Midvinterblot

Konstnar	Carl Larsson
Basfakta
Tillkomstar	1915
Typ	Oljemalning
Matt (h×b)	640 × 1 360 cm
Plats	Nationalmuseum , Stockholm

Midvinterblot ar en nationalromantisk oljemalning av Carl Larsson som mater omkring 6,5 x 13,5 meter. ^{[ 1 ]} Motivet Midvinterblot ar hamtat fran den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung Domalde later sig offras i Uppsala tempel efter ar av missvaxt. Konstnaren hade avsett att tavlan skulle sattas upp i den ovre trapphallen pa Nationalmuseum i Stockholm . Av olika anledningar blev tavlan slutligen refuserad 1916. Sedan 1998 hanger tavlan dock dar den var tankt fran borjan. ^{[ 2 ]}

Historik [ redigera | redigera wikitext ]

Pristavlan [ redigera | redigera wikitext ]

Ar 1883 hade en namnd bildats for att avgora hur de stora vaggytorna i Nationalmuseums trapphall skulle dekoreras. Namnden utlyste en pristavlan om vilka amnen som skulle behandlas. En rad forslag kom in och 1886 beslot namnden att vaggarna skulle malas med motiv ur den svenska historien. Den nedre trapphallen skulle da anvandas for motiv fran 1500- till 1700-talet medan den ovre trapphallen med motiv fran forntid och medeltid. Regeringen stadfaste namndens beslut och tillat samtidigt att namnden utokades till tolv ledamoter. Dessa ledamoter var Fritz von Dardel , Johan Nordenfalk , Nils Fredrik Sander , Gustaf Upmark , Per Daniel Holm , Georg von Rosen , Carl David af Wirsen , Helgo Zettervall , John Borjeson , August Malmstrom , Viktor Rydberg och Carl Curman . ^{[ 3 ]}

I slutet av 1888 utlystes en skisstavlan dar konstnarer fick foresla hur vaggarna skulle malas. Vad avser den ovre trapphallen vann Gustaf Cederstrom forslag Ansgarius predikar kristendomen och for nedre trapphallen Carl Larssons forslag Karl XII i Bender beser Tessins ritningar till Stockholms slott , Linne infor Lovisa Ulrika i Drottningholms park och Sergel i sin atelje , modellerande Gustav III:s staty . Namnden var dock inte nojd utan utlyste en ny tavling i juni 1890. Till denna skickade Carl Larsson in forslag pa alla vaggytor. For den ovre trapphallen foreslog han Gustav Vasas intag i Stockholm midsommaraftonen 1523 och Gustav II Adolfs landstigning i Pommern 1630 . For sina forslag vann Larsson forsta pris. ^{[ 4 ]} Georg Pauli vann andra pris for Gustav Vasas intag i Stockholm och Olof Skotkonungs dop . ^{[ 5 ]}

Hosten 1891 beslutade namnden att ge Gustaf Cederstrom uppdraget att mala den ena vaggen i ovre trapphallen med motivet av Ansgar . Namnden var dock splittrad men i en skrivelse till regeringen hade majoriteten enats om att den ovre hallen skulle malas med dels Ansgar , dels nagot annat motiv fran forntiden. Skrivelsen foranledde ingen atgard fran regeringen men ett antal konstnarer undertecknade en protestskrivelse som lamnades till regeringen sommaren 1892. I protesten ansags namndmajoritetens forslag som otillfredsstallande medan Carl Larssons forslag i det stora hela forordades. Bland de 35 undertecknarna fanns konstnarer som prins Eugen , Geskel Saloman , Richard Bergh , Georg Pauli samt Anders Zorn . ^{[ 6 ]}

Det drojde till november 1893 innan namnden ater sammantradde. Pa forslag av Nils Fredrik Sander beslutade namnden da att hos regeringen foresla att i ovre hallen dels ha Ansgar , dels Gustav II Adolf . Regeringen skickade namndens forslag till Konstakademien som istallet forordade Gustav Vasa och Gustav II Adolf i ovre trapphallen. Det senare blev regeringens beslut den 2 februari 1894. Uppgiften att mala Gustav Vasa-motivet gick till Gustaf Cederstrom, som dock tackade nej da han inte ville att Carl Larssons skiss pa Gustav Vasas intag skulle uppoffras. Carl Larsson fick officiellt i uppdrag att teckna kartonger till tre av vaggarna i nedre trapphuset. ^{[ 7 ]}

Ar 1896 bestallde namnden kartonger aven for de aterstaende tre vaggfalten i nedre hallen. For arbetet fick Carl Larsson 25 000 kronor per malning. De sex vaggytorna malades sommaren 1896. Namnden var dock kritisk till sjalva utforandet och ville ha flera detaljandringar. Det hela slutade med att namnden beslot att "antaga" malningarna, ordet "godkanna" undveks. Fragan om utforandet av Gustav Vasas intag bordlades och foljande ar beslot namnden att ytterligare malning i trapphallen fick ansta. ^{[ 8 ]}

Det drojde till 1905 innan namnden ater sammantradde och foljande ar beslutade den att Larsson skulle mala Gustav Vasas intag . Malningen utfordes sommaren och hosten 1907. ^{[ 9 ]}

Forsta refuseringen [ redigera | redigera wikitext ]

Efter ett besok i Kopenhamn, pasken 1910 hade Carl Larsson tillfalligt varit ensam hemma i Sundborn och dar fatt inspiration till en malning som skulle pryda den annu tomma vaggytan i Nationalmuseets trapphus. Han gjorde en skiss som stalldes ut pa museet i februari 1911. I den forklarande text som bifogades stod: "Har offras en kung for folkets val (for astadkommande av god arsvaxt). Han drankes i den heliga kallan vid tradets fot (framfor templet stod enligt Adam fran Bremen ett trad), som gronskade hela aret." Bifigurer pa tavlan var smakonungar, kungens unge son pa sin fars svarta hast, kungens hustru, en spelman med harpa samt dansande kvinnor. ^{[ 10 ]}

Uppslaget vackte mest forvaning. Det betraktades mera som en excentrisk ide an allvarligt menat. Amnet foll ju helt utanfor den plan for trapphallens dekorering som Larsson tidigare framlagt och som beslutats av regeringen 1894. Att det aterstaende vaggfaltet skulle ha ett motiv med Gustav II Adolf struntade Larsson i och att ha ett kungaoffer fran forntiden mittemot Gustav Vasas intag forefoll omotiverat. Man antog att den konung som offras var Domalde som enligt Snorres berattelse blivit drapt av hovdingarna da landet tre ar i rad varit hemsokt av missvaxt. Aven behandlingen av amnet vackte fragor. Man fann den dekorativt effektfulla kompositionen med dess osterlandska brokiga kolorit sakna historisk stamning, kungen upplevdes teatralisk, likasa offerprasten med sin hojda kniv och drottningen, som kastat sig till marken, gjorde ett groteskt intryck. ^{[ 11 ]}

I Dagens Nyheter i februari 1911 opponerade sig en anonym insandare, som kallade sig Arkeolog , mot flera anakronismer i tavlan och Larsson svarade omedelbart att han utgick fran att den anonyme skribenten var "en elak rackare, som vill at mig". Larsson medgav i samma svarsartikel att han inte var sarskilt intresserad att mala tavlan for Nationalmuseum: "Opinionen ar tydligen denna gang sa starkt emot mig (och kanske med ratta), sa att inte behover varken min van lasaren eller min ovan arkeologen vara orolig." ^{[ 12 ]}

Under hosten 1911 intervjuades Carl Larsson i Stockholms Dagblad om sina planer for Nationalmuseums sista vagg dar han berattade att han "verkligen funderat pa nagot fran Skansen . Med dansbanan i mitten hade motivet den fordelen, att man finge med nationaldrakter. Och sa kunde man tanka sig, att det var nagon fest, med kanda betydande personer instuckna runt omkring". Han fortsatte: "man far skynda sig, om det skall bli nagot av. Om jag skall hinna med allt, som jag vill gora, blir det nog att stiga upp om morgnarna." ^{[ 13 ]}

Ar 1913 gjorde Carl Larsson en ny skiss pa samma motiv och skickade den till Nationalmuseum med anhallan att vaggmalningsnamnden ville "titta pa, bedoma och doma skissen". Skissen stalldes ut pa museet i borjan av november. Nu hade Larsson andrat motivet sa att det forestallde en kungs frivilliga offerdod. Kompositionen uppvisade en och annan olikhet jamfort med tidigare. Det ursprungliga fantasitemplet med sitt brutna tak och fyrkantiga torn var nu byggt av stockar med ett tak i enkla linjer och upptog mycket storre del av bakgrunden an pa den tidigare skissen, med dess stora himmelstyta. Ett trad har tillkommit, barden med sin harpa var borttagen och antalet bifigurer hade okat. Bland de nya figurerna fanns i mitten en prast kladd i hogrod kapa som syns bakifran. Bakom ryggen haller han offerkniven. Kungen star nu i profil med huvudet kastat tillbaka, drottningen som ligger framstupa har flyttats ut mot vanstra kanten och kungasonen pa hasten skyms av hovdingarna. ^{[ 14 ]}

Carl Larssons nya skiss kritiserades av konstvetaren Axel Gauffin i Stockholms Dagblad, som framholl det starkt personliga i forslaget. Detta, enligt Gauffin, var slutpunkten i en utvecklingslinje hos konstnaren, som hade borjat med trevande forsok i hans ungdomstid och som fortsatt i de fantastiska bilder, i vilka Larsson tid efter annan brutit sig igenom verklighetens murar. Axel Gauffin ville att Carl Larsson skulle finna ett annat amne som vore mer nationellt, mer begripligt och mer pa sin plats och som anda var lika mycket "Carl Larssonskt". Som alternativ foreslog han en sommarbild fran 1700-talets Stockholm dar Ulla Winblad med uppvaktning i bat ar pa vag fran Sodermalm mot Djurgarden. ^{[ 15 ]}

Den tidigare vaggmalningsnamnden hade upplosts, men arendet togs over av den namnd som var tillsatt for att planlagga den nya hangningen av museets konstsamlingar. Namnden bestod av museichefen Ludvig Loostrom , intendenten Georg Gothe, arkitekten och overintendenten Carl Moller och malaren Richard Bergh . Den 17 februari 1914 lamnade namnden sitt beslut. Namndens ledamoter var eniga om att Larsson borde fullfolja det dekorativa utsmyckningen av trapphuset, men amnet han valt tilltalade dem inte. Museichefen Ludvig Loostrom avstyrkte forslaget och menade att Carl Larssons tidigare malningar i trapphuset visat "betydelsefulla drag och personligheter ur vart lands historia". Vad avser denna malning var konstnaren inne pa fantasins omrade och varken amnet eller dess konstnarliga behandling kunde anses fylla de krav man hade ratt att stalla pa en monumentalmalning pa denna plats. De ovriga tre ledamoterna ansag att amnet i sig ? en midvinterfest ? var en sinnrik motsattning till midsommarfesten vid Gustav Vasas intag och att skissen hade fortjanster ur rent dekorativ synvinkel. Men de tre ledamoterna ansag att nagon berattelse om en kungs frivilliga offerdod ej var kand fran Sveriges historia och inte kunde anses karaktarisera "nordmannalynnet" under hednatiden. Det vore darfor onskvart att Larsson vid verkets eventuella utforande uteslot kungaoffret ur kompositionen och nojde sig med att skildra midvinterfestens firande. De tre ledamoterna ville darfor fororda att Carl Larsson skulle fa utfora vaggmalningen efter sin skiss med rattighet att vidta "de ovan angivna eller andra mindre forandringar, vartill han kunde kanna sig manad." ^{[ 16 ]}

Namndens uttalande gav anledning till en livlig tidningsdebatt, inte minst namndens motsagelsefulla kompromissforsok, dar den varken var nojd med motivet, stamningen eller koloriten men anda forordade dess utforande i hopp om att Carl Larsson skulle utesluta just det som utgjorde iden och huvudinnehallet. Konsthistorikern Harald Brising foreslog att tavlan istallet skulle malas i Stockholms stadshus som just da holl pa att byggas. Konstvetaren Georg Nordensvan ansag att Midvinterblot skulle verka storande och splittrande i trapphallen och att platsen kravde en malning av en helt annan karaktar. ^{[ 17 ]}

Den 1 mars 1914 skrev Carl Larsson till ecklesiastikministern att han inte langre ville ha med Nationalmuseums trapphall att gora: "Visserligen har jag hoppats och trott, att herr statsradet skulle hava sett saken mera stort och latit mig efter basta formaga fa avsluta denna malningsserie; men som jag under det svara och dryga arbetets gang skulle kant mig bittert sakna stodet av den sympati, jag anser mig behova, har jag nu beslutat att icke langre streta emot, utan lamna vaggen at sitt ode och ansvaret pa mina motstandare, varfor jag ock ber hr statsradet icke vidare med amnet sig omaka." ^{[ 18 ]}

Andra refuseringen [ redigera | redigera wikitext ]

Carl Larsson gav anda inte upp. Nagra veckor senare skrev han i ett brev till en van: "Tro mig inte vara en sadan stackare att jag ger mig. Anej, jag malar tavlan pa egen risk." I maj 1914 borjade han mala Midvinterblot utan bestallning i sin atelje i Hyttnas . Arbetet tog drygt ett ar och 1915 skickade konstnaren Anders Zorn en skrivelse till regeringen dar han erbjod sig att bekosta utforandet i fresk bade av Gustav Vasas intag och Midvinterblot . ^{[ 19 ]}

I juni 1915 blev malningen tillfalligt uppsatt i museets trapphall. I pressen hade kritikerna helt olika uppfattningar om Larssons Midvinterblot . I Svenska Dagbladet ansag August Brunius : "I an hogre grad an forut om mojligt ar det en starkt, for att icke saga grant kolorerad teckning av ett besynnerligt amne utan inre rytmiskt samband mellan sina delar och utan dekorativ samstammighet med rummet, som skall dekoreras." ^{[ 20 ]} I Nya Dagligt Allehanda menade Karl Asplund att de tidigare framforda anmarkningarna mot Larssons forslag fortfarande hade fog for sig och hoppades att konstnaren skulle komma med ett nytt forslag, "Carl Larssons malarara ar tillrackligt stor for att tala, att man opponerar sig mot delar av hans konstnarskap." ^{[ 21 ]} I Aftontidningen ansag konstnaren Edvard Westman att det hela smakade teaterspex, saknade konstnarligt djup och dekorativ helhet. Uppgiften har ej passat for "den annars sa snillrike konstnarens temperament." ^{[ 22 ]}

Den 21 februari 1916 lamnade Nationalmuseums namnd sitt utlatande om inkop av malningen for statens rakning till det pris Larsson begart - 35 000 kronor - och om Anders Zorns anbud att darefter bekosta utforandet i fresk bade av Midvinterblot som av Gustav Vasas intag . Namnden avstyrkte forslaget med tre roster mot en. Ludvig Loostrom upprepade sin tidigare asikt om malningen, Richard Bergh och Georg Gothe paminde om deras tidigare framforda onskan om att blodsoffret skulle mildras eller tas bort men att just detta moment i forslaget framtradde med okad skarpa. Moller rostade for att godkanna forslaget med hansyn till "hallens enhetliga dekorerande". ^{[ 23 ]}

Namndens ledamoter var eniga om att Carl Larsson borde fa slutfora utsmyckningen och skickade en skrivelse till Larsson med onskan om ett forslag pa ett "for konstmuseet och dess vaggmalningsserie mera passande och mindre sensationellt utfordrande amne av rent historisk karaktar enligt konstnarens eget val". Namndens ledamot Richard Bergh paminde om att ett motiv med Gustav II Adolf hade varit bestamt men foreslog ocksa nagot motiv fran Hedvig Eleonoras tid med Drottningholms slott som bakgrund. ^{[ 24 ]}

Carl Larsson betraktade skrivelsen som en forolampning. Han svarade inte direkt pa brevet men i tidningsintervjuer sade han att malningen "kommer val en gang till heder - ett gott konstverk star sig alltid, och pa detta har jag verkligen arbetat med patos". ^{[ 24 ]}

Ecklesiastikminister Karl Gustaf Westman begarde in omdomen om Midvinterblot fran konstnarerna Bruno Liljefors och Julius Kronberg samt den osterrikiske konsthistorikern Joseph Strzygowski . Alla tre hyllade Larssons verk. Kronberg menade att "Det ar langesen jag fatt ett sa starkt intryck av nagot konstverk [...] den storslagna kompositionen, det maktiga studiet, den harliga fargen [...] For mig star det som ett bland de allra framsta verken i konsthistorien, icke allenast den svenska utan overhuvud taget i hela konsthistorien..." Strzygowski menade att "Det synes mig rent av vara en plikt att tillforsakra hans arbete fullstandig seger.". Omdomena refererades i pressen den 16 maj 1916. Den 20 juni avsade sig Carl Larsson det vidare arbetet med Nationalmuseum. ^{[ 25 ]}

Vid invigningen av Liljevalchs konsthall i mars 1916 visades Midvinterblot pa den storsta vaggen i den storsta salen. Larsson hade da bara hunnit mala tavlan klar till tva tredjedelar. Den oversta delen var uppskissad i full skala. ^{[ 26 ]} Tavlans ovre del fick anda inte plats utan var avskuren i hojd med tempelportens overkant. ^{[ 27 ]}

Tillbaka till Nationalmuseum [ redigera | redigera wikitext ]

Ur Larssons sjalvbiografi Jag :

" Midvinterblotets ode knackte mig! Med dov vrede erkanner jag detta. Och dock var det nog det basta dar skedde, ty nu sager mig min intuition - igen! - att denna malning med alla sina svagheter, skall en gang, sedan jag ar borta, hedras med en vida battre plats". ^{[ 28 ]}

Efter Larssons dod fanns tavlan pa Arkivet for dekorativ konst i Lund i narmare 40 ar. I mitten av 1980-talet saldes den av Carl Larssons efterlevande till en konsthandlare som erbjod Nationalmuseum att fa kopa tavlan. Nationalmuseum tackade nej. Tavlan erbjods istallet Historiska museet som dock inte kunde betala den begarda summan. ^{[ 1 ]} I slutet av 1980-talet kopte finansmannen Carl-Eric Bjorkegren 50 procent av tavlan. Den andra halvan agdes av en konsthandel. ^{[ 29 ]} 1983 visades den pa utstallningen Myter pa Historiska museet i Stockholm. ^{[ 26 ]}

Ar 1987 salde agaren tavlan pa Sotheby's i London for drygt 10 miljoner kronor. Den koptes av japanen Hiroshi Ishizuka som dock lanade ut den till den stora Carl Larsson-utstallningen ar 1992 som sammanfoll med Nationalmuseums 200-arsjubileum. Utstallningen och malningen presenterades sedan pa Goteborgs konstmuseum . ^{[ 26 ]} Med hjalp av pengar fran flera stiftelser samt donationer kunde Nationalmuseum kopa Midvinterblot sommaren 1997 for 14,6 miljoner kronor. ^{[ 30 ]}

Idehistorikern Tintin Hoden har i sin magisteruppsats "Sveriges mest monumentala malning?" ^{[ 31 ]} (2011) argumenterat for att debatten om Midvinterblots forsaljning bidrog till att forstarka malningens betydelse som svenskt kulturarv.

En forlaga till tavlan pa 1,2 x 2 meter saldes pa auktion i december 2002 for 3,2 miljoner kronor. Forlagan koptes av den alandske affarsmannen Anders Wiklof . ^{[ 32 ] [ 33 ]}

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Nordensvan, Georg (1928). Svensk konst och svenska konstnarer i 19de arhundradet. Del II. Fran Karl XV till sekelslutet . Stockholm: Bonniers. ISBN 990478566X  
• Nordensvan, Georg (1921). Carl Larsson. Andra delen. 1890?1919 . Stockholm: Norstedts. ISBN 9906150211  
• Danielsson, Arne (2011). Midvinterblot - mer samtida an forntida drama . Stockholm: Kareholm. ISBN 978-91-633-8101-0  

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Wikimedia Commons har media som ror Midvinterblot (malning) .
  Bilder & media