Violin

Fiol/Violin
Typ	Strakinstrument
Familj	Fiolfamiljen
Strangar	g , d 1 , a 1 , e 2
Omfang	g ? ca a 4 samt hogre flageoletter ;
Spelsatt	strak, pizzicato , flageolett , tremolo , vibrato , sul ponticello col legno
Klav
Del av	Symfoniorkester , spelmanslag , strakkvartett , strakorkester m. fl.
Forekommer i	Barock , wienklassik , romantik , modernism , svensk folkmusik , osteuropeisk musik , jazz , country

Uppslagsordet ”fiol” leder hit. For knopen, se atta (knop) .

En violin eller fiol tillhor gruppen strakinstrument och sopranmedlemmen i fiolfamiljen . Den ar sedan sexton- eller sjuttonhundratalet ett av de allra vanligaste musikinstrumenten, i saval klassisk musik som folkmusik .

Namn [ redigera | redigera wikitext ]

Namnet ar av omstridd harkomst men anses vara beslaktat med "vitula" och "vitulari" ( latin : "jubel" resp. "jubla"). ^[
1
] Det italienska ordet violino ar ursprungligen diminutiv (forminskningsform) av viola ? bokstavligen 'liten viola' ? och betecknar alltsa en mindre variant av ett ursprungligt instrument, beslaktat med det som pa svenska kallas viola eller altfiol . I de flesta sprak anvands varianter pa namnen violin och viola for de bada instrumenten. De aldre och/eller folkligare varianterna fiol , fiddla och fela har kommit over tyskan och var ursprungligen varianter av ordet viola, men betecknar i dag det mindre instrumentet. Fore violinfamiljens tid, till exempel i gambafamiljen , var det ocksa alt - och tenorstorlekarna ? ungefar motsvarande violan ? som var de mest anvanda. Det forklarar varfor det ar altfiolens namn som ar det sprakligt ursprungliga.

I modern svenska anvands benamningarna fiol och violin med en stilskillnad sa att den forra brukas mer i tal, den senare mer i notskrift och programblad. Den som spelar fiol kallas violinist, atminstone inom klassisk musik. Pa flera germanska sprak anvands dock termer som "fiddler" ( engelska ), "Fiedler" och "Fiedelspieler" ( tyska ) och dylikt for att beteckna vad som pa svenska kallas spelman (pa fiol) eller fiolspelman . I bland anvands aven beteckningen fiolist .

Historia [ redigera | redigera wikitext ]

Se aven: Strakinstrument

De tidigaste strakinstrumenten utvecklades troligen i Asien . Foregangare till violinen inkluderar den arabiska rebecen eller rebaben. I Europa hade knappinstrument forekommit sedan antiken , medan strakar introducerades forst under medeltiden. Instrumenten spelades i knat och hade tre till fem strangar, men varken storlek eller form var standardiserade. ^[
2
]

Under 1400- och 1500-talet uppstod nya former liknande den moderna violan i Italien. Instrumenten spreds gradvis over Europa under renassansen . Fran att ursprungligen ha anvants mestadels i dansmusik borjade de aven anvandas vid kyrkor och hov. Vid samma period utvecklades de forsta orkestrarna, och den mindre fiolen blev strakinstrumentens sopran och melodiinstrument. Nagra typiska modeller fran denna period var violen, viola da braccian och viola da gamban.

Under barocken utvecklades instrumenten till att bli nagot storre och ljudstarkare. Fiolbyggandet utvecklades till ett svart hantverk av framst italienska violinmakare som Stradivarius , Guarneri del Gesu och Amati . Vid denna period utvecklade kyrkorna och hoven storre orkestrar dar strakkoren var den viktigaste gruppen. Har etablerades normen for strakmusik som fyrstammig sats samt generalbas . De tva oversta stammorna spelades av violiner, den mittre av en viola, och den understa av en viola da gamba. Violinen anvandes aven som soloinstrument, och tonsattare som Vivaldi och Telemann skapade de forsta violinkonserterna . Violinen blev harmed det mest profilerade instrumentet i strakgruppen.

Under 1700- och 1800-talet kom framfor allt tyska hantverkare att konkurrera med de aldre italienska modellerna. Mittenwald i Bayern blev centrum for den tyska skolan med narhet till nodvandigt material i form av gran . Jacob Stainer var kanske 1800-talets mest kanda violinbyggare. Violinbyggandet som hantverk ar starkt styrt av 1700- och 1800-talets standarder. Samtidigt vidareutvecklades instrumentets spelmojligheter, och saval soloverk som orkesterstammor visar allt svarare tekniska krav. I och med klassicismen hade den bandade gambafamiljen ersatts av fiolfamiljen. Att instrumenten saknade band mojliggjorde bra intonation i fler tonarter, dubbelgrepp, och storre uttrycksfullhet i strakforingen. Kanda konserter fran denna tid skrevs av tonsattare som Haydn och Mozart . Samtidigt etablerades strakkvartetten som en av de viktigaste ensemblerna inom kammarmusik. Fiolen fortsatte ocksa att anvandas inom den europeiska folkmusiken. Manga lokala fiolbyggare hade lart sig imitera de italienska standarderna, och fiolen blev en gemensam standard som forekom i nastan alla landers folkmusik. Vissa fortsatte dock att andra instrumenten, och kombinera med andra instrumenttyper. Manga lander har kvar karakteristiska former som hardingfelan och nyckelharpan .

I och med romantiken blev de nya strakinstrumenten centrala i tonsattarnas onskan att gestalta kanslor och uttryck. Vibrato och andra expressiva tekniker som tremulando, legato och spiccato infordes i repertoaren. Samtidigt standardiserades symfoniorkestern , med stora violinsektioner och regler for solo- och stamfordelning.

I Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

Strakinstrument har funnits i Sverige och ovriga Europa under lang tid, men violinen har det inte.

Fiolens och violinens intag i Sverige skedde i borjan av 1600-talet. Ar 1629 hade Hovkapellet under Gustav II Adolfs tid utokats med strakstammor fran att tidigare enkom haft blasinstrument. Fran 1720 blev den huvudinstrument och i landet som helhet blev den da mer popular. Fran ca 1800 var fiolen ett helt dominerande instrument dar spelman spelade. ^[
3
]

Nationalromantiken fick manga tonsattare att lana fran sina landers respektive folkmusiktraditioner, och musik av exempelvis Brahms , Grieg och Chopin imiterade de folkliga fiolspelmannen. Under andra halvan av 1800-talet utvecklades en storre fokus pa klangvariation och alternativa speltekniker som fortsatte in i 1900-talet .

Form och konstruktion [ redigera | redigera wikitext ]

Fiolen bestar av kropp, hals och skruvlada. Pa kroppen monteras en stranghallare, fran vilken strangarna spanns upp till stamskruvarna. Halsen avslutas i toppen med den sa kallade snackan , en spiralformad dekoration som paminner om en snacka . Ett hakstod , och, vanligtvis, ett axelstod anvands som tillbehor for att lattare kunna halla fiolen under hakan, emedan handen egentligen inte stodjer fasthallandet av instrumentet.

Fiolstorlek ? totallangd

4/4 ? 59,4 cm
3/4 ? 56,5 cm
1/2 ? 52,2 cm
1/4 ? 47,0 cm
1/8 ? 43,0 cm

Kropp [ redigera | redigera wikitext ]

Fiolens kropp ar ihalig for att skapa resonans och forstarka tonen. Den ovre delen kallas lock, den undre botten, och kanten sarg . Kroppen limmas pa battre instrument foretradesvis ihop med animaliskt lim for att underlatta isartagning och lagning.

Locket tillverkas vanligen av gran , eller ett liknande mjukt traslag sasom cedertra . Tva f-formade hal slapper ut ljudet ur resonanskroppen och tillater locket att vibrera friare. Ljudet fortplantas fran strangarna till locket via stallet som strangarna vilar pa. En vanlig och allmant accepterad forestallning for att ljudet skall bli bra ar att granen skall ha tata och jamna arsringar samt att hostveden (den morka, harda) skall vara tunn i forhallande till varveden. Syftet med detta ar att locket skall vara starkt for att kunna motsta spanningarna, men samtidigt latt for att kunna vibrera fritt. Denna forestallning ar dock inte bevisad och det forekommer hogklassiga instrument som till och med har kvistamnen i sig. Likasa ar den forharskande asikten att locket skall ha staende arsringar, dvs att lockstycket skall vara skuret radiellt ur stocken, men aven har finns avvikelser (om an mycket fa) bland mastarinstrumenten.

Bottnen och sargen tillverkas av hardare traslag, oftast lonn . Pa finare instrument laggs ofta stor vikt vid ett estetiskt tilltalande virkesval dar flammig lonn ar vanligast men fagelogonlonn forekommer sporadiskt. Sargen sagas ut pa sa vis att de (vanligtvis) 6 delarna passar varandra. Den cirka en millimeter tjocka sargen ar basad (bojd) till sin ratta form med hjalp av varme och fukt och forstarkt med lister mot lock och botten. Listerna gors ofta av lind eller fur, dock sallan gran da detta ar svarare att basa. Sargen forstarks vid hals, nederdel och de fyra hornen, ofta med lind eller gran.

En viktig komponent for att fordela ljudvibrationerna mellan lock och botten ar ljudpinnen , en trapinne av gran som ar inklamd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strangen). Pa bassidan sitter en basbjalke limmad svagt diagonalt pa lockets insida utmed nastan hela lockets langd. Denna stagar upp locket, och forstarker bastonerna.

Langs bade lockets och bottens kant ar en inlaggningsader monterad. Denna skyddar kanten pa lock och botten samt utgor en dekoration och bestar oftast av tre tunna fibrer: svart, vitt, svart. Det vita ar oftast lonn dar man pa hogklassiga instrument skar lonnen radiellt sa att margstralarna syns. De svarta fibrerna ar idag ofta gjorda av trafiber. Tidigare var de gjorda av ebenholts eller ett svartbetsat mjukare traslag som till exempel paron. De ytterst tunna span som kravs kunde astadkommas genom att hyvla nar det gallde ett mjukare traslag, men anvandes ebenholts kravdes mer bearbetning.

Kroppen ar lackerad pa utsidan. Insidan ar vanligtvis obehandlad men kan ibland vara struken med vattenglas eller olja, dock aldrig lackerad.

Hals och greppbrade [ redigera | redigera wikitext ]

Halsen monteras pa kroppen och ar vanligen tillverkad av lonn . Pa ovansidan av den, under strangarna, sitter greppbradan mot vilken strangarna trycks ner. Denna tillverkas av ett hart traslag (ofta ebenholts ) eftersom vibrationer fran strangarna innebar ett kraftigt slitage. Greppbradan kan med jamna mellanrum behova slipas , eftersom gropar i den kan inverka negativt pa tonen. Greppbradan ar svagt konkav fran sidan sett for att undvika skorrning som annars skulle uppsta eftersom greppbradan saknar band . Fran botten eller snackan sett ar greppbradan i stallet konvex for att mojliggora for spelaren att kunna spela pa en enstaka strang. Konvexiteten ar dock inte symmetrisk utan aningen hogre pa diskantsidan. Mellan greppbradan och skruvladan sitter den sa kallade oversadeln dar strangarna vilar i varsin smal skara.

Pa toppen av halsen sitter skruvladan , dar de koniska (och ogangade) stamskruvarna sitter i brotschade hal med samma konicitet som stamskruvarna. Varje strang ar upplindad kring sin stamskruv. Genom att vrida pa skruven kan strangen spannas och slackas.

Stamskruvarna tillverkas vanligen av harda traslag som ebenholts eller buxbom . De ar ofta tillverkade av halvfabrikat, aven av fiolmakare som handbygger instrumentet. Stamskruvarna ar koniska for att kunna sitta hart aven efter en tids slitage. For att motverka att de gnisslar smorjs de ofta in med en blandning av till exempel talk och tval. Stamskruvarna var forr tillrackliga for att kunna stamma fiolen men ar i och med moderna strangar otillrackliga for stamningen av framforallt a- och e-strangen, varfor en finstammare oftast installeras pa stranghallaren (se nedan).

Halsen ar lackerad med undantag for halen for stamskruvarna samt undersidan, som bada lamnas olackerade av friktionsskal. Halsens undersida oljas ofta in medan stamskruvarnas hal lamnas helt obehandlade. Vid fioltillverkning brotschas darfor stamskruvarnas hal upp slutgiltigt forst da fiolen ar fardiglackerad.

Stranghallare [ redigera | redigera wikitext ]

I ett hal i sargen mitt emot halsen sitter stranghallarknappen. Runt stranghallarknappen fasts stranghallaren. Stranghallaren anvands for att fasta strangarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas traditionellt av ebenholts men finns aven i plast, metall eller andra traslag.

I allmanhet monteras finstammare , en mindre uppsattning stamskruvar av metall, i stranghallaren. Dessa har en form av utvaxling och gor det lattare att gora sma justeringar av stamningen an med de vanliga stamskruvarna. Finstammarna anses dock dampa klangen, och vissa violinister undviker att anvanda finstammare.

Finstammare har tillkommit i och med de nyare strangarna av metall eller nylon: dessa ar hardare och darmed kansligare an de aldre strangarna av senor och kraver darfor mer precision i stamningen. Tidigare rackte stamskruvarna vid snackan for att stamma en fiol med senstrangar da dessa ar elastiska och darfor kraver storre rorelser i stamningen for att andra ton.

Dar stranghallarsenan loper over lockets kant finns en bit ebenholts infast i locket. Detta lilla skydd for locket kallas nedersadel . Vanligen monteras ett hakstod (eller hakhallare ) pa bassidan intill alternativt over stranghallaren.

Strangar [ redigera | redigera wikitext ]

De fyra strangarna monteras fran stranghallaren, over stallet och sadeln upp till stamskruvarna .

De bestar vanligen av stal , omspunnet med mindre tradar av aluminium eller silver . Ibland anvands sa kallade syntetstrangar, dar stalkarnan bytts ut mot nylon eller perlon . Manga violinister anser att sen- och syntetstrangar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strangtyp och vilket marke som ar bast varierar fran person till person. Det ar inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strangar av olika sort. Nagra olika marken av strangar ar Corelli , Jargar , Kaplan , Larsen , Prim , Pirastro och Thomastik .

Straken [ redigera | redigera wikitext ]

Straken bestar av en bage av tra samt ett tagel , som anvands for anstryka strangarna. Taglet kan spannas och slackas via en skruvmekanism. Vanligare blir strakar i kolfiber (fortfarande anvands hasttagel) och det rader blandade asikter om kolfiber duger eller till och med kan vara battre an tra. For nyborjare finns aven strakar i andra material.

Fiolstorlek ? straklangd(ca)

4/4 ? 74 cm
3/4 ? 68 cm
1/2 ? 61 cm
1/4 ? 55 cm
1/8 ? 51 cm
1/16 ? 43 cm

Stamning [ redigera | redigera wikitext ]

Den grundlaggande stamningen av en fiol ar g , d ¹, a ¹, e ². Inom folkmusiken forekommer det att man stammer om fiolen vilket kallas omstamt eller forstamt . Forstamning gor det enklare att spela i vissa tonarter, och underlattar spel med losa strangar som borduner . Inom klassisk musik anses omstamning av fiolen numera vara skadligt for instrumentet ^{[
kalla behovs
]}, men fram till 1700-talet forekom det och var kant som scordatura .

Den vanligaste omstamningen inom folkmusiken ar A-bas , det vill saga att g-strangen stams upp till ett a. Fiolen lampar sig da for spel i A-dur och a-moll eller i D-dur och d-moll utan alltfor betonad subdominant . I spelmansmusik fran vastra Sverige och stora delar av Norge ar denna stamning sa vanlig att den anses vara normalstamning. Andra omstamningar ar:

a , e ¹, a ¹, e ² ? for A-dur och a-moll
a , e ¹, a ¹, c ♯ ² ? for A-dur (aven kallad nackstamning eller i Norge trollstamning )
f , d ¹, a ¹, e ² ? for d-moll
d , d ¹, a ¹, e ² ? for D-dur och d-moll (i Skane kant som bjornstamning )

Fiolen har vanligen fyra strangar , oftast stamda i kvinter med strangarna g (lagst), d', a' och e" (hogst). Noter for fiol skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast genom att en strake dras mot strangarna. Det ar ocksa relativt vanligt att man knapper pa strangarna med pekfingret ( pizzicato ). Man kan ocksa anvanda straken till att sla pa strangarna, varvid en pizzicatoliknande ton uppstar.

Det finns fioler med fem, sex och sju strangar. Dessa ar da vanligen stamda med en kvints intervall nerat i skalan. De fyra "vanliga" strangarna har alltsa kompletterats med C, F och Bb beroende pa hur manga extra strangar det finns. Nar fiolen har fem strangar innebar det en kombination av altfiolen och fiolen, men med fiolens nagot mindre kropp.

Spelsatt och speltekniker [ redigera | redigera wikitext ]

Fiolen halls vanligen genom att instrumentet far vila pa nyckelbenet samtidigt som hakan, placerad i hakstodet, forhindrar att fiolen rubbas ur sin position. Vansterhanden halls langst ut pa halsen men man undviker att stotta upp instrumentet med ett statiskt vansterhandsgrepp. Detta ar for att underlatta lagesspel, da vansterhanden forflyttas till olika positioner narmare fiolkroppen och saledes maste vara fri att rora sig utmed greppbradan . De flesta anvander nagon typ av axelstod pa fiolens undersida, som en hjalp att fa upp instrumentet i en bra position. Vissa havdar dock att den statiska hallning som axelstodet kan ge upphov till ar en viktig faktor som forklarar de manga utslitningsskador violinister rakar ut for. Aldre foregangare till fiolen klamdes inte fast under hakan, utan man holl dem mot brostet eller axelns framsida. Detta satt att halla en vanlig fiol forekommer i dag hos folkmusiker .

Den som spelar trycker ned strangen mot greppbradan med fingrarna och andrar pa det sattet langden pa den del av strangen som kan svanga och astadkomma ton. Straken dras utanpa strangarna mellan greppbradans slut och stallet.

Att spela pa losa strangar, som inte berors med nagot finger, undviks inom klassisk musik sa langt det gar. De losa strangarna ger en nagot annorlunda klang, och darfor sticker de ut en smula om man spelar pa losa strangar i vanligt melodispel. Inom svensk folkmusik utnyttjar man garna losa strangar for att accentuera viktiga ackordstoner och for att fa till ett kraftfullare spel. Inte sallan drar man med straken pa flera strangar samtidigt, och later en los strang klinga med som bordunton .

Man kanner till vansterhanta spelman, som spelat med straken i vanster hand. Pa en normalfiol skulle fingersattningen bli bakvand. Man kan kompensera detta genom att kasta om ordningen pa strangarna, men fiolens klang kommer da att forsamras. Detta beror pa att basbjalken och ljudpinnen sitter asymmetriskt inuti fiolen, och kommer pa fel plats i forhallande till strangarna. En fiol som skall anvandas till vansterhandsspel maste darfor byggas spegelvand om den ska klinga optimalt.

For att fa en mer levande ton kan man lata vansterhanden vibrera och darigenom spela med vibrato . Vibratot har blivit ett tonideal inom klassisk musik medan det daremot ar ovanligt inom folkmusik. Genom att anvanda en sordin som placeras pa stallet far man en mjukare och mer dampad klang . Sordin anvands ibland i orkester men aven for att stora omgivningen mindre nar man ovar hemma. Hoga sarpraglade toner, flageoletter , kan erhallas genom att latt vidrora strangen pa vissa stallen och darigenom dela in strangen i flera vibrerande delar. Genom fingerglidningar kan man fa glissando . Pizzicato ar att knappa med fingret pa strangen. Col legno ar att anvanda traet pa straken, vanligen for att sla pa strangen men det gar ocksa att dra strakens tra mot strangen. (Da bor man dock anvanda en enkel strake, eftersom traet far illa.) Nagra spelsatt som inom den klassiska musiken kallas artikulationer ar legato (flera toner pa varje strak), spiccato (studsande strak), detache (toner med energi med snabba strakvandningar) och tremolo (korta snabba strak). Sul ponticello innebar att man spelar med straken precis intill stallet, och astadkommer darmed en mer "viskande" ton, dar overtonerna ar valdigt patagliga; Sul tasto ar det motsatta, att man spelar vid greppbradan.

Musik for fiol [ redigera | redigera wikitext ]

Violinstamman ar dominerande i symfoniorkestern , strakorkestern och strakkvartetten , och solorepertoaren innefattar ett enormt antal konserter och andra verk. Violinen har ofta en dominerande roll i europeisk folkmusik .

Inom klassisk musik ar fiolen ett vanligt bade orkester - och soloinstrument . I en symfoniorkester ar straksektionen grundstommen, bestar av tva violinstammor med ungefar 8-20 utovare i varje samt altfiol, cello och kontrabas. Aven formatet strakkvartett ar vanligt: tva fioler, altfiol och cello . Johann Sebastian Bach har skrivit sex kanda sonater och partitor for soloviolin . Inom kammarmusiken finns mycket musik, bade sonater for exempelvis violin och piano , trio med piano, cello eller blasinstrument ; men aven strakkvartetter. Sarskilt Mozarts Eine kleine Nachtmusik ar en kand och omtyckt strakkvintett . Det finns ocksa strakorkester och kammarorkester , vilken sistnamnda aven kan innehalla blasinstrument .

Inom folkmusiken togs fiolen emot med oppna armar och ar i dag, tillsammans med dragspel , det mest dominerande instrumentet i svensk folkmusik . Fiolen ar ett vanligt instrument i folkmusik fran olika lander, exempelvis keltisk folkmusik fran de brittiska oarna och amerikansk folkmusik och bluegrass , liksom i romsk musik och ar aven ett basal i den argentinska tangoorkestern . Fiolen ar aven en viktig del av country . I och med den elektriska fiolens uppkomst i slutet av 1980-talet har fiolen, liksom de andra strakinstrumenten, funnit sin vag till manga andra genrer sasom pop , rock och metal .