januari 2014 .  
  2. ^ Tobias, Fritz, The Reichstag Fire . New York: Putnam, 1964, s. 26?28.
  3. ^ Schirer, William L., The Rise and Fall of the Third Reich . Mandarin, London, 1991, pp. 191?192 ISBN 0-7493-0697-1
  4. ^ Siehe Bahar, Kugel, Reichstagsbrand, s. 90.
  5. ^ Snyder, Louis, Encyclopedia of the Third Reich . New York: McGraw-Hill, 1976, ss. 286?287
  6. ^ Claudia Koonz, The Nazi Conscience , s. 33 ISBN 0-674-01172-4
  7. ^ Riksdagsbrandforordningen pa Wikisource
  8. ^ Evans, Richard J., The Coming of the Third Reich , Penguin Press, New York, 2004, s.317-320
  9. ^ Heinrich August Winkler: Der Weg in die Katastrophe. Arbeiter und Arbeiterbewegung in der Weimarer Republik 1930 bis 1933 . Bonn 1990, ISBN 3-8012-0095-7 , S. 880?883.
  10. ^ Koonz, Claudia (2003). The Nazi Conscience . s. 36. ISBN 0-674-01172-4 .
  11. ^ Evans, Richard J., The Coming of the Third Reich , Penguin Press, New York, 2004, s.336
  12. ^ Shirer 1961, s. 228.
  13. ^ Kabinettsbesprechung uber eine notwendige Gesetzesanderung im Zusammenhang mit dem Reichstagsbrand (7. Marz 1933) . Hamtat fran germanhistorydocs.ghi-dc.org.
  14. ^ Eberhard Kolb: Die Maschinerie des Terrors. Zum Funktionieren des Unterdruckungs- und Verfolgungsapparates im NS-Regime . In: Karl Dietrich Bracher u. a. (Hrsg.): Nationalsozialistische Diktatur 1933?1945. Eine Bilanz . Bonn 1986, ISBN 3-921352-95-9 . S. 280.

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

  • Shirer, William L. (1961). Det tredje rikets uppgang och fall: det nazistiska Tysklands historia, del 1 . Stockholm: Forum  

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

  • Pritchard, R. John (1974). Riksdagshusbranden . Stockholm: Aldus/Bonnier. ISBN 91-0-039673-7  

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

Hamtad fran ” https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Riksdagshusbranden&oldid=54645219 ”