Jagare

Fran Wikipedia
Den har artikeln handlar om fartygstypen. For seglet med samma namn, se Jagare (segel) .
Den ryska jagaren RFS Admiral Panteleyev

Jagare ar en typ av orlogsfartyg/krigsfartyg , utvecklad i borjan av 1900-talet. En jagare ar snabb, forhallandevis stor och ar mycket kraftigt bevapnad.

Historik och karaktar [ redigera | redigera wikitext ]

Ursprungligen var jagarens uppgift att skydda slagskeppen mot torpedbatar (nar den fartygstypen var ny runt ar 1900), och den kallades darfor ursprungligen for torpedbatsjagare . Jagarens huvudvapen var fran borjan 6-8 57 mm kanoner, de kunde gora omkring 30 knop och var darmed torpedbatarna overlagsna i hastighet, bevapning och framkomlighet. Ganska snart borjade jagarna aven utrustas med torpeder, fran borjan oftast endast ett par torpedtuber men senare anda upp till 12. Jagarna okade senare aven i storlek, fran ett deplacement av 400-500 ton till 1.000-1.500 ton, och artilleriet blev grovre, ofta omkring fyra 10?13 cm. kanoner. [ 1 ]

Pa 1930-talet borjade vissa flottor utrustas med storre jagare, sa kallade flottiljledare med deplacement pa over 2.000 ton och 5?6 12?14 cm. kanoner. [ 1 ]

Pa moderna jagare har torpederna kompletterats med eller ersatts av robotar . Under och fore andra varldskriget anvandes jagare framst till patrulltjanst, eskorttjanst och ubatsjakt . De bestyckades darfor ofta med utrustning for ubatsbekampning sasom sonar och sjunkbomber .

Den sista svenska jagaren var HMS Halland , som utrangerades 1987.

Storlek [ redigera | redigera wikitext ]

Deplacementet pa jagare har okat med tiden. De forsta jagarna lag pa cirka 250 ton, medan dagens jagare ar lika tunga som en kryssare var under andra varldskriget. I allmanhet ar jagare de tyngsta ytfartygen i tjanst, med undantag av hangarfartygen och nagra stora robotkryssare som ar i tjanst i de ryska och amerikanska flottorna.

Bilder [ redigera | redigera wikitext ]

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

  1. ^ [ a b ] Carlquist, Gunnar , red (1933). Svensk uppslagsbok . Bd 14 . Malmo: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 247-48