Svenska litteratursallskapet i Finland r.f. (SLS, ofta kallad Svenska litteratursallskapet ) ar ett vetenskapligt samfund for finlandssvensk litteratur, kultur och forskning. Det grundades 1885 till minne av Johan Ludvig Runeberg .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Enligt stadgarna skall sallskapet framst verka for att bevara, forska i och formedla det svenska kulturarvet i Finland, att framja forskning rorande det svenska spraket och litteraturen i Finland, samt genom pris och stipendier understoda den finlandssvenska litteraturen.

Svenska litteratursallskapets verksamhetsformer ar arkivverksamhet, forskning och forskningsfinansiering, forlagsverksamhet, formogenhetsforvaltning samt utdelning av priser, stipendier och understod.

Sallskapets arkiv bestar av fyra specialarkiv och ett folkmusikinstitut ( Finlands svenska folkmusikinstitut ), vilka verkar i Helsingfors och Vasa . En del av sallskapets arkiv utgors aven av ett vetenskapligt specialbibliotek med manga vardefulla samlingar. Arkiven arbetar for att samla in och bevara material om den svenska befolkningens kultur och historia i Finland.

Sallskapets forlagsverksamhet ar den storsta inom humaniora och samhallsvetenskaper pa svenska i Finland och ger ut tidskrifterna Kallan och Historiska och litteraturhistoriska studier . Forlagsverksamheten omfattar omkring 15 titlar per ar. I sallskapets publikationsserie fanns 2019 over 800 titlar. Utgivningen av bocker ar framst vetenskaplig och facklitterar, och fritt tillganglig digitalt. I utgivningen ingar aven kommenterade kallutgavor och historiska verk, och sallskapet ar en av de ledande utgivarna av textkritiska utgavor i Norden.

Sallskapet utdelar arligen ett stort antal pris och stipendier, i synnerhet vid sallskapets arshogtid, som ager rum pa Runebergsdagen den 5 februari. Sedan 1971 ar Tollanderska priset sallskapets stora pris. Sallskapet ordnar vetenskapliga seminarier och popularvetenskapliga evenemang, till exempel koordineras den finlandssvenska avdelningen Bokbyn vid Helsingfors bokmassa och det finlandssvenska programmet pa bokmassan i Goteborg av sallskapets personal.

Svenska litteratursallskapet ar en av de stora forvaltarna av allmannyttiga medel i Finland. Medlen har i huvudsak erhallits genom privata donationer. Sallskapet ager och forvaltar omkring 600 fonder, varav en ar Svenska kulturfonden . Svenska kulturfonden grundades 1908 av Svenska folkpartiet och donerades till Svenska litteratursallskapet. Avkastningen handhas och delas ut via Svenska kulturfondens egna fortroendeorgan.

Sallskapet har genom donationer erhallit herrgardarna Sarvlax i Perna , Stensbole i Borga och Stromma i Bjarna samt Diktarhemmet i Borga och forfattargarden Abrams i Vora.

Historik [ redigera | redigera wikitext ]

Bakgrund och bildande [ redigera | redigera wikitext ]

Grundandet av Svenska litteratursallskapet i Finland var ett led i en sprakligt nationell och liberal rorelse. Sallskapet grundades 1885 i Helsingfors pa initiativ av Carl Gustaf Estlander , Axel Olof Freudenthal och Axel Lille . Antalet padrivare var dock betydligt storre, sarskilt Ernst Lagus och Max af Schulten har utpekats som tidiga initiativtagare. Lagus representerade den svensksinnade studentungdomen a sin sida medan af Schulten tillhorde en aldre generation konstitutionella svekomaner . Bakgrunden till litteratursallskapets bildande lag i 1880-talets uppvaknande svenska opinion i Finland som i sig berodde pa politiska och kulturella forandringar i det finlandska samhallet. Den politiska situationen i landet praglades av oro, samtidigt som det forelag en fara for storkrig ute i Europa. ^{[ 1 ]} Den finlandska samhallseliten hade sedan lange drivit fragan om en ny kulturell identitet for Finland, en identitet som byggde pa det finska spraket och den finska kulturen. Vid Helsingfors universitet fanns sedan lange det antikvariska, folkloristiska, sprakliga, historiska och geografiska intresset for det finska som Henrik Gabriel Porthan hade understott. Den akademiska ungdomen var pa manga satt en padrivande faktor i denna utveckling, och universitetet i Helsingfors var en central skadeplats for sprakpolitiken.

Grundlaggningen av ett svenskt litteratursallskap 1885 kan med ratta ses som ett led i mobiliseringen av de svensksprakiga i Finland. Estlander ville vid forverkligandet av projektet inkludera en sa bred bas som mojligt. Denna syn stods av att ivriga svenskhetsforkampar ingick bland de sjutton undertecknarna. Bland dessa marks forutom lantdagsmannen Viktor Ohberg och Viktor Magnus von Born aven Fredrik Elfving, sedermera professor i botanik. Alla dessa kan karakteriseras som radikala svenskhetsman vars syn pa sprakfragor inte delades av Estlander sjalv. Den som star i storsta kontrast mot Estlander var Freudenthal. Estlander och Freudenthal har ofta beskrivits som foretradare for tva olika samhallsstrategier for de svensksprakiga i Finland. Estlander anses vara kultursvenskhetens framsta foresprakare, medan Freudenthal stod for den sa kallade bygdesvenskheten . Utmarkande for bygdesvenskheten var tanken att en allians mellan det finlandssvenska borgerskapet och bondebefolkningen var nodvandig. Kultursvenskheten a sin sida sokte fora en rikspolitik utan storre fokusering pa att overbrygga samhallsklyftor inom det svenska Finland. Estlander hade en mera kosmopolitisk utblick pa samhallet an Freudenthal och var mera isolerad i forhallande till den svenska befolkningens helhetsvillkor. Hans kulturella ambitioner riktade sig huvudsakligen mot att bibehalla en svensk bildad klass i Finland. Men det var denna bildade klass som skulle vidmakthalla den svenska allmogens villkor, enligt Estlander. Estlanders framtradande roll i litteratursallskapet var sjalvfallen da han var en av de mest auktoritativa gestalter bland de svensksinnade i Finland under hans samtid. Freudenthal overtog daremot retroaktivt denna roll for en stor del av den finlandssvenska samlingsrorelsen under 1900-talets forsta decennier. ^{[ 2 ] [ 3 ] [ 4 ]}

SLS tog pa manga satt intryck av Finska litteratursallskapet (Suomen kirjallisuuden Seura, SKS). SKS, grundat 1831, spelade en vasentlig roll i datidens akademiska liv och hade ett natverk av medlemmar over hela landet. Nagra av SLS grundande medlemmar var sedan langtida medlemmar i SKS. Liksom SKS byggdes det svenska litteratursallskapet upp som ett medborgarsamfund med bred folklig forankring. Detta drag lever i dag kvar framst i form av for alla medlemmar oppna arsmoten. Foreningarnas roll i storfurstendomet Finland var speciell, da dylika samfund i Ryssland fungerade mera som styrorgan for undersatarnas samhalleliga aktiviteter. I Finland fanns det sedan lange en stravan att fylla foreningarna med ett konkret innehall for medborgarpaverkan nerifran.

Svenska litteratursallskapets forsta sammankomst var ett medborgarmote den 5 februari 1885 pa Societetshuset (idag Helsingfors stadshus). Vid motet utsags Estlander enhalligt till uppgiften att leda forhandlingarna av de 120 forsamlade mannen och kvinnorna pa plats. Uppbadet av folk hade arrangerats genom anmalningslistor som spridits i Helsingfors och i andra stader runtom i landet. Datumet valdes eftersom det var Johan Ludvig Runebergs fodelsedag. Stiftarna ville namligen fran borjan, enligt Freudenthal, "antyda foretagets fosterlandska riktning." ^{[ 5 ]} Till sallskapets benamning fogades meningen "stiftat till aminnelse av Joh. Ludv. Runeberg". Runeberg, som hade dott 1877, atnjot hog status tack vare hans fosterlandska diktverk, sasom Fanriks Stals sagner . Runeberg hade diktat pa svenska men hans verk oversattes aven till finska. Valet av Runeberg som samfundets beskyddare var inte okontroversiellt. Det kritiserades i den finsksinnade tidningspressen for att lagga beslag pa "gemensamhetsskalden" for det svenska. ^{[ 6 ]} Aven tongivande svenska forfattare som Zacharias Topelius var till en borjan kritiska till litteratursallskapets grundande. ^{[ 7 ]}

Samfundet tog aven vissa intryck fran Svenska Akademien , daribland systemet med numrerade stolar for styrelseledamoter. Styrelsen utgjordes dock av ett mindre antal ledamoter, 12 stycken. Den forsta styrelsen som utsags bestod av:

• Stol 1: Carl Gustaf Estlander (1885?1910)
• Stol 2: Axel Olof Freudenthal (1885?1908)
• Stol 3: Jakob Johan Wilhelm Lagus (1885?1891)
• Stol 4: Magnus Gottfrid Schybergson (1885?1923)
• Stol 5: Fridolf Vladimir Gustafsson (1885?1899)
• Stol 6: Johan Gustaf Frosterus (1885?1893)
• Stol 7: Reinhold Theodor Hausen (1885?1917)
• Stol 8: Per Kasten Samuel Antell (1885?1889)
• Stol 9: Carl Synnerberg (1885?1899)
• Stol 10: Gustav Elis Lagerblad (1885?1917)
• Stol 11: Robert Alfred Renvall (1885?1892)
• Stol 12: Fredrik Emil Wolmar Elfving (1885?1903)

Styrelseledamoter och funktionarer erholl lange ingen lon for sitt arbete inom litteratursallskapet, och darav rekryterades dessa medlemmar ur den ledande akademikerkaren fran Helsingfors universitet, med professorstjanst eller annan anstallning. Detta blev ett traditionellt och seglivat forhallande langt in pa 1900-talet. Den representativa fordelningen av ovriga styrelsemedlemmar ar belysande for grundtankarna bakom litteratursallskapets grundande. Det forsta valet ska ha utfallit enligt ett forslag av Estlander. Forankringen i universitetsvarlden var stark. Forutom ordforanden och vice ordforanden ingick ytterligare tre professorer i humanistiska amnen. Dessa var Gustafsson, Schybergson och Lagus. Botanikern Elfving fick en stol och pedagogerna Frosterus samt Synnerberg, skolstyrelsens overinspektorer, fick aven poster i styrelsen. Arkiv- och biblioteksvasendet representerades slutligen av statsarkivarien Hausen och Renvall fran universitetsbiblioteket.

Arbetet var ett ideellt hedersuppdrag och forutsatte att ledamoterna hade fasta tjanster med inkomster. Medlemmarna var helt enkelt sadana som kunde leva pa sina universitetsloner. Forankringen till universitet var och har hallits stark genom aren, vilket aven marks av att litteratursallskapets ordinarie sammankomster infaller med universitetets lasar, fran september till maj.

Organisationens historia [ redigera | redigera wikitext ]

Litteratursallskapets forsta program utformade en association som dels bar drag av medborgerlig organisation, dels av en vetenskaplig akademi. Syftesformuleringen i §1 av SLS forsta stadgar av den 11 juni 1885 lydde enligt foljande:

"§1 Sallskapet har till uppgift

a) att samla vittnesborden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, sadana som icke offentliggjorda eller sallsyntare literara alster, svensk folksang och saga, upplysningar om aldre litterara foreningar och foretag, historiska handlingar, sarskildt rorande undervisningsvasendet, biografiska underrattelser, bref af literart eller kulturhistoriskt intresse, samt att bearbeta och offentliggora det salunda samlade materialet, hvilket tillsvidare ofverlates till forvarande at universitetsbiblioteket eller statsarkivet.

b) att framja svenska sprakets studium och ratta begagnande genom undersokning af landets svenska dialekter, offentliggorande af grammatikaliska och lexikaliska arbeten ofver desamma, ombesorjande af for undervisningen i landets skolor lampliga laro- och lasebocker pa svenska spraket samt andra liknande atgarder

c) att framja literar verksamhet pa svenska spraket genom prisbeloningar och understod." ^{[ 8 ]}

Programmet inneholl darfor flera vetenskapliga uppgifter, fran forskningsarbete till sjalva insamlandet, bearbetandet och publiceringen av historiskt, lingvistiskt och folkloristiskt material. Sallskapet atog sig aven praktiska uppgifter i form av sprakvard, publicering av larobocker och framjandet av forskning och skonlitteratur pa svenska genom prisutdelningar. ^{[ 1 ]} Vissa ambitioner - till exempel larobokspublikationen - forverkligades aldrig, och syftesformuleringen blev med tiden alltmer kortfattad och precis. De tre huvudsyftena (a-c) har bibehallits tills idag, men har med aren fortydligats och forkortats.

En praktisk nyordning invigdes jubileumsaret 1935 da en omskrivning av stadgarna agde rum, foranledd av litteratursallskapets forandrade finansforvaltning. Skattmastarens okade arbete och ansvar under de foregaende aren hade varit stor. Bordan lattades genom att skattmastaren erholl en kamrer som stod i arbetet. Dartill inrattades ett nytt organ av sakkunniga, finansradet. Pa detta satt blev det administrativa livet lattare for bade skattmastaren och styrelsen. Styrelsen var fore denna omarbetning tvungen att ta stallning till en rad ekonomiska fragor som den strikt taget inte var kompetent for. Kamrern var i denna konstellation den som skotte det lopande arbetet med uppborden av medlemsavgifter och bokforingen. Kamrern agerade aven som finansradets sekreterare. ^{[ 9 ]}

En annan nyhet, om an bara formellt, var att Svenska kulturfonden for forsta gangen inskrevs i stadgarna 1935. Det var nodvandigt att nu framhava att litteratursallskapet var fondens forvaltare. Den ur dagens perspektiv sett mest betydliga ekonomiska organisationen for finlandssvensk kultur hade dock en langre tillkomsthistoria. Redan i november 1907 hade litteratursallskapets styrelse tagit principbeslutet att motta en fond som det da alldeles nygrundade Svenska folkpartiet holl pa att bilda. ^{[ 10 ] [ 11 ] [ 12 ]}

Ar 1935, da litteratursallskapet firade 50-arsjubileum med stor uppslutning, markerade ett hogvattenmarke for litteratursallskapet som en medborgarorganisation med bred folklig forankring under overskadlig framtid. Uppemot 500 nya medlemmar inskrevs detta ar. Framgangen berodde pa den sammanhallning och mobiliseringsvilja som foljde av kristider. Under 1930-talet kulminerade de sa kallade sprakstriderna , som bland annat kretsade kring konflikten om universitets sprakpolitik. Medlemsantalet lag nu kring 3 000 medlemmar, vilket inte riktigt nadde upp till rekordantalet 3 732 medlemmar fran 1920. Darefter skulle medlemsantalet under kommande 50 aren sakta men sakert sjunka med omkring tva tredjedelar. Andra varldskriget och efterkrigstiden utgjorde en tillfallig nedgangsperiod i litteratursallskapets verksamhet. Medlemsfragan var av stor betydelse under de forsta artiondena, eftersom sallskapet inledningsvis ekonomiskt forlitade sig pa medlemsfinansiering. Den forsta stora privata donationen, Victor Hockerts, utgjorde en brygga mellan medlemsfinansiering och statsfinansiering. ^{[ 13 ]}

En utmarkande utveckling for litteratursallskapet efter Finlands sjalvstandighet var en skiftande karaktar fran medborgarorganisation till vetenskapligt samfund med ett narmare forhallande till finska staten. Litteratursallskapet inkluderades i den lagstiftning som gallde statsbidrag till nationellt betydelsefull arkivverksamhet. Detta gallde for de flesta privata organisationer fastan de likt litteratursallskapet standigt bibeholl en vidstrackt autonomi och handlingsfrihet. Skarningspunkterna mellan privata initiativ och statens kulturpolitik blev mer regelbundna. Beviljandet av offentliga medel blev aven ett redskap i statens hander som kunde anvandas av olika orsaker. Dels kunde de vara en form av kulturpolitiska styrningsverktyg, dels var de ett satt att fordela understod och offentlig goodwill bland allmanheten. Statsfinansiering blev mer och mer betydande inom vissa faror av litteratursallskapets verksamhet, sarskilt betraffande fasta tjanster vid sallskapets olika arkiv. ^{[ 14 ]}

Litteratursallskapets grundlaggande struktur for beslutsfattande har sedan 1980-talet genomgatt betydande forandringar. Finansradet hade sedan stadgerevisionen 1935 statt for ekonomin medan styrelsen svarade for den ovriga verksamheten. Allt fler uppgifter har under pafoljande artionden overforts fran fortroendevalda till anstalld personal. Administrationen, framforallt formogenhetsforvaltningen, stallde storre krav pa specialkompetens och sjalvstandighet. Intill 1986 var kanslichefen litteratursallskapets hogste tjansteman, da organisationen anstallde en verkstallande direktor med ansvar for den allmanna organisationen med tyngdpunkt pa forvaltning av ekonomin. Henry Wiklund och Dag Wallgren har verkat som verkstallande direktorer for litteratursallskapet. Tudelningen av beslutsfattandet mellan styrelse och finansrad andrades pa ett grundlaggande satt 2015 da finansradet, i enlighet med stiftelselagen, blev litteratursallskapets styrelse i egentlig mening. Den tidigare styrelsen gar sedan samma ar under namnet vetenskapligt rad. ^{[ 15 ]}

Under 1900-talet har litteratursallskapets lokaler varierat, men har huvudsakligen funnits i olika byggnader i Helsingfors, ofta med anknytning till Helsingfors universitet. I likhet med andra finlandska vetenskapliga samfund befann sig litteratursallskapets kansli lange i Standerhuset i Kronohagen , men flyttade ut i samband med en grundrenovering 1989-1993. Idag ar organisationen etablerad pa tva adresser i Kronohagen, Snellmansgatan 13 och Riddaregatan 5. Litteraturallskapets egna hus pa Riddaregatan forvarvades 1997 och Skogsindustrins hus i hornet av Snellmansgatan och Fredsgatan 2012. SLS har aven ett kontor i Vasa, pa Handelsesplanaden 23.

Verksamhet [ redigera | redigera wikitext ]

Forskning och publikationsverksamhet [ redigera | redigera wikitext ]

Redan vid tillkomsten 1885 inskrevs uppgiften att samla ”vittnesborden om svensk folksang och saga i vart land” i Svenska litteratursallskapets stadgar. Men betydande och intressanta insatser hade redan paborjats tidigare under 1800-talet, fastan overskuggat av eposet Kalevalas framgangar. Pionjaren pa det svenska omradet var Johan Oskar Immanuel Rancken . Under rubriken ”Till Fosterlandsvanner” publicerades Ranckens anonyma uppmaning till allman insamling av folklivstraditioner. Uppmaningen var pa samma gang den forsta programforklaringen for dokumentation av folklig kultur bland svensksprakiga i Finland. Rancken var en av Matias Alexander Castrens elever vid universitetet i Helsingfors. Castren en av den finsk-ugriska sprakforskningens grundare. ^{[ 16 ]}

Ranckens vetenskapliga natverk bestod av tidens framsta finlandska forskare och folkbildare, daribland Axel Olof Freudenthal. Genom bland annat den Nylandska avdelningen vid universitetet och Svenska landsmalsforeningens verksamhet hade Freudenthal upptecknat en del folkloristiskt material under 1860-talet. Nylandska avdelningens studentaktivister och medlemmar inom Svenska landsmalsforeningen var de som skulle bli mest inflytelserika inom Svenska litteratursallskapets traditionsinsamling, av vilka Ernst Lagus kanske var den mest tongivande. Lagus inledde sin akademiska karriar med klassisk filologi. Han skrev sin doktorsavhandling om den historiska utvecklingen av grekiskans och latinets undervisning i Finland, men agnade sig darefter nastan uteslutande at det svenska spraket. Lagus hade ett uttalat och passionerat intresse for folkloristik, vilket skulle visa sig vara av avgorande betydelse da han inom relativt kort tid blev ansvarig for det inledande folkloristiska arbetet i litteratursallskapets regi. ^{[ 17 ] [ 18 ]}

Lagus uttryckte sina tankar om insamlingen av den svenska folkdiktningen i Svenska Folkskolans Vanners arsbok 1886, i vilken han publicerade en artikel som uppmanade till en mobilisering av faltarbetet i de svensksprakiga bygderna. Arbetet bradskade, da folkvisorna, ”skatterna” som belyste ”folkandan” och folkets varldsaskadning var hotade. Framstallningen av laget som kritiskt hade att gora med samhallets snabba omvandling. Man sag industrialiseringen och urbaniseringen som en olycksbadande modernitet som hotade dra fram over bygderna och undantranga det ursprungliga och det genuina i den svenska allmogebefolkningens kultur. Den svenska kulturen som alltjamt fanns ute i landsbygden ansags dessutom utgora en brygga mellan den rikssvenska och den finska kulturen. Antagandet var att en jamforande forskning av det insamlade materialet med sin rikssvenska motsvarighet skulle leda till goda resultat i framtiden. Ett beslut om systematisk utgivning genom serien ” Finlands svenska folkdiktning ” togs ar 1909. Utgivningen borjade 1917. Ernst Lagus ledde det folkloristiska arbetet anda till 1918, da uppgiften overgick till K. Rob V. Wikman , sedan 1915 de folkloristiska och sprakvetenskapliga samlingarnas amanuens. Man kan se utgivningen av serien indelad i tre olika tidsperioder. Grundlaggningsperioden infoll under Ernst Lagus forestandarskap 1909?1917, sedan utgivningen under Wikmans ledning 1918?1942, och till sist utgivningen under Otto Anderssons ledning 1946?1969. Utgivningen av serien kom att bli intimt med forknippat med materialet i litteratursallskapets folkloristiska samlingar, det som senare skulle bli folkkultursarkivet. Rubrikerna utgick i stort sett fran arkivets katalogrubriker, aven om de med tiden rationaliserades och bantades ner till atta stycken: sagor (I), sagner (II), ordstav (III), gator (IV), folkvisor (V), folkdans (VI), folktro och trolldom samt lekar och spel (VIII). ^{[ 19 ]}

Den svenska traditionsforskningen i Finland hade under denna tid mer begransade forutsattningar an den finska. Den finska folkloristiken hade ett storre underlag och leddes inledningsvis av flera professorer som kunde planera en rad olika projekt med relativt stor frihet. Svenska litteratursallskapets var sedan en langre tid hem for insamlande och bevarande institutioner, men fore grundandet av Abo Akademi fanns det inga professorstjanster som huvudsakligen kunde utbilda svensksprakiga faltforskare och samla engagemanget kring den svenska traditionsforskningen. Faltstudierna och insamlingsresorna pagick oavbrutet och dampades egentligen inte forran kristiderna och krigsutbrottet i slutet av 1930-talet. ^{[ 20 ] [ 21 ]}

Tva andra centrala, med varandra sammanbundna uppgifter, var forskningen i svensk filologi och svensk sprakvard. Freudenthal var den ende i den forsta styrelsen som foretradde svensk filologi, och tog darfor naturligt hand om ledningen av den verksamhet som enligt stadgarna avsag "att framja svenska sprakets studium och ratta begagnande". Den snabbt utvecklade utforskningen av de ostsvenska dialekterna inleddes av Freudenthal, och han ersattes senare av Hugo Pipping , som aven till stora dela overtog detta arbete. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kallades inte annu de svenska dialekterna i Finland med samlingsnamnet finlandssvenska, i sig sjalvt ett begrepp som hade en mera politisk an vetenskaplig bakgrund. Det fanns olika uppfattningar om det svenska sprakvardsarbetet i Finland. Freudenthals framsta intresse var en historisk kartlaggning av den finlandska svenskan, medan andra ville utarbeta sa kallade ordreningslistor och arbeta praktiskt for att gora slut pa provinsialismerna och uppna, som man sag det, ett gott svenskt rikssprak. Vissa i styrelsen var aven av den fasta asikten, att man maste kalla in en sprakexpert fran Sverige for att utfora denna senare uppgift. Freudenthal ville dock utfora den med inhemska krafter. Redan under 1860- och 1870-talet hade Freudenthal varit med och fortecknat 1 700 ord med den Svenska landsmalsforeningen. Detta paborjade arbete utgjorde grunden for en ordforteckningen Skiljaktigheter mellan finlandska svenskan och rikssvenskan, publicerad 1902 for filologiska och lingvistiska syften, men som anda hade en praktisk nytta for sprakvardarna. Sprakvardsproblematiken dryftades lange och med vitt skiljande uppfattningar om allt mellan rattstavning och integrering med rikssvenskan. Freudenthal utarbetade en ortografi som blev allmant accepterad i svenska kretsar men som inte godkandes i senaten. Ambitionerna for en nystavningsreform hade begransat genomslag, och nagra enhetliga regler blev aldrig helt och hallet faststallda. Litteratursallskapet beslot 1910 att man skulle folja den av Sveriges regering 1906 utfardade nystavningsukasen. ^{[ 22 ] [ 23 ]}

Den forsta periodiska utgivningen som litteratursallskapet borjade med var Forhandlingar och uppsatser , som titeln anger inneholl litteratursallskapets motesprotokoll och artiklar i skilda amnen knutna till samfundets verksamhet. I linje med medborgarorganisationstanken var litteratursallskapets protokoll pa detta satt offentliga, vilket de var 1885?1954, sa lange som serien utkom. I serien ingick aven arshogtidstalen och ordforandens tal fran Runebergsdagen, en tradition som annu ingar i litteratursallskapets tidskrift Historiska och litteraturhistoriska studier . Samfundets forsta litterara verksamhet var livlig, fastan inte sarskilt planmassig. I allmanhet publicerades det som man hade tillgang till genom donationer och latt kunde forverkliga. Pa sa satt publicerades som forsta del i sallskapets skriftserie Henrik Gabriel Porthans brev till Mathias Calonius, tillstalld styrelsen av en av dess medlemmar, Wilhelm Lagus. Lagus hade namligen brevsamlingen som fardigstallt manuskript i sin bordslada. Valloflige Borgare Standets protokoller vid Lantdagen i Borga ar 1809, var en snarlik samling. Bada dessa samlingar utkom i litteratursallskapets tryck 1886. Sallskapets ordforande Estlander var dock inte nojd med den inledningsvis slumpmassiga utgivningen, och ville astadkomma storre konsekvens genom olika publikationsserier med ett bestamt och enhetligt innehall. Nagra av de tidiga publikationerna hade en politisk farg. Ett sadant uppdrag en planerad ortnamnsforteckning for att bevara svenska ortsnamn. Enligt en ny princip skulle kommunalspraket (vilket sprak som var i majoritet) bestamma ortens namn, nagot som sags som en illa fortackt forfinskningskampanj av manga svensksprakiga. Tanken pa en sadan forteckning omfattades av styrelsen med vissa reservationer. Freudenthal, som drev en radikal nystavningsreform, ville att man skulle folja principen att namnen skulle skrivas som de uttalades. Enligt detta forslag skulle exempelvis Esbo skrivas Aspa och Kokar skriva Tjokar . Freudenthals princip vann inget understod bland ovriga styrelsemedlemmar, men ortnamnsforteckningen utgavs 1897 i Forhandlingar och uppsatser . Den enda utgivningen i litteratursallskapets historia som drabbats av censuren var en dokumentpublikation fran 1916, Bref och uppteckningar fran kriget i Finland 1808-1809 , bearbetad av styrelsemedlemmen och statsarkivarien Reinhold Hausen. Pa grund av det radande laget under forsta varldskriget vacktes misstanken bland ryska militarmyndigheter att publikationen var ett slags antirysk propaganda. Den andel av upplagan som annu fanns kvar i lager beslagtogs. I samband med affaren var Hausen tvungen att avga fran sin post som chef for statsarkivet . Pa egen begaran avgick aven Hausen fran litteratursallskapets styrelse, eftersom han som en politiskt markt person inte ville implicera litteratursallskapet i eventuella brottsanklagelser. Hausen var en av den forsta styrelsens mest flitiga medarbetare, och publicerade 46 bidrag till litteratursallskapets skrifter. ^{[ 24 ]}

Lange var den forskning som utfordes bunden till enskilda styrelsemedlemmars och medarbetares privata anstrangningar, men efterhand institutionaliserades vissa av litteratursallskapets vetenskapliga ambitioner. Den forsta institutionen som skapades var Folkkultursarkivet (1937), vilken hade till syfte en systematisk insamling av finlandssvensk folkkultur. Denna typ av insamling har kallats ord- och sakforskning, och utgick fran den tidens forharskande teorier om sambandet mellan spraklig och foremalslig kultur. Med foredomen ur den utlandska kulturhistoriskt inriktade folkmalsforskningen ville man skapa etnografiska ordboksverk och en etnografisk folkatlas. Sigurd Erixons arbete vid Institutet for folklivsforskning vid Stockholms hogskola och Nordiska museet var en tydlig forebild. Professuren i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid den nygrundade Abo Akademi, som innehades av Gabriel Nikander fran och med 1920, var ocksa ett resultat av den kulturhistoriska skolans betydelse vid denna tid. Nikander stod aven bakom begreppet Svenskfinland , en benamning pa det omrade dar den svensksprakiga befolkningen i Finland huvudsakligen bor. ^{[ 25 ] [ 26 ]}

Under 1960- och 1970-talen uppkom nya forskningsinriktningar foranledda av de politiska, ekonomiska och sociala omstallningar som intraffade under efterkrigstiden. Under denna tid upprattades namnden for pressforskning, namnden for samhallsforskning och namnden for historieforskning. Forskningen i litteratursallskapets regi fortsatte att pa detta satt aterspegla stromningar och stamningar i det omkringliggande samhallet. Till namndens for historieforskning centrala uppgifter raknades att inventera trangande forskningsuppgifter, lange forbisedda pa grund av begransade resurser. Drivkrafterna bakom dessa planer var en samling aktiva historiker inom och utom styrelsen, bestaende av Torsten Steinby , Jarl Gallen , Oscar Nikula , Patrick Bruun och Max Engman . Man ville genom arbetet i namnden aven beframja atervaxten av finlandssvenska historiker vid universiteten. Enligt detta underlag skulle man inom den historiska namnden utga fran huvudsakligen fyra problemkomplex som man sag som sarskilt viktiga: Den svenska bebyggelsens roll i Finland under medeltiden, folkrorelserna i det svenska Finland, kultur- och bildningsstravanden i modern historia, framst de som utgick fran opinionsbildningen inom de bildade klasserna, samt den finlandssvenska pressens historia.

Arkiven och deras historia [ redigera | redigera wikitext ]

Idag utgors SLS arkiv av tva huvudsamlingar: Historiska och litteraturhistoriska samlingen (person- och slaktarkiv, gards- och samfundsarkiv) och Traditions- och spraksamlingen (material om traditioner och folkkultur). Arkivverksamhet i Svenska litteratursallskapets regi inleddes redan da samfundet grundades 1885. Inledningsvis gjordes ingen storre atskillnad mellan sa kallat kultursvenskt eller bygdesvenskt material. Handskrifter av bemarkta personer placerades pa samma enhet som insamlat material om folktraditioner. Den forsta handskriften som upptogs i arkivets accessionskatalog ar "Ett hafte anteckningar fran tiden under och nast efter 1808 ars krig". Denna mottogs vid sallskapets sammantrade 19 november 1885. Pa samma mote mottog aven styrelsen den forsta folkloristiska samlingen "Folkvisor af historiskt, humoristiskt, erotiskt och religiost innehall."

En tydligare demarkation i materialet skapades da Folkkultursarkivet (FKA) grundades 1937. Dialektologen Olav Ahlback och etnologen Ragna Ahlback anstalldes vid arkivet for att samla in och uppteckna materialet. Arkivet hade”till uppgift att leda och framja en systematisk undersokning av det finlandssvenska bosattningsomradets folkkultur och folksprak”. Arkivets forsta arbetsuppgifter gick ut pa att skapa ett register over det redan insamlade etnografiska och sprakliga materialet. Man byggde upp detta register enligt begreppsgrupper som man lanade och anpassade fran olika kallor. Herman Vendells och V.E.V. Wessmans ostsvenska dialektordbocker utgjorde stommen i arkivet, vilket uppgick till 22 500 registerkort efter ett ars arbete. Modellen for sjalva korten utgjordes av ett system som var utarbetat av Uppsala landsmalsarkiv. Folkkultursarkivet praglades lange av att det utover ett arkiv aven var ett regelratt forskningsinstitut med forskande personal. Bland senare medarbetare marks finlandska etnologer som Bo Lonnqvist (anstalld vid FKA 1966-1973) och Anna-Maria Astrom (anstalld vid FKA 1979-1986). ^{[ 27 ]}

Dialekt- och ortnamnsforskningen var speciellt starkt representerad inom detta arkivarbete, vilket ledde till att de sprakliga samlingarna vaxte snabbt. En foljd av denna utveckling var att Sprakarkivet grundades 1966. Den aterstaende delen av den gamla arkivenheten ytter om Folkkultursarkivet kallades Allmanna arkivet (nuvarande Historiska och litteraturhistoriska arkivet) och skottes fortsattningsvis som en fortroendeuppgift av en av sallskapets styrelsemedlemmar. Nar lagen om statstunderstod for arkiv av privat karaktar stiftades 1974, fick arkiven en fastare ekonomisk grund for sin verksamhet och den fast anstallda personalen okade. Ar 1982 grundades Osterbottens traditionsarkiv i Vasa som en filial till Folkkultursarkivet.

En annan, tidigare fristaende samling inom SLS arkivhelhet ar Runebergsbiblioteket. Biblioteket grundades pa initiativ av Ernst Lagus, eftersom det forefoll naturligt att samla material rorande J. L. Runeberg och hans krets da litteratursallskapet instiftats till skaldens minne. Biblioteket innehaller inte bara verk av och om Runeberg utan ocksa handskrifter och foremal. Malet var att samla in alla utgavor av Runebergs skrifter, oversattningar, originalmanuskript och brev. Ernst Lagus skotte och katalogiserade biblioteket anda fram till 1923. Insamlandet avslutades pa 1960-talet och Runebergsbiblioteket handhas idag av Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

SLS har sedan 2008 ett digitalt arkivsystem som heter Arkiva, och SLS materialbestand ^{[ 28 ]} kan sokas via den nationella arkiv- och biblioteksdatabasen Finna . Digitaliseringsverksamheten vid SLS borjade med inskanning av foton redan i borjan av 1990-talet vid Historiska och litteraturhistoriska arkivet och Folkkultursarkivet. Vardera arkivet hade en egen databas for sina bilder, dessutom fanns ytterligare en databas som anvandes for publicering pa webben. Digitaliseringsverksamhetens viktigaste malsattningar ar att skydda kansligt material och att gora arkivbestandet tillgangligt och sokbart. Under 2008 togs det nya digitalarkivet i bruk, och en stor del av materialet i de gamla databaserna, det som varit av tillrackligt god kvalitet, har delvis flyttats till Arkiva. Bland de storre projekten kan namnas Albert Edelfelts brev och Zacharias Topelius skrifter. ^{[ 29 ]}

Prisutdelningar [ redigera | redigera wikitext ]

Den tredje huvudsakliga uppgiften som litteratursallskapet ritade upp i sina stadgar var framjandet av litterar verksamhet genom prisbeloningar och understod. "Litterar verksamhet" ska forstas i bred bemarkelse, da forskningslitteratur fran forsta borjan premierats vid sidan om prosa och poesi. Principerna for prisutdelningar och understod ar i strikt mening underkastade donatorernas testamenten och onskemal, vilka sammantagna ger medel till vitt skiljande verksamheter. Inledningsvis fran 1889 utgavs endast ett pris arligen, Sallskapets pris, ofta felaktigt kallat sallskapets stora pris. Grundfonden var blygsam jamfort med de pafoljande artiondenas utveckling, men priset pa 2000 guldmark var ett betydande penningbelopp for prismottagaren, inte enbart en hedersbetygelse. De forsta aren premierades i forsta hand olika vetenskapliga arbeten i historia och sprakvetenskap. Enskilda prisfonder har tillkommit successivt under litteratursallskapets historia, och gett mera variation och innehall at prisutdelningarna. Genom en kejserlig forordning 1898 anslogs i statsmedel arligen 5000 mark for litterara pris. Ansvaret for att foresla pristagare delades mellan Svenska och Finska litteratursallskapet, som bada fick utse medlemmar till en gemensam delegation. Prisets nara samband med storfurstendomets sprakpolitik, i samband med andra faktorer, ledde till att samarbetet i delegationen inte forlopte sarskilt val under de forsta aren. Fran och med 1923, efter sjalvstandigheten, upptogs ett skilt anslag for den inhemska svensksprakiga litteraturen.

I takt med det vaxande antalet utgivna prisfonder som tillkom med nya donationer, blev de arliga prisutdelningarna den 5 februari en betydande handelse for konstnarer och forfattare. Kontroverser och debatter kring premieringsfragor blev darfor regelbundna. Den prisnamnd som bedomde och foreslog pristagare utmarktes ofta av traditionsbundenhet och konservatism. Ett konkret utslag av detta var att de ledande finlandssvenska modernisterna lange uteslots fran priser. Hagar Olsson , Elmer Diktonius , Gunnar Bjorling och Rabbe Enckell , som debuterade och skrev sina viktigaste romaner under 1910- och 1920-talet, uppmarksammades sent av litteratursallskapet. ^{[ 1 ]} Innan 1960-talets inbrott hade dock alla de overlevande modernisterna redan fatt Sallskapets pris, det storsta enskilda, i tur och ordning. Ar 1959 var de fyra till antalet: Elmer Diktonius (1939), Rabbe Enckell (1947, 1954 och 1956), Gunnar Bjorling (1957) och slutligen Hagar Olsson (1959). Edith Sodergran var dock en av modernisterna som aldrig tilldelades en utmarkelse. Under denna tid andrade aven Sallskapets pris karaktar. Ursprungligen tilldelades priset for ett enskilt verk, for att senare bli en utmarkelse over ett livsvarv. Prissumman hojdes betydligt vid ett par tillfallen. Prisnamnden och styrelsen har traditionellt samarbetat for att utse pristagare, och inom styrelsen har det aven forekommit ett aktivt motstand mot vissa forslag. Ar 1947 ledde ett sadant fall till ordforandens, Eirik Hornborgs , avgang. Orsaken var att poeten Gunnar Bjorling tilldelats Ida Rosqvists pris for diktsamlingen Luft ar och ljus . Hornborg kunde inte fordra Bjorlings expressionistiska och dadaistiska lyrik, som han inte ansag fylla nagot kriterium for att svara svensk litteratur. Bjorling delade asikterna aven bland modernisterna sjalva, men var anda mycket kand och uppburen i litterara kretsar. Hornborg inlamnade en reservation i vad han ansag vara en viktig principfraga och sag sig overrostad av de ovriga medlemmarna i styrelsen. ^{[ 30 ] [ 31 ]}

Under 1960- och 1970-talet skedde flera viktiga andringar i prisutdelningens praxis och prisens karaktar. Ar 1971 overtogs Sallskapets pris av det sa kallade Tollanderska priset som den framsta arliga utmarkelsen. Karl Emil Tollanders pris och den Tollanderska medaljen har sitt namn efter bankiren Karl Emil Tollander och har delats ut sedan 1913. Enskilda donationer kan med aren fa tillskott och forrantas pa ett sadant satt att de vaxer till helt andra proportioner, vilket var fallet med denna donation. Priset ges antingen for ett skonlitterart eller vetenskapligt livsverk. Tove Jansson erholl priset 1971, och bland senare pristagare marks bland annat Bo Carpelan , Georg Henrik von Wright , Marta Tikkanen , Max Engman , Kjell Westo och Monika Fagerholm .

1960-talets samhallsdebatt och litteraturkritik var mycket aktiv och paverkade aven litteratursallskapet. Litteraturkritiken under 1960-talet har kallats for "modernistdebatten" eller "M-debatten". ^{[ 32 ]} Den handlade om litteraturens roll i samtiden, om bristen pa sociala miljoer i litteraturen, om balansen mellan tradition och nyskapande, men aven tidsenliga politiska diskussioner, till exempel omvarderingen av finska inbordeskriget . En av de skarpaste kritikerna i dessa sammanhang var forfattaren och litteraturvetaren Johannes Salminen . Salminen foresprakade ett nyskapande och samtidsorienterad synsatt pa litteraturen. Han var djupt kritisk mot den borgerliga och stelbenta traditionalism som han ansag vara en ofrankomlig del av Runebergsfirandet. Johannes Salminens debut 1963, Levande och dod tradition, en samling essaer och reflekterande prosa som gick hart fram med det finlandssvenska litterara (och politiska) forflutna, angav tonen for en mangarig debatt och atskillig skriftvaxling mellan sallskapets representanter och utomstaende kritiker. Essasamlingen blev utdelad pris av sallskapets allmanna prisnamnd, men stroks av styrelsen under oklara omstandigheter. ^{[ 33 ] [ 34 ]} Den offentliga debatten foljdes av en intern diskussion om prisutdelningens principer och foljden blev en klarare avgransning mellan prisnamndens och styrelsens roller. Johannes Salminens litterara arbete uppmarksammades av litteratursallskapet 1985 da han erholl Tollanderska priset.

Runebergsdagen ar idag en av de mest betydande arliga handelserna for finlandssvensk litteratur och konst. Ar 2019 uppgick prisutdelningarna till en summa av 318 300 euro , fordelat pa mellan 20 och 30 fonder. Nar alla utdelningar, pris, understod och stipendium beaktas, uppgar SLS totala utdelning till over 5 miljoner euro. Andra betydande prisfonder utover Tollanderska priset ar Bo Carpelans minnesfond, Irma Carrells testamentsfond, Ragnar, Ester, Rolf och Margareta Bergboms fond, Eklund-Modeenska fonden och Ingrid, Margit och Henrik Hoijers donationsfond. ^{[ 35 ]}

Sallskapets ordforande [ redigera | redigera wikitext ]

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• Tollanderska priset
• Statsradet Mauritz Hallbergs pris
• Marcus Collins minnesfond
• Samfundet Folkhalsan

Litteratur [ redigera | redigera wikitext ]

Historiker om Svenska litteratursallskapet i Finland:

• Torsten Steinby (1985), Forskning och vitterhet : Svenska litteratursallskapet i Finland 1885-1985. Del 1, Det forsta halvseklet / av Torsten Steinby. , Skrifter utgivna av Svenska litteratursallskapet i Finland , Helsingfors, Wikidata   Q113529858 , ISSN 0039-6842 , https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022705  
• Olof Mustelin (1986), Forskning och vitterhet : Svenska litteratursallskapet i Finland 1885-1985. Del 2, Det andra halvseklet / Olof Mustelin. , Skrifter utgivna av Svenska litteratursallskapet i Finland , Helsingfors, Wikidata   Q113529876 , ISSN 0039-6842 , https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022640  
• Magnus Pettersson (1989), Forskning och vitterhet : Svenska litteratursallskapet i Finland 1885-1985. Del 3, Register / smst. av Magnus Pettersson. , Skrifter utgivna av Svenska litteratursallskapet i Finland , Helsingfors, Wikidata   Q113529903 , ISSN 0039-6842 , https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022635  

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Uppslagsverk [ redigera | redigera wikitext ]

• Svenska litteratursallskapet i Finland i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Svenska litteratursallskapets i Finland webbplats
• SLS arsberattelse: Verksamheten
• SLS arkivbilder pa Flickr
• SLS arkivmaterial i Finna
• Zacharias Topelius Skrifter ? en textkritisk och kommenterad digital utgava av Zacharias Topelius verk