Vita zonen var en, utan vald, omtvistad del av Ostersjon som 1969 blev foremal for svensk-sovjetiska diskussioner, fram tills overenskommelsen naddes 1988. Den var belagen mellan Gotland och Sovjetunionens kust. Internationella havsrattskonventionen fran 1982 reglerade territorialvattengranser och ekonomiska zoner utanfor dessa, och utgjorde grunden for uppgorelsen.

Den 13 januari 1988 mottes Sveriges davarande statsminister Ingvar Carlsson och Sovjetunionens davarande premiarminister Nikolaj Ryzjkov i Stockholm och kom overens om den ekonomiska gransdragningen. Sveriges chefsforhandlare var i slutomgangen ambassador Lennart Myrsten . Sverige fick 75%, Sovjetunionen resterande 25%.

Nikolaj Ryzjkov havdade att det var en val avvagd kompromisslosning, och forklarade att Sovjetunionen strackte sig sa langt for den goda grannsamjans skull. Ingvar Carlsson sade att Sverige kunde vara nojda bade vad gallde sakerhetspolitik och fiske, och att Sverige nu bestamde vem som fick fiska pa deras del. Avtalet gav dock Sverige ratt att varje ar ta upp 6 000 ton fisk i Sovjetunionens del, medan Sovjetunionen fick fiska upp 18 000 ton i Sveriges del innan nya fangstkvoter skulle faststallas 20 ar senare. Fram till uppgorelsen hade alla lander nyttjat sin ratt att fiska i den oreglerade zonen.

Medan forhandlingarna pagick informerades utrikesnamnden, och Olof Johansson och Bengt Westerberg valkomnade uppgorelsen, liksom Carl Bildt som dock tyckte Sverige gjort onodiga eftergifter.

1988 enades Sverige och Sovjetunionen om att forst dela upp omradet i en grazon . Sverige och Sovjetunionen fick da bestammanderatten over zonen, och om andra lander ville fiska dar var de forst tvungna att ha eller underteckna avtal med Sverige eller Sovjetunionen. Senare under aret upprattades aven en nationell zon. ^{[ 1 ]}

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• ”Sovjets Ryzjkov till Sverige gjorde upp om Ostersjograns”. Horisont 1988 . Bertmarks forlag. 1988. sid. 12-13  

Fotnoter [ redigera | redigera wikitext ]