Tornfalk Status i varlden: Livskraftig  (lc) [ 1 ]
Systematik
Doman	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggstrangsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Faglar Aves
Ordning	Falkfaglar Falconiformes
Familj	Falkfaglar Falconidae
Underfamilj	Egentliga falkar Falconinae
Slakte	Falco
Art	Tornfalk F. tinnunculus
Vetenskapligt namn
§ Falco tinnunculus
Auktor	Linne , 1758
Utbredning
Synonymer
Falco alaudarius , Gmelin 1788 Cerchneis tinnuncula , Boie 1828 Tinnunculus alaudarius , Grav 1844 Tinnunculus tinnunculus
Tornfalkshona. Notera det bruna huvudet.

Tornfalk ( Falco tinnunculus ) ar en medelstor rovfagel som ofta ses ryttla over falt och oppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken ar en av Europas talrikaste rovfaglar.

Systematik [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken var en av de arter som Linne ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae fran 1700-talet. ^{[ 2 ]}

Arten ingar i en klad av tornfalkar med svarta mustaschstreck , vilket ar ett kannetecken som inte forekom hos de mer ursprungliga tornfalkarna. De verkar ha spridits sig under Gelasian (sen pliocen eller tidig pleistocen ) ungefar 2?2,5 miljoner ar sedan, med ursprung i tropiska Ostafrika, vilket analyser baserade pa den mitokondriella genen for enzymet cytokrom b indikerar tillsammans med biogeografiska overvaganden.

Den narmsta slaktingen som forekommer idag ar nankinfalk ( Falco cenchroides ) som med stor sannolikhet harstammar fran tornfalkar ( F. tinnunculus ) som for mindre an en miljon ar sedan borjade anpassa sig efter de lokala forhallanden som radde. Rodfalk ( F. naumanni ) som mycket starkt paminner om en mindre tornfalk men som saknar svarta partier pa ovansidan forutom pa vingarna och stjarten, ar formodligen inte alls nara beslaktad med dagens tornfalkar, och den amerikanska sparvfalken verkar inte ens vara en "akta" tornfalk (Groombridge et al. 2002). Bada dessa arter har som adulta hanar mycket gratt pa sina vingar vilket inte forekommer over huvud taget hos tornfalk och dess narmsta slaktingar, utan ar istallet ett typiskt kannetecken for andra falkar.

Man erkanner ett tiotal underarter. Klippfalk ( F. rupicolus ) behandlades tidigare som en underart till tornfalk, men urskiljs allt oftare som en egen art. Taxonen neglectus och alexandri behandlas oftast som underarter till tornfalken men behandlas som arter av Hazevoet (1995) och av Sibley (1996). ^{[ 3 ]}

For underarternas utbredning, se Underarter

Utseende, faltkannetecken och late [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken ar en medelstor falk med en lang stjart och langa vingar som ar smala vid basen, och som i utstrackt tillstand ar ganska trubbiga. Formen pa fageln paminner om sparvhokens . Langd och vingspann varierar beroende pa underart och individ, hos den europeiska nominatformen F. t. tinnunculus nar hanarna i genomsnitt en langd pa 34,5 centimeter och honorna mater 36 centimeter. Hanens vingspann ar i genomsnitt knappt 75 centimeter och hos den nagot storre honan 76 centimeter.

Normalt vager hanarna ungefar 200 gram medan honorna i snitt vager 20 gram mer. Hanarna haller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela aret medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under agglaggningsperioden vaga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och ovre vingtackare ar ljust rostbruna med svarta flackar och svarta vingpennor. Undersidan ar vattrad och ljus, dar buken ar ljust beige och vingundersidorna graare. Nabben ar typiskt falklikt bojd, gul vid roten och mork langre ut. Den har en ganska mork falkmustasch, ogat ar svart och inramat med gult och den har gula fotter med svarta klor. Stjarten har ett morkt band i bakkanten, med ett vitt smalt andband.

Den adulta hanen har gratt huvud och en gra oflackad overgump och stjart. Den adulta honan har rostbrunt huvud, gra vattrad overgump och en stjart som ar tvarstreckad med svart och rostbrunt pa ovansidan och undersidan av stjarten ar tvarstreckad i svart. Juvenila faglar ar lika honorna men ar gulrodare pa ovansidan, har bredare, diffusare morka streck pa brostet och fjaderspetsarna pa de ovre vingtackarna har en ljus bard.

De flesta underarter skiljer sig lite at. Hanarna bland underarterna i tropiska Afrika har mindre gratt i sin fjaderdrakt.

Nar tornfalken stracker kanns den igen pa snabba, nagot raska vingslag. Vid medvind kan den ocksa glidflyga.

Late [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalkens vanligaste late ar en snabb, gall ramsa som utgor varningslate: ki-ki-ki-ki . Detta liknar larkfalk och stenfalk men ar for det mesta kortare. Ungfaglarna och honan tigger med ett drillande kirrl , kirrl som upprepas ett antal ganger. Den ar ofta valdigt hogljudd under hackningstiden.

Utbredning [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken hackar allmant i Europa , storre delen av Asien samt i stora delar av Afrika . Dess hackningsomrade i Europa stracker sig fran 68° N i Skandinavien och 61° N i Ryssland over Medelhavets oar till Nordafrika . Den ses ocksa pa Brittiska oarna . I Asien stracker sig utbredningen fran mellersta Ryssland i norr, soderut till Himalaya , vasterut till och med Arabiska halvon och osterut genom Kina till Ochotska havet , i Japan och i Sydostasien .

Pa Indiska halvon hackar den i de sydvastra delarna. Vidare patraffas den i sydostra Asien. Arten hackar i stora delar av Afrika inklusive Egypten men saknas runt vastra centralafrika och norra Afrika. Pa Madeira , Kanarieoarna och Kap Verdeoarna upptrader tornfalken i endemiska avvikande underarter.

Den hackar aven pa nagra oar i Indiska oceanen , exempelvis Maldiverna . ^{[ 3 ]}

Underarter [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken delas vanligtvis upp i elva underarter: ^{[ 4 ]}

• tinnunculus -gruppen
  • Falco tinnunculus tinnunculus ? nominatformen hackar fran nordvastra Afrika , Europa och Mellanostern till ostcentrala Sibirien , Afghanistan och vastra och norra Pakistan osterut i Himalaya till Nepal och Bhutan ; vintertid aven till ostra Afrika och sodra Asien
  • Falco tinnunculus perpallidus ? hackar i ostra Sibirien (osterut fran Lenabackenet) till Korea  och norra Korea ; i vinter till ostra Kina  och sydostra Asien
  • Falco tinnunculus archeri ? stannfagel i nordvastra Somalia , Socotra och utmed Kenyas sodra kust
  • Falco tinnunculus rupicolaeformis ? stannfagel som aterfinns fran Egypten och norra Sudan till Arabiska halvon . Den ar till skillnad fran andra underarter nagot mindre och starkare fargad. ^{[ 5 ]}
  • Falco tinnunculus interstinctus ? hackar fran Tibet till Kina och Japan ; overvintrar sa langt som Indien , Malaysia och Filippinerna
  • Falco tinnunculus objurgatus ? hackar i sodra Indien och pa Sri Lanka .
• canariensis -gruppen
  • Falco tinnunculus canariensis ? stannfagel pa de vastligaste Kanarieoarna och pa Madeira .
  • Falco tinnunculus dacotiae ? stannfagel pa ostra Kanarieoarna
• neglectus -gruppen
  • Falco tinnunculus neglectus ? hackar pa de nordligaste delarna av Kap Verdeoarna ; bada Kap Verde-underarterna har en liknande teckning som nominatrasen men skiljs ifran denna genom ett mindre vingmatt
  • Falco tinnunculus alexandri ? hackar pa de sodra Kap Verdeoarna
• Falco tinnunculus rufescens ? stannfagel pa de afrikanska savannerna soder om Sahara fran Vastafrika och osterut till Etiopien , norra Somalia , och soderut till Tanzania och norra Angola

Flyttning [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalkar ar bade flytt -, stann - och partiella flyttfaglar . Den ostpalearktiska populationen av tornfalk ar flyttfaglar medan den vastpalearktiska bara delvis bestar av flyttfaglar och dar framst de sydvastliga populationerna ar stannfaglar . ^{[ 3 ]} I regel okar antalet overvintrande faglar ju soderut man kommer i Europa, undantaget ar faglar som lever i bergstrakter. Sydliga unga tornfalkar drar ofta runt, och ungfaglar som just har blivit sjalvstandiga kan flytta i motsatt riktning mot det egentliga hoststracket, som gar i sydlig eller sydvastlig riktning. ^{[ 5 ]} Skandinaviska faglar overvintrar normalt i vastra eller sydvastra Europa, men aven i centraleuropa samt Danmark. De danska tornfalkarna kan aven flytta till Italien och norra Afrika. Finlandska exemplar gar en mer ostlig rutt, exempelvis via Balkan . ^{[ 5 ]}

Varstracket brukar i Sydeuropa paborjas i februari och i Skandinavien kring borjan av mars. Vid utpraglade strackfagellokaler som Falsterbonaset pagar stracket till borjan av juni, med kulmination i maj.

Forekomst i Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

Trots en betydande minskning av bestandet sedan 1940-talet, ar tornfalken Sveriges vanligaste falk. Bestandet har pa senare ar spridit sig norrut, anda upp till fjallens bjorkskog. I Sverige overvintrar den i Skane och pa vastkusten . I ovriga landet flyttar den soderut i augusti - november, for att aterkomma i mars - april.

Ekologi [ redigera | redigera wikitext ]

Hackning [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken hackar forsta gangen vid ett ars alder. ^{[ 5 ]} Den bygger inget eget bo, och boplatsen varierar. Den kan nyttja overgivna fagelbon (risbon) och holkar, da framst fran krakor eller duvor. Tornfalken kan aven hacka pa tak till byggnader, klippavsatser eller i tradhal.

Mediandatum for agglaggningen okar ju langre norrut tornfalken hackar. Honan lagger vanligtvis tre till sex agg ^{[ 3 ]} men extremfall med nio agg har observerats ^{[ 3 ]} . Den lagger en kull om aret ^{[ 3 ]} och agglaggningen sker i stora delar av Skandinavien i slutet av maj men i exempelvis Norrland intraffar den i borjan av juni. Aggen har en vit grundfarg och ar tackta med bruna flackar. Det finns en korrelation mellan hackningsframgang och honans storlek och vikt. Tunga honor far storre kullar och lyckas foda upp fler ungar som klarar sig tills de ar flygdugliga. ^{[ kalla behovs ]}

Kullen ruvas i 27?31 dagar av honan. ^{[ 3 ]} Ungarna matas med mindre daggdjur, pa slattlandskap mest akersorkar , vatten - och angssorkar . Hackande faglar i fjallen forser sina ungar med skogssorkar men vid sa kallade lammelar aven fjallamlar . Honan fordelar bytet mellan ungarna som hanen lamnar over. Ungarna blir flygfardiga efter 25?27 dygn men stannar vanligen ytterligare tva veckor runt boet.

Foda och fodosok [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalkens foda bestar framst av moss och andra sma gnagare , men aven groddjur , odlor , skalbaggar och grashoppor . Som de flesta rovfaglar har tornfalken en mycket skarp syn, vilket mojliggor for de att lokalisera sma byten pa hall. Den behover ett intag pa 4-8 gnagare per dag, beroende pa dess energiforbrukning (tidpunkt pa aret, hur mycket tid den tillbringar i luften etc). Tornfalken ar ocksa kand for att fanga flera byten i en foljd och spara nagra for senare konsumtion.

Tornfalken syns ofta ryttla . Den stannar da vid en hojd pa cirka 20 meter over marken och spanar efter ett lampligt byte. Vingslagen ar snabba och stjarten ar utfalld, likt en solfjader, och nagot vinklad nedat. Ser den ett potentiellt byte, till exempel en vattensork , sanker tornfalken sig delvis for att sakert kunna veta var nedslaget ska ske. Slutligen stortdyker den och greppar bytet med framstrackta ben och utfallda klor, for att sedan satta sig pa marken. Det ar sallan den missar sitt byte.

Nativitet [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalkar lever under en relativt kort tidsperiod. Dodligheten hos ungfaglar ar hog; endast 20 procent av dem overlever fran tva ar och uppat. De faglar som gor det, blir i genomsnitt 2½, varav valdigt fa kan leva nagra ar till. Svalt ar den storsta dodsorsaken, speciellt hos arsungar under deras forsta host och vinter.

Tornfalken och manniskan [ redigera | redigera wikitext ]

Status och hot [ redigera | redigera wikitext ]

Antalet tornfalkar fluktuerar och beror pa hur manga sorkar det finns. Antalet hackande par i Storbritannien beraknades i slutet av 1980-talet vara 52 000. ^{[ 6 ]}

Som manga andra rovfaglar jagades tornfalken kraftigt under sena 1800 - och tidiga 1900-talet . Arten drabbades kraftigt av biocider under 1960-talet och pa manga platser har stammen fortfarande inte helt aterhamtat sig. Samtida hot utgors bland annat av jakt, forgiftning och kollisioner, exempelvis i trafiken.

Namn [ redigera | redigera wikitext ]

Det vetenskapliga namnet tinnunculus kommer fran dess varningslate, vilket paminner om ett ti, ti, ti, ti som kan variera i ton och hastighet. Oversatt till svenska betyder det latinska ordet tinnunculus ungefar "falk med klingande late".

Den forsta kanda svenska kallan som anvander namnet tornfalk harstammar fran 1728 men namnet ar troligen aldre. ^{[ 7 ]} Forledet torn- syftar pa dess vana att utnyttja hoga byggnader som boplatser. Kyrkan var pa manga orter en av fa hoga platser i varfor tornfalken ofta hackade i kyrktorn. Arten har darfor tidigare, ungefar under perioden 1700?1900 ocksa kallats kyrkfalk eller kyrkofalk . ^{[ 8 ]} Dialektalt har den forr kallats vaderpulare i Narke , Vastmanland och Dalarna och sparring i Sodermanland . ^{[ 9 ]}

I kulturen [ redigera | redigera wikitext ]

Tornfalken ar Belgiens nationalfagel. ^{[ 10 ]}

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran tysksprakiga Wikipedia .

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran engelsksprakiga Wikipedia .

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Lars Larsson (2001) Birds of the World , CD-rom
• Roland Staav, Thord Fransson (1992). Nordens faglar (andra upplagan). Stockholm: Bokforlaget Prisma. sid. 132-133. ISBN 91-518-3827-3  
• RSPB - Kestrel

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Sveriges Radio: P2-fageln - Tornfalk
• Dansk ornitologisk forening
• Artportalen : Dagens fynd ? senaste observationerna ? bilder
• Wikimedia Commons har media som ror tornfalk .
  Bilder & media
• Wiktionary har ett uppslag om tornfalk .
  Ordbok