Underhuset
(
engelska
:
the Honourable the Commons of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland in Parliament assembled
eller endast
House of Commons
) ar den ena
kammaren
i det
brittiska parlamentet
, den andra ar
overhuset
(
engelska
:
House of Lords
). Underhuset ar den primara lagstiftaren i
Storbritannien
och utser i praktiken den verkstallande politiska makten i form av premiarministern, som formellt utses av kungen. Premiarministern maste darefter soka stod for sin politik i underhuset, som genom en misstroendeomrostning kan tvinga premiarministern att antingen avga eller utlysa nyval. De flesta ministerposter besatts av underhusledamoter, och varje
premiarminister
sedan 1902 har hamtats fran underhuset, med undantag for
Sir Alec Douglas-Home
1963?1964.
William Ewart Gladstone
under en debatt i underhuset 1886.
De 650 ledamoterna i underhuset kallas "Medlemmar av Parlamentet" (
engelska
:
Members of Parliament, MPs
). De valjs genom
majoritetsval
i
enmansvalkretsar
och de sitter tills parlamentet upploses, maximalt fem ar efter det senaste valet.
House of Commons bildades nagon gang under 1300-talet och har funnits kontinuerligt sedan dess. House of Commons, som "
underhus
", hade en gang betydligt mindre makt an
House of Lords
,
overhuset
, men ar numera den klart maktigaste institutionen. Underhusets lagstiftningsmakt ar storre an overhusets; genom Parliament Act 1911 inskranktes overhusets makt att avsla de flesta lagforslag till att endast kunna fordroja lagforslag.
Det fullstandiga, formella namnet for House of Commons ar
The Honourable the Commons of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland in Parliament assembled.
Termen "Commons" harror fran det
normandiska
ordet
communes
och syftar pa
allmogen
, dvs den del av befolkningen som inte tillhor adeln eller prasterskapet.
Parlamentet utvecklades fran den radsforsamling som gav rad at monarken under
medeltiden
. Detta kungliga rad, som mottes under korta perioder, omfattade kyrkoman, adelsman samt representanter for
grevskapen
. Radets huvudsakliga uppgift var att godkanna de skatter som foreslogs av regenten. I manga fall kravde dock radet att folkets olagenheter skulle atgardas innan det rostade om beskattning. Darmed uppnadde det lagstiftande makt.
I "
Modellparlamentet
" 1295 ingick ocksa representanter for
boroughs
(stader). Darigenom blev det praxis att varje grevskap och varje borough skickade vardera tva representanter. Till en borjan var stadsrepresentanterna nastan utan makt. Grevskapens representation var fast, men regenten kunde ge eller franta stader rostratt som han ville. Om nagra stadsrepresentanter visade sig for sjalvstandiga blev deras stader uteslutna fran parlamentet. Grevskapens representanter hade en starkare stallning, men mindre makt an adelsmannen. Parlamentet hade vid denna tid fortfarande bara en kammare. Uppdelningen i tva kammare skedde under
Edvard III
:s tid, da grevskapens och stadernas representanter blev underhuset och prasterskapet och adeln overhuset.
Fastan det fortfarande var underordnat bade kronan och overhuset agerade underhuset med tilltagande djarvhet. Under det
goda parlamentet
(1376) klagade
underhusets talman
,
Sir Peter de la Mare
, over hoga skatter, kravde redovisning av de kungliga utgifterna och kritiserade kungens hantering av militaren. Underhuset gick sa langt som till
riksratt
mot nagra av kungens ministrar. Den djarve talmannen sattes i fangelse, men slapptes snart efter kung Edvard III:s dod. Under naste regent,
Rikard II
, borjade underhuset ater stalla ministrar infor riksratt. De insisterade pa att de kunde kontrollera inte bara beskattning utan aven offentliga utgifter. Trots sadana okade maktbefogenheter var underhuset fortfarande mycket mindre maktigt an overhuset och kronan.
Kronans inflytande starktes ytterligare av inbordeskrigen i slutet av 1400-talet, vilka forstorde de maktiga adelsmannens makt. Bada kamrarna i parlamentet hade liten makt under de foljande aren, och suveranens absoluta overhoghet aterstalldes. Monarkens dominans vaxte annu mer under
Tudordynastin
pa 1500-talet. Denna trend vandes dock nagot nar
huset Stuart
tilltradde Englands tron 1603. De forsta tva regenterna av atten Stuart,
Jakob I
och
Karl I
, vackte konflikter med underhuset i fragor som beskattning, religion och kungens makt.
De bittra motsattningarna mellan Karl I och parlamentet var stora, och ordnades forst av
engelska inbordeskriget
. Kungen avrattades och monarkin och overhuset avskaffades 1649. Fastan underhuset nu i teorin hade overhogheten var landet i verkligheten styrt av en militardiktator,
Oliver Cromwell
, som kom att avskaffa parlamentet 1653. Monarkin och overhuset aterupprattades dock tillsammans med overhuset ar 1660, kort efter Cromwells dod. Kronans inflytande hade minskats, och minskade ytterligare nar
Jakob II
avsattes under den
arorika revolutionen
(1688).
Underhuset i borjan av 1800-talet.
Under 1700-talet utvecklades
premiarministerambetet
. Den moderna iden att regeringen ska sitta vid makten enbart sa lange som den har parlamentets stod blev snart etablerad, vilket ledde till historiens forsta
misstroendeforklaring
, som en foljd av
Lord Norths
regerings misslyckade forsok att avsluta den
amerikanska revolutionen
. Den moderna iden att enbart underhusets stod ar nodvandigt var dock en mycket senare utveckling. Aven nuvarande praxis att premiarministern alltid ar ledamot av underhuset, och inte av overhuset, utvecklades senare.
Underhuset upplevde en viktig reformperiod under 1800-talet. Kronan hade anvant sin ratt att ge och franta stader rostratt mycket oregelbundet, och flera anomalier hade uppstatt i stadernas representation. Manga stader som en gang varit viktiga men hade blivit obetydliga pa 1800-talet beholl sin gamla ratt att valja vardera tva ledamoter. Den mest okanda av dessa "
rotten boroughs
" var
Old Sarum
, som bara hade elva valjare. Samtidigt fick stora stader som
Manchester
ingen egen representation, fastan deras rostberattigade invanare kunde rosta i det motsvarande grevskapets val; i Manchesters fall
Lancashire
. Det fanns ocksa sma valkretsar som kontrollerades av valbargade jordagare och aristokrater.
Underhuset forsokte atgarda dessa missforhallanden genom att anta en reformbill 1831. Till en borjan var overhuset ovilligt att anta forslaget, men de tvingades ge med sig nar premiarministern,
Charles Grey, 2:e earl Grey
, bad kung
Vilhelm IV
att oversvamma overhuset med reformvanliga
parer
. Innan kungen hann gora detta antog overhuset lagen 1832.
1832 ars reformakt
avskaffade
rotten boroughs
, upprattade enhetliga rostningsvillkor for staderna och gav representation at stader med stor folkmangd, men beholl ocksa manga sma valkretsar. Under de kommande aren blev underhuset mer sjalvsakert, da overhusets inflytande hade minskats av krisen kring reformforslaget, och de som kontrollerade smavalkretsarna hade sett sin makt minska. Overhuset kom mer sallan att forkasta lagforslag som underhuset hade antagit med stora majoriteter, och det blev en accepterad politisk princip att underhusets stod ensamt var nodvandigt for att en premiarminister skulle vara kvar vid makten.
Manga ytterligare reformer infordes under andra halften av 1800-talet.
1867 ars reformakt
sankte egendomskraven for rostratt i staderna, minskade representationen for stader med mindre befolkning och gav parlamentsplatser at flera vaxande industristader. Valmanskaren utvidgades ytterligare genom
folkrepresentationsakten 1884
, som innebar att egendomskrav i grevskapen sanktes. Genom
Redistribution of Seats Act
aret darpa ersattes nastan alla flermansvalkretsar av
enmansvalkretsar
.
Underhusets gamla kammare som byggdes av Sir Charles Barry forstordes av tyska bomber under andra varldskriget. De grundlaggande dragen i Barrys utformning beholls nar kammaren ateruppbyggdes.
Nasta viktiga fas i underhusets historia kom i borjan av 1900-talet. Ar 1908 inledde
Herbert Henry Asquiths
liberala
regering ett antal
valfardsprogram
, vilka, tillsammans med en dyrbar
kapprustning
med
Tyskland
tvingade regeringen att soka okade intakter i form av skattehojningar. Ar 1909 inforde finansministern
David Lloyd George
"folkets budget" (
"People's Budget"
), som bland annat skulle innebara en ny skatt inriktad mot rika jordagare. Denna impopulara atgard gick dock inte igenom i det konservativt dominerade overhuset. Liberalerna blev atervalda i
januari 1910
efter att ha gjort overhusets befogenheter till en central valfraga. Asquith foreslog da en kraftig inskrankning av overhusets maktbefogenheter. Behandlingen av lagforslaget avbrots kortvarigt av
kung Edvard VII
:s dod, men aterupptogs snart under den nye regenten,
Georg V
. Efter
valet i december 1910
fick Asquiths regering igenom ett lagforslag om att inskranka overhusets makt. Premiarministern foreslog, vilket kungen sedermera godtog, att overhuset kunde oversvammas genom att 500 nya liberala parer skulle utnamnas om det inte antog lagen. Detta var samma taktik som tidigare anvandes for att tvinga overhuset att ga med pa att anta reformakten 1832.
Parlamentsakten
1911 tradde i kraft och avskaffade likstalligheten i lagstiftningsmakt mellan de bada kamrarna. Overhuset tillats endast att fordroja den mesta lagstiftningen, i maximalt tre parlamentssessioner eller tva kalenderar (reducerat till tva sessioner eller ett ar genom
parlamentsakten 1949
). Sedan dessa lagar antogs har underhuset forblivit parlamentets dominerande kammare, bade i teorin och i praktiken.
Sedan 1600-talet hade underhusledamoterna varit oavlonade. De flesta man som valdes till underhuset hade privata inkomster, medan ett fatal var beroende av ekonomiskt stod fran rika gynnare. Tidiga ledamoter fran
Labourpartiet
var ofta avlonade av en
fackforening
, men detta forklarades olagligt i ett domslut i overhuset fran 1910. Darefter infordes en bestammelse i parlamentsakten 1911 om att infora loner for underhusets ledamoter. Regeringsministrar hade dock alltid varit avlonade.
Varje ledamot av underhuset representerar en enda valkrets. Fore reformerna pa 1800-talet hade valkretsarna inte mycket anknytning till folkmangd: grevskapen och staderna (vilka hade fasta granser) hade, i de flesta fall, tva ledamoter var. De reformer som genomfordes under 1800-talet, med borjan i 1832 ars reformakt, ledde till en jamnare fordelning av platser. Dessutom avskaffades de flesta valkretsar med tva ledamoter, och det fatal som var kvar avskaffades allihop 1948.
Universitetsvalkretsar
(valkretsar som gav viktiga universitet som
Oxford
,
Cambridge
och
Skottlands gamla universitet
representation i parlamentet) avskaffades samma ar. Darmed valjer varje valkrets numera endast en underhusledamot. Det finns fortfarande en teknisk atskillnad mellan grevskapsvalkretsar (
county constituencies
) och stadsvalkretsar (
borough constituencies
), men den enda effekten av denna skillnad ror det belopp som kandidaterna far lagga ut pa sina valkampanjer.
Valkretsarnas granser bestams av fyra permanenta och oberoende kommissioner (
Boundary Commissions
), en var for
England
,
Wales
,
Skottland
och
Nordirland
. Antalet valkretsar som tilldelas de fyra delarna av Storbritannien och Nordirland ar i grova drag baserat pa folkmangden, men styrs ocksa av vissa foreskrivna regler. England, Wales och Skottland maste ha total ungefar 613 valkretsar, och Nordirland 16 till 18 valkretsar, och Wales minst 35 valkretsar. Kommissionerna genomfor en allman oversyn av valkretsindelningen vart attonde till tolfte ar, samt ett antal interimsoversyner. Nar de drar upp granser ska de ta hansyn kommungranser, men far gora avsteg fran detta krav for att forhindra stora skillnader i folkmangd mellan olika valkretsar. Kommissionernas forslag maste godkannas av parlamentet, men far inte andras av parlamentet. Efter nasta allmanna oversyn av valkretsindelningen kommer de olika kommissionerna att inforlivas i
valkommissionen
(
Electoral Commission
), som inrattades 2000. For narvarande ar Storbritannien indelat i 646 valkretsar, 529 i England, 40 i Wales, 59 i Skottland och 18 i Nordirland.
Parlamentsval
sker nar parlamentet blir upplost av regenten. Tidpunkten for upplosningen valjs vanligen av premiarministern. En parlamentsperiod far dock inte vara langre an fem ar, om inte ett lagforslag om att utoka parlamentsperioden gar igenom i bada kamrarna och far kunglig sanktion. Overhuset har alltsa fortfarande vetoratt i fraga om ett sadant lagforslag, till skillnad fran i de flesta fall.
Valdagen valjs av premiarministern, men brukar traditionellt vara en torsdag. Varje kandidat maste lamna in nomineringshandlingar undertecknade av tio registrerade valjare i valkretsen, samt betala en deposition pa ￡500, som betalas tillbaka endast om kandidaten far minst fem procent av rosterna. Kravet pa deposition ar ett satt att forhindra okynneskandidaturer. Varje valkrets valjer en ledamot med ett
majoritetsvalsystem
dar den kandidat som far flest roster vinner. Minderariga, ledamoter av overhuset, fangar och mentalsjuka personer far inte bli ledamoter. For att fa rosta maste man vara bosatt i Storbritannien samt medborgare i Storbritannien, i en
brittisk besittning
, i
Republiken Irland
eller i ett land inom
Samvaldet
. Brittiska medborgare som ar bosatta utomlands har ocksa rostratt i 15 ar efter att det flyttat fran Storbritannien. Ingen far rosta i mer an en valkrets.
En invald ledamot behaller normalt sin plats tills parlamentet upploses nasta gang eller till sin dod. Om en medlem inte langre ar kvalificerad blir hans eller hennes plats dock vakant. Det ar mojligt for underhuset att utesluta en ledamot, men denna befogenhet anvands bara nar ledamoten har begatt allvarliga tjanstefel eller kriminella garningar. I varje fall fylls en vakans genom ett
fyllnadsval
i den ifragavarande valkretsen. Samma valsystem anvands som i allmanna val.
Termen
"Member of Parliament"
("parlamentsledamot") anvands vanligen bara om ledamoter av underhuset, fastan aven overhuset ar en del av parlamentet. Ledamoter av underhuset far anvanda bokstaverna "MP" efter sitt namn. Arslonen for varje ledamot ar ￡59 095. Ledamoterna kan fa ytterligare lon for andra ambeten som de innehar (exempelvis talmansambetet). De flesta ledamoter begar ocksa ￡100 000 till ￡150 000 for olika utgifter (kostnader for anstallda, porto, resor etc.) och for ledamoter fran andra stallen an London aven for kostnaderna for bostad i London.
Det finns manga villkor for att bli parlamentsledamot. For det forsta maste man vara minst 18 ar gammal (tidigare, fram till att paragraf 17 av
Electoral Administration Act
(2006) tradde i kraft, minst 21 ar gammal), och man maste vara medborgare i Storbritannien, i en brittisk besittning, i republiken Irland eller i ett medlemsland i Samvaldet, for att vara valbar. Dessa restriktioner infordes genom
British Nationality Act 1981
, men var tidigare betydligt strangare: enligt
Act of Settlement 1701
var bara infodda undersatar kvalificerade. Ledamoter av overhuset far inte sitta i underhuset, eller ens rosta i parlamentsval. De far dock sitta i kammaren under debatter.
En person far inte vara ledamot av underhuset om han eller hon ar satt i
konkurs
. Galningar far inte heller sitta i underhuset. Enligt
Mental Health Act 1983
maste tva specialister rapportera till talmannen att en ledamot lider av psykisk sjukdom innan en plats kan forklaras vakant. Det finns ocksa ett prejudikat i
common law
fran 1700-talet att "dova och stumma" (
"deaf and dumb"
) inte ar berattigade att sitta i underhuset. Detta prejudikat har dock inte provats under senare ar och det ar mycket osannolikt att det skulle havdas av rattsvasendet.
Jack Ashley
fortsatte som ledamot av underhuset i 25 ar efter att ha blivit dov.
Nagon som har befunnits skyldig till
hogforraderi
far inte sitta i parlamentet tills han eller hon antingen har avtjanat sitt fangelsestraff eller blivit helt benadad av regenten. Dessutom ar en person som avtjanar ett fangelsestraff pa ett ar eller mer inte berattigad. Folkrepresentationsakten fran 1983 (
Representation of the People Act 1983
) diskvalificerar ocksa i tio ar personer som befunnits skyldiga till vissa valrelaterade brott. Vissa andra diskvalificeringar ar faststallda i
House of Commons Disqualification Act 1975
. Personer som innehar hoga juridiska ambeten, ambetsman, medlemmar av den reguljara militaren, ledamoter av utlandska parlament (forutom ledamoter av parlamenten i Republiken Irland och lander i Samvaldet) och innehavare av flera statliga ambeten som anges i lagen ar diskvalificerade. Bestammelserna i
House of Commons Disqualification Act 1975
ar i stort en sammanstallning av inslag i flera tidigare lagar. Ministrar ar inte diskvalificerade, trots att de ar avlonade statliga ambetsman.
Regeln som utestanger vissa statliga ambetsman fran att sitta i underhuset anvands for att kringga en resolution som antogs av underhuset 1623, enligt vilken ledamoter inte har ratt att avsaga sig sina platser (i teorin). I praktiken kan de dock alltid gora det. Om en ledamot vill avga fran underhuset kan han eller hon begara att bli utnamnd till en av tva ceremoniella ambeten: det som
Crown Steward and Bailiff of the Chiltern Hundreds
, eller det som
Crown Steward and Bailiff of the Manor of Northstead
. Dessa ambeten ar
sinekurer
(det vill saga att de inte innebar nagra faktiska plikter). De finns enbart for att tillata underhusledamoter att "avga". Finansministern (
Chancellor of the Exchequer
) ar ansvarig for att utfora utnamningen och avbojer enligt praxis aldrig en begaran fran en ledamot som vill lamna underhuset.
Talmannen leder debatter i underhuset. Malning av den gamla kammaren, som brann 1834.
Underhuset valjer en talman (
Speaker
) i borjan av varje mandatperiod, samt om en vakans intraffar. Om den sittande talmannen staller upp for omval kan kammaren omvalja honom eller henne enbart genom att anta ett forslag. Annars halls en sluten omrostning. En tilltradande talman kan inte inta sitt ambete forran han eller hon har blivit godkand av regenten. Detta godkannande ar dock bara en formalitet. Talmannen assisteras av tre vice talman, av vilka den hogsta har titeln
Chairman of Ways and Means
. De tva andra vice talmannen kallas
First Deputy Chairman of Ways and Means
respektive
Second Deputy Chairman of Ways and Means
. Dessa titlar harror fran
Committee of Ways and Means
, ett organ som ordforanden (
Chairman of Ways and Means
) tidigare ledde. Fastan den kommitten avskaffades 1967 har de traditionella titlarna behallits. Talmannen och vice talmannen ar alltid ledamoter av underhuset.
Nar talmannen eller vice talmannen leder underhuset har hen traditionellt burit peruk och ceremoniell svart ambetsdrakt. De fyra senaste talmannen,
Betty Boothroyd
,
Michael Martin
,
John Bercow
och
Lindsay Hoyle
, har dock avstatt fran peruken, och Bercow har aven forenklat ambetsdrakten. Talmannen eller vice talmannen presiderar pa en stol langst fram i kammaren. Talmannen ar ordforande i
House of Commons Commission
, som overvakar skotseln av kammaren och kontrollerar debatter genom att anmoda ledamoter att tala. Om en ledamot anser att en regel har brutits kan han eller hon vacka en ordningsfraga (
"point of order"
), som talmannen fattar beslut om. Talmannens beslut kan inte overklagas. Talmannen kan straffa ledamoter som inte foljer underhusets regler. Darmed ar underhusets talman betydligt maktigare an sin motsvarighet i overhuset,
Lord Speaker
, som inte har nagra disciplinara befogenheter alls. Vanligtvis upptrader talmannen och vice talmannen inte partipolitiskt; de rostar inte och deltar inte i nagot politiskt partis verksamhet. Om en talman staller upp for omval ar praxis att inget av de storre partierna staller upp med nagon motkandidat i dennes valkrets. Aven efter att ha lamnat underhuset ar talmannen opolitisk.
Clerk of the House of Commons
ar bade underhusets framsta radgivare i procedurfragor och underhusets chef (
Chief Executive
). Han ar en permanent tjansteman, inte ledamot av underhuset. Denne sekreterare ger talmannen rad om kammarens regler och procedurer, undertecknar order och officiella meddelanden, samt undertecknar och godkanner rakningar. Han ar ordforande i
Board of Management
, som bestar av cheferna for underhusets sex avdelningar. Sekreterarens stallforetradare kallas
Clerk Assistant
. En annan ambetsman i underhuset ar
Serjeant-at-Arms
, vars plikter omfattar uppratthallande av lag, ordning och sakerhet i underhusets lokaler.
Serjeant-at-Arms
bar varje dag den ceremoniella
staven
, en symbol for kronans och underhusets makt, in i kammaren framfor talmannen. Staven laggs pa underhusets bord (
Table of the House of Commons
) under sessionerna. Dessutom har underhuset en bibliotekarie som ar chef for underhusets bibliotek.
Palace of Westminster
Liksom overhuset haller underhuset sina sessioner i
Palace of Westminster
i
London
. Underhuskammaren ar liten och sparsamt utsmyckad i gront, till skillnad fran den stora, elegant inredda roda overhuskammaren. Det finns bankar pa tva sidor av kammaren, atskilda av en mittgang. Detta arrangemang avspeglar utformningen av
St Stephen's Chapel
, som tjanade som hem for underhuset tills det forstordes av en brand 1834. Talmannens stol star i en ande av kammaren. Framfor den ar husets bord (
Table of the House
), pa vilket staven vilar. Sekreterarna sittar vid en ande av bordet, nara talmannen sa att de kan ge honom eller henne rad i procedurfragor nar sa kravs. Medlemmar av regeringen sitter pa bankarna till hoger om talmannen, medan medlemmar av oppositionen innehar bankarna till vanster om talmannen.
Framfor varje uppsattning bankrader finns en rod linje i mattan. De roda linjerna framfor de tva bankuppsattningarna ar tva svardslangder fran varandra. En ledamot far traditionellt inte lov att korsa linjen under debatter, eftersom han eller hon da anses kunna angripa en person pa andra sidan. Regeringens ministrar och betydelsefulla oppositionsledare sitter pa de framre bankraderna, och kallas
"frontbenchers."
Andra ledamoter benamns i motsats till detta
"backbenchers."
Underligt nog far alla underhusledamoter inte plats i kammaren, dar bara 427 av de 646 ledamoterna kan sitta pa en gang. Ledamoter som kommer sent maste sta nara ingangen till kammaren om de vill lyssna pa debatter. Sessioner i kammaren halls varje dag fran mandag till torsdag, och aven nagra fredagar. I nationella krislagen kan kammaren ocksa ha sessioner pa helger.
Westminster Hall i borjan av 1800-talet
Pa grund av reformer pa senare tid haller underhuset ibland sessioner i ett annat rum i Palace of Westminster, Westminster Hall. Debatter i Westminster Hall ar i allmanhet okontroversiella eller inte partiskiljande, och arenden som leder till omrostningar maste fortfarande skotas i den huvudsakliga kammaren. Sessioner i Westminster Hall halls varje tisdag, onsdag och torsdag. Pa onsdagar avbryts sessionen for en lunchrast. Sessioner avbryts ocksa nar det sker en omrostning i sjalva kammaren.
Underhusets sessioner ar oppna for allmanheten, men underhuset kan nar som helst besluta genom omrostning med enkel majoritet att halla sluten session. (Detta har dock gjorts endast tva ganger sedan 1950.) Traditionellt kunde en ledamot som onskade att kammaren skulle halla en sluten session ropa "I spy strangers" (jag ser framlingar), och en omrostning skulle omedelbart folja. Forr i tiden, nar relationerna mellan underhuset och kronan inte var sa hjartliga, anvandes denna procedur narhelst kammaren ville halla sin overlaggning privat. Denna metod har dock oftare anvants for att fordroja och stora forhandlingarna, och av denna anledning avskaffades den 1998. Numera maste ledamoter som onskar att kammaren ska halla privat session gora en formell begaran om detta. Offentliga debatter sands i
radio
, och pa
tv
av
BBC Parliament
, och nedtecknas i
Hansard
.
Underhusets sessioner har ibland storts av arga demonstranter som kastar foremal in i kammaren fran
Strangers Gallery
och andra laktare. Nagra av de foremal som har kastats in i kammaren ar flygblad, godsel, mjol, och en behallare med
targas
. Aven ledamoter har ibland stort kammarens forhandlingar. Exempelvis tog 1976 den konservative ledamoten
Michael Heseltine
den ceremoniella staven och svingade den under en hetsig debatt. Den kanske mest kanda storningen av underhuset orsakade av kung
Karl I
, som gick in i underhuskammaren 1642 med en vapnad styrka for att gripa fem parlamentsledamoter, som tillhorde en antirojalistisk gruppering, for hogforraderi. Denna aktion ansags emellertid vara ett allvarligt brott mot kammarens privilegier, och har lett till traditionen att regenten inte far satta sin fot i underhuset.
Varje ar inleds parlamentssessionen med
State Opening of Parliament
, en ceremoni i overhuskammaren da regenten, i narvaro av ledamoter fran bada kamrarna, framfor ett tal om regeringens lagstiftningsprogram.
The Gentleman Usher of the Black Rod
, overhusets ceremonimastare, ansvarar for att kalla in underhuset till overhuskammaren. Nar han anlander for att framfora sin kallelse smalls dorrarna till underhuskammaren igen framfor nasan pa honom, vilket symboliserar underhusets ratt att overlagga utan inblandning.
The Gentleman Usher
knackar pa dorren tre ganger med sin svarta kapp (
Black Rod
), och blir forst da inslappt. Han informerar da underhusledamoterna om att regenten vantar pa dem. De gar da alla till overhuset for att hora drottningens tal, med undantag av vissa radikala ledamoter som foresprakar avskaffande av overhuset och monarkin.
Under debatter far ledamoter yttra sig endast om de blir kallade av talmannen (eller en vice talman, om talmannen inte ar ordforande). Traditionellt vaxlar ordforanden mellan att kalla medlemmar fran regeringen och fran oppositionen. Premiarministern, oppositionsledaren och andra ledare fran bada sidor ges normalt prioritet nar mer an en ledamot reser sig for att tala pa samma gang. Tidigare gav man prioritet at alla medlemmar av
Privy Council
, men moderniseringen av underhusets arbetssatt ledde till att denna tradition avskaffades 1998.
Tal i underhuset riktas till ordforanden, i det att talaren anvander orden "Mr Speaker," "Madam Speaker," "Mr Deputy Speaker," eller "Madam Deputy Speaker" ("herr talman," "fru talman," "herr vice talman," eller "fru vice talman.") Endast ordforanden far tilltalas direkt i en debatt, och andra ledamoter maste omnamnas i tredje person. Traditionellt omnamner ledamoterna inte varandra vid namn, utan efter valkrets, och anvander former som "
the Honourable
Member for [valkrets]," eller, i fraga om medlemmar av Privy Council, "
the Right Honourable
Member for [valkrets]." Talmannen genomdriver kammarens regler, och far varna och straffa ledamoter som avviker fran dem. Att inte horsamma talmannens instruktioner anses som ett allvarligt brott mot underhusets regler, och kan leda till att den skyldige avstangs fran kammaren. Om en allvarlig storning sker kan talmannen avbryta sessionen utan omrostning.
Underhusets ordningsstadgar faststaller inga formella tidsgranser for debatter. Talmannen kan dock beordra en ledamot som framhardar i att halla ett trottsamt enformigt eller irrelevant tal att sluta tala. Den tid som anslas for debatt om en viss motion ar dock ofta begransad genom informella overenskommelser mellan partierna. Debatter kan dock ofta begransas genom att man antar "tidsfordelningsmotioner" (
"Allocation of Time Motions"
), som ar mer kanda som "giljotinmotioner" (
"Guillotine Motions"
). Alternativt kan kammaren gora ett omedelbart avbrott i debatten genom att anta en motion om att aberopa
Closure
(avslutning). Talmannen har tillatelse att vagra motionen om han eller hon anser att den inkraktar pa minoritetens rattigheter. Numera schemalaggs lagforslag enligt en schemamotion (
Timetable Motion
), som hela underhuset kommer overens om i forvag, vilket forebygger anvandande av giljotinmotioner.
Nar debatten avslutas, ar nar
Closure
aberopas, tas forslaget ifraga till omrostning. Kammaren rostar forst med muntlig rostning; talmannen eller vice talmannen staller fragan, och ledamoterna svarar antingen "Aye" (for forslaget) eller "No" (mot forslaget). Ordforanden tillkannager sedan utfallet av den muntliga omrostningen, men om hans eller hennes bedomning ifragasatts av nagon ledamot foljer en protokollford omrostning som kallas
discessus
(pa engelska
division
). (Ordforanden kan avsla invandningen, om han eller hon anser att utfallet av den muntliga omrostningen ar sa klart att det inte behovs nagon discessus.) Nar en discessus ager rum gar ledamoterna in i en av tva korridorer ("ja"-korridoren eller "nej"-korridoren) pa vardera sida om kammaren, dar deras namn nedtecknas av sekreterare. Vid varje korridor finns tva rostraknare (som sjalva ar underhusledamoter).
Nar discessusen avslutas ger rostraknarna resultaten till ordforanden, som sedan tillkannager dem infor kammaren. Om resultatet ar jamnt har talmannen eller vice talmannen
utslagsrost
. Traditionellt anvands denna utslagsrost till att tillata ytterligare debatt, om sa ar mojligt, eller annars for att undvika att ett beslut tas utan en majoritet (till exempel att rosta nej till ett forslag eller tredje behandlingen av ett lagforslag). Det ar ovanligt att det blir lika rostetal. Senaste gangen var i juli 1993. Beslutsmassigt antal ledamoter ar 40 i alla omrostningar; om farre an 40 ledamoter har deltagit ar omrostningen ogiltig.
Tidigare var en ledamot som ville stalla en procedurfraga under en discessus tvungen att ha pa sig en hatt, och darmed signalera att han inte agnade sig at debatt. For detta syfte forvarades hopfallbara hoga hattar i kammaren. Denna tradition avskaffades 1998.
For det mesta ar utfallet av en omrostning kand pa forhand, eftersom partierna normalt instruerar ledamoter om hur de ska rosta. Partiet ger vanligen nagra ledamoter, sa kallade
whips
i uppdrag att se till att alla partimedlemmar rostar som onskat. Parlamentsledamoter brukar inte ga emot sadana instruktioner, eftersom de som gor det har liten mojlighet att na hogre stallning i sina partier. Ledamoter som inte foljer partilinjen kan bli avnominerade som officiella partikandidater i framtida val och kan i allvarliga fall bli uteslutna ur sina partier. Ministrar, bitradande ministrar och
Parliamentary Private Secretaries
(ledamoter som bistar en minister) forlorar troligen sina poster. Darfor tenderar ledamoternas oberoende att vara begransat, aven om det inte ar ovanligt med "uppror bland de bakre bankarna" (
"backbench rebellions"
) av ledamoter som ar missnojda med sina partiers politik. En ledamot brukar ocksa tillatas visst spelrum om hans eller hennes valkrets intressen paverkas. Under vissa omstandigheter tillkannager dock partier "fria omrostningar", dar ledamoterna far rosta som de vill. Omrostningar som har att gora med samvetsfragor som
abort
och
dodsstraff
ar typiskt fria omrostningar.
Storbritanniens parlament anvander
utskott
for ett antal olika syften. En vanlig anvandning ar granskning av lagforslag. Utskotten overvager lagforslag i detalj och kan gora andringar. Lagforslag av stor konstitutionell betydelse, liksom vissa viktiga finansiella atgarder, skickas vanligen till
Committee of the Whole House
, ett organ som omfattar alla ledamoter av underhuset. Ordforande ar, istallet for talmannen,
Chairman of Ways and Means
eller en
Deputy Chairman of Ways and Means
. Utskottet sammantrader i underhuskammaren.
De flesta lagforslag behandlades till 2006 av staende utskott, vilka bestar av vardera 16 till 50 ledamoter. Sammansattningen av varje utskott avspeglade i grova drag partiernas stallning i hela underhuset. Aven om de kallades "staende" (
standing
) var de inte permanenta i sin sammansattning, utan nya ledamoter tillsattes varje gang utskottet behandlade ett nytt forslag. Det fanns ingen formell begransning av antalet utskott, men vanligen var de bara tio. I sallsynta fall hanvisades lagforslag till ett speciellt staende utskott, som verkade i mycket som ett staende utskott, men ocksa gjorde undersokningar och holl utfragningar om de amnen som togs upp i lagforslaget.
I november 2006 ersattes de standiga utskotten av
Public Bill Committees
("lagforslagsutskott").
Underhuset har ocksa flera sarskilda utskott for departement (
Departmental Select Committees
). Dessa utskotts sammansattning avspeglar, liksom de staende utskottens, partiernas styrka i underhuset. Varje utskott utser sin egen ordforande. De sarskilda utskotten for departementen har som huvudsaklig uppgift att granska och undersoka ett visst regeringsdepartements goranden. For att fullgora detta syfte far det halla forhor och samla in uppgifter. Lagforslag kan hanvisas aven till dessa utskott, men en sadan procedur anvands mycket sallan.
En sarskild sorts sarskilt utskott ar
Domestic Committee
. Dessa utskott har uppsikt over underhusets forvaltning och de tjanster som ges till ledamoterna. Andra utskott i underhuset ar forenade utskott (
Joint Committees
), dar aven ledamoter av overhuset ingar,
Committee on Standards and Privileges
, som behandlar fragor om parlamentariska privilegier och arenden rorande ledamoternas uppforande, samt
Committee of Selection
som bestammer sammansattningen av andra utskott.
Lagforslag kan introduceras i endera kammaren, men kontroversiella lagforslag brukar forst laggas fram infor underhuset. Vissa andra laggs alltid fram i overhuset, for att jamna ut parlamentets tidsschema.
Underhusets overhoghet i lagstiftningsarenden garanteras i
Parliament Acts
, som faststaller att vissa typer av lagforslag kan framforas for
kunglig sanktion
utan overhusets samtycke. Overhuset far inte fordroja finansforslag (forslag som, enligt underhusets talmans bedomning, enbart beror nationell beskattning eller offentliga tillgangar) i mer an en manad. Dessutom far overhuset inte fordroja de flesta andra lagforslag i mer an tva parlamentssessioner, eller ett kalenderar. Dessa bestammelser galler dock bara for lagforslag som ursprungligen kommer fran underhuset. Dessutom kravs overhusets godkannande for forslag om att forlanga underhusets mandatperiod till over fem ar.
Enligt en praxis som radde aven fore
Parliament Acts
ar underhuset garanterat overordnat vad galler finansfragor. Endast underhuset far ge upphov till forslag rorande beskattning och
budget
. Vidare kan budgetforslag som antas i underhuset inte andras i overhuset. Dessutom far overhuset inte justera ett lagforslag for att fora in en bestammelse med anknytning till beskattning eller budget, men underhuset ger ofta avkall pa sina privilegier och tillater overhuset att gora andring med finansiella foljder. Enligt en separat konvention, som kallas
Salisbury Convention
, forsoker inte overhuset ga emot lagstiftning som har utlovats i regeringens val
manifest
.
Da overhusets makt har inskrankts genom lagstiftning och praxis, ar underhuset tydligt och i hog grad den maktigare delen av parlamentet.
Fastan det inte ar underhuset som utser
premiarministern
, ar partistallningen i underhuset av helt dominerande betydelse. Av praxis ar premiarministern ansvarig infor, och maste ha stod av, underhuset. Nar premiarministerambetet blir vakant utser regenten den person som med storst sannolikhet kan fa stod i underhuset - normalt ledaren for underhusets storsta parti. (Ledaren for det nast storsta partiet blir
oppositionsledare
.) I modern tid ar praxis att premiarministern alltid ar ledamot av underhuset, inte overhuset.
Premiarministern kan bara vara kvar pa sin post sa lange han eller hon behaller underhusets fortroende. Underhuset kan visa att det inte stodjer regeringen genom att rosta nej i en
fortroendeomrostning
eller ja i en
misstroendeomrostning
. Ibland ar rostforslaget formulerat som ett uttryckligt uttalande om underhusets fortroende, men manga andra rostforslag betraktas som fortroendefragor, aven om de inte ar formulerade som en sadan. I synnerhet viktiga forslag som utgor en del av regeringens program anses som fortroendearenden, liksom den arliga budgeten. Nar en regering har forlorat underhusets fortroende ar premiarministern tvungen att antingen avga eller be regenten att upplosa parlamentet, och darmed foranleda ett val.
Forutom nar han ar tvungen att gora sa av ett nederlag i en fortroendeomrostning far premiarministern valja tidpunkt for parlamentets upplosning med regentens godkannande. Premiarministern kan alltsa valja tidpunkten for valet, och gor oftast det efter politiska overvaganden. I allmanhet ar tidpunkten darfor fordelaktig for regeringen. Mandatperioden kan dock inte overstiga fem ar, och parlamentet upploses automatiskt efter denna tid om inte ett parlamentsbeslut tas som forlanger perioden. Detta hande under bada varldskrigen. Underhuset sitter nastan aldrig den maximala tiden ut, utan det normala ar att premiarministern ber om upplosning tidigare.
Oavsett anledningen till upplosningen foljs den alltid av ett parlamentsval. Om premiarministerns parti behaller sin majoritet i underhuset kan han eller hon vara kvar vid makten. Om partiet daremot forlorar sin majoritet ar premiarministern tvungen att avga, varpa regenten utser en ny premiarminister. En premiarminister kan avga aven om han eller hon inte blir besegrad i ett val (exempelvis av halsoskal). I det fallet gar premiarministerposten till den nya ledaren for den avgaende premiarministerns parti. Det konservativa partiet hade ingen mekanism for att utse ny partiledare forran 1965 och nar
Anthony Eden
avgick 1957 utan att rekommendera en eftertradare kunde partiet inte nominera nagon. Det foll da pa drottningen att utse
Harold Macmillan
som ny premiarminister, efter att ha radgjort med ministrar, och darmed utse ledaren for ett politiskt parti.
Enligt praxis maste alla ministrar vara ledamoter av underhuset eller overhuset. Ett litet antal har utsetts utan att vara parlamentsledamoter, men i de flesta fall blev de parlamentsledamoter senare, antingen genom ett fyllnadsval eller genom att fa parsvardighet. Sedan 1902 har alla premiarministrar varit ledamoter av underhuset (det enda undantaget,
Alec Douglas-Home
, avsade sig fran sin parsvardighet nagra dagar efter att han blivit premiarminister, och invaldes i underhuset).
Numera tillhor det stora flertalet av ministrarna underhuset snarare an overhuset. Ingen betydande kabinettspost (utom
lordkansler
och
overhusledare
) har varit besatt av en par sedan
Lord Carrington
avgick som utrikesminister 1982, aven om nagra av mellanpositionerna i kabinettet som forsvarsminister och bistandsminister har innehafts av parer. Sedan i oktober 2008 ar dock
Peter Mandelson
naringsminister, och han hade vid tilltradet ingen parlamentsplats eftersom han kom direkt fran posten som brittisk
EU-kommissionar
. Han adlades och kom in overhuset och sitter nu som par i Browns regering.
Underhusledamoternas stallning som valda, i motsats till det ovalda overhuset, anses ge storre legitimitet at ministrar fran underhuset. Premiarministern utser ministrarna, och kan nar som helst besluta att avsatta dem. Formellt ar det dock monarken som utser eller avsatter ministrar.
Underhuset granskar regeringen genom parlamentets "fragestund" (
"Question Time"
), en period da ledamoterna har mojlighet att stalla fragor till premiarministern och andra kabinettsministrar. Premiarministerns fragestund ager rum en gang i veckan, vanligen under en halvtimme varje onsdag. Fragorna maste rora ministerns officiella regeringsaktiviteter, inte aktiviteter som partiledare eller underhusledamot. Vanligen vaxlar ledamoter fran regeringspartiet med oppositionsledamoter om att stalla fragor. Forutom de fragor som stalls muntligen under fragestunden kan underhusledamoter stalla skriftliga fragor.
I praktiken ar underhusets kontroll av regeringen ganska svag. Eftersom majoritetsval tillampas i parlamentsvalen tenderar regeringspartiet att ha en stor majoritet i underhuset, och behovet att kompromissa med andra partier ar ofta begransat. Nutida brittiska partier ar sa stramt organiserade att de lamnar relativt litet handlingsutrymme at sina parlamentsledamoter. Under 1900-talet har regeringen forlorat i fortroendefragor endast tre eller tva ganger 1924 och en gang 1979. Hotet om uppror fran
backbench
-ledamoter gor dock ofta att regeringarna maste gora eftergifter for deras fragor. I vissa fall forlorar regeringen omrostningar pa grund av motstand fran de bakre bankarna. Den granskning som de sarskilda utskotten utfor ar dock viktigare.
Underhuset har formellt fortfarande makt att stalla ministrar (och aven andra brittiska undersatar) infor riksratt for deras brott. Riksrattsatal provas av overhuset, dar enkel majoritet ar tillracklig for fallande dom. Riksrattsinstitutet har dock fallit ur bruk, och underhuset utovar sin kontroll over regeringen pa andra satt, som genom misstroendevotum. Den sista riksrattsprocessen var den mot
Henry Dundas, 1:e viscount Melville
1806.
- Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran
engelsksprakiga Wikipedia
,
tidigare version
.
- Farnborough, T. E. May, 1st Baron (1896).
Constitutional History of England since the Accession of George the Third
(11:e). London: Longmans, Green and Co
- Mackenzie, K.R. (1950).
The English Parliament
. Pelican Books
- ”Parliament”.
Encyclopædia Britannica
(11:e). London: Cambridge University Press. 1911.
- Pollard, Albert F. (1926).
The Evolution of Parliament
(2:a). London: Longmans, Green and Co
- Porritt, Edward; Porritt, Annie G. (1903).
The Unreformed House of Commons: Parliamentary Representation before 1832
. Cambridge: Cambridge University Press
- Raphael, D. D.; Limon, Donald & McKay, W. R. (2004).
Erskine May: Parliamentary Practice
(23:e). London: Butterworths Tolley