Ett klassiskt fickur i guld.
Spindelurverk
Cylinderurverk
Ankarurverk
Ett sjukhusur, med instruktioner pa latin for att mata en patients puls.
Urkedja
En samling fickur vid Ericsbergs slott, 1960-tal.
Fickur,
fickrova,
ar ett
ur
som bars i
fickan
. Under 1800-talet var fickuret en viktig manlig symbol for
status
och
makt
? den som bar fickur styrde over sin egen och andras tid. Vanligtvis bar man uret med en urkedja i en sarskild urficka i vasten eller byxan.
[
1
]
Det finns aven fickur i nagot mindre storlekar som forr kallades for
damur
, som ofta bars i kedja runt halsen. Vid mitten av 1900-talet trangdes fickuren undan av de mer praktiska
armbandsuren
, men forekommer fortfarande som hogtidlig
accessoar
till bland annat
frack
, varvid urkedjan, helst av guld, ar lika viktig som uret sjalvt.
Uppfinnandet av de fjaderdrivna uren medforde att klockorna kunde goras betydligt mindre. De fjaderdrivna urens tillkomsttid ar okand, men ett att de aldsta torde vara en avbildning pa ett portratt av en burgundisk hovman pa 1430-talet.
Ludvig XI
:s hov
urmakare
fick 1480 bestallning pa ett ur att bara med sig. De tidiga fjaderdrivna uren hade liksom loduren spindelgang. Ett av problemen med fjaderdrift ar att den uppdragna fjaderns kraft minskar efter hand som den slackas. For att kompensera detta overfordes kraften fran den i ett fjaderhus placerade drivfjadern till en spiralformig snacka. Nar fjadern ar som starkast verkar den pa snackans minsta omkrets varefter omkretsen okar vartefter fjadern slackas. Aldsta kanda bevarade uret med fjaderhus och snacka ar ett bordsur fran 1509. Ett bevarat draktur tillverkat efter samma princip av Jacob Zech i Prag harstammar fran 1525. Principen var dock kand tidigare, och kan sparas pa en teckning av
Leonardo da Vinci
gjord mellan 1488 och 1497. En aldre skiss fran 1477 av ett fjaderdrivet urverk med snacka har senare upptackts. I draktur fran Tyskland anvandes under 1500-talet ibland en bagformig bromsfjader, sa kallad
stackfreed
, i stallet for snacka. Snackan kom dock snart att helt ersatta bromsfjadern.
[
2
]
Den aldsta beskrivningen pa ett tydligt fick ur harror fran 1511. Johannes Coccleus beskriver i en bok tryckt i
Nurnberg
att den i samme stad verksamme urmakaren
Peter Henlein
(1459?1542) tillverkade ur som kunde baras pa brostet eller i fickan. Liknande klockor i litet format verkar dock ha funnits vid samma tid i Frankrike.
[
2
]
Nagra ur av Henlein finns dock inte bevarade, de aldsta bevarade fickuren ar tyska och fran omkring 1540. Fran Frankrike harstammar ett fickur fran 1551. De aldsta fickuren var dos- eller trumformade, och liknade miniatyrer av bordsur. Uren var konstruerade for att baras om halsen eller i baltet. Modet med halsur skall ha uppstatt i Augsburg pa 1550-talet och darifran spritt sig till Nurnberg. Augsburgsuren ar oftast runda, medan de fran Nurnberg ar ovala eller
polygona
.
[
3
]
Runt 1575 borjar formen andras, och anta en linsformigt, mot centrum kupigt utseende, en form som sedan kom att leva kvar under de narmaste aren, de sa kallade "nurnbergeraggen". Benamningen Nurnbergeragg ar egentligen ett oversattningsfel fran ett franskt skadespel fran 1500-talets senare del, gjort under borjan av 1700-talet, dar "ett litet ur" forvaxlats med "ett litet agg". Framst var det
Carl Spinders
(1796?1855) novell
Der nurnberger Sophokles
i hans 1842 utgivna novellsamling
Schildereien
som fick benamningen att satta sig.
[
3
]
Vid sidan av nurnbergeraggen fanns aven runda dosformiga ur. Omkring 1600 borjade boetter av slipad bergkristall att komma ut pa marknaden. De tidiga klockorna hade ofta ett metallock med hal for timsiffrorna, dar man kunde se tiden utan att behova oppna locket. Omkring 1630 blev hela urglas vanliga. Den moderna formen for fickur dok upp i Frankrike runt 1630. Polygona ur var dock vanliga vid sidan om dessa anda fram till slutet av 1600-talet. Ungefar samtidigt borjade emaljdekoren, som kom att bli mycket popular att dyka upp. Guldsmeden
Jean Toutin
i Chateaudun har antagits vara dess upphovsman. Urtavlorna var daremot oftast i silver. Forst omkring 1720 borjade emaljurtavlorna att komma i bruk.
[
3
]
De aldre klockorna ar
spindelur
, och de dominerade bland fickuren fram till 1800-talets borjan. Slaphaksgangen och andra under 1600-talet gjorda tekniska landvinningar var inte lampliga for fjaderdrivna urverk. 1695 uppfanns
cylindergangen
av
Thomas Tompion
och forbattrades senare av
George Graham
. Det drojde dock till borjan av 1800-talet innan gangen blev vanlig. 1704 lyckades en schweizisk urmakare lara sig konsten att borra i adelstenar, vilket blev en viktig teknisk landvinning for konstruktionen av fickurens lager, da de genom att tillverkas av rubin kunde goras nast intill outslitliga. Sedan kunskapen om rubinens anvandning borjat sippra ut blev det vanligt att det fuskades genom att man placerade rubiner i urverket for att antyda att klockorna hade en pakostad urverkskonstruktion, trots att stenarna inte hade nagon praktisk funktion.
[
2
]
Den franske urmakaren
Jean-Antoine Lepine
(1720?1814) forbattrade 1775 urverken genom att ersatta snackan med en tandad ring i forbindelse med fjaderhusaxelns drev. Samtidigt ersatte han den ovre platinan (urverkets ovre verksbotten) med bryggor och flyttade ned balanshjulet i hojd med den ovriga mekanismen. Fickuren kunde darigenom goras tunnare.
[
2
]
Ankargangen
uppfanns 1750 av
Thomas Mudge
, och forbattrades i form av Kronometergangen av
Thomas Earnshaw
1781 och
John Arnold
(1782), det var dock forst i slutet av 1800-talet den blev mer allman. Krondragna ur dok upp vid mitten av 1800-talet. Annu i borjan av 1900-talet saldes dock nyckeldragna ur som lagprisklockor.
[
4
]
Urverken kan vara konstruerade med olika mekaniska losningar. Man kan indela dem i foljande typer:
- Lepine-ur:
Typiskt ar att sekundvisaren sitter vid sidan om urtavlans centrum med tim- och minutvisarna och har en egen liten skala med sekundmarkeringar.
Uppdragskronan
med sin bygel for
klockkedja
sitter i linje med visarnas centrum. Vanligen sitter uppdragskronan mitt for 12 pa urtavlan. Oftast saknas skydds
boett
framfor glaset.
- Savonett-ur
:
Dessa har liksom lepine-uren sekundvisare vid sidan om urtavlans centrum, men uppdragskronan ligger
inte
i linje med dessa. Detta innebar jamfort med lepinetypen en helt annan teknisk losning vid placeringen av de olika kugghjulen inuti urverket. Vanligtvis ligger uppdragskronan mitt for 3 pa urtavlan, men vid en ovanlig specialmodell for
vansterhanta
personer sitter uppdragskronan intill siffran 9 pa urtavlan.
Savonett-uren ar ofta forsedda med ett gangjarnsforsett lock for att skydda urtavlans glas. Med en liten knapp pa urets kant kan man frigora lasningen pa locket, som oppnas pa glant av en inbyggd fjader. Pa somliga modeller kan oppningsmekanismen aktiveras genom tryck pa uppdragskronan. Ofta finns ett liknande lock (men utan oppningsknapp) pa urets baksida sa att man den vagen kan se urverkets inre, och komma at anordningen for att
rucka
urets gang.
- Sjukhus-ur:
Kallas ibland
sjukskoterskeur,
men ar egentligen inte avsedda att baras i fickan. Typiskt ar att uppdragskronan med sin bygel sitter intill 6 pa urtavlan. Uret pa bilden har intill har centrumsekund, vilket ar en ganska modern konstruktion, som kom fram i mitten av 1900-talet. Det har alltsa varken lepine-verk eller savonett-verk. Jamfort med ett traditionellt lepine-ur skulle man kunna saga att urtavlan sitter "upp-och-ned". Anledningen ar att uret, som ar avsett att baras hangande pa brostet i en kedja runt halsen, da far urtavlan i
ratt
lage, nar man lyfter upp uret for avlasning.
Att ersatta ett armbandsur med ur hangande runt halsen har ocksa en hygienisk aspekt: Sjukvardspersonal, som ofta maste tvatta hander och armar for att minska smittspridningsrisken, far i tjansten varken bara armbandsur, prydnadsarmband eller fingerringar, eftersom dessa foremal kan vara en smittkalla.
- Mormorsur:
Liknar lepine-uret fast ar mindre. Ofta sitter uppdragskronan mitt for 6 pa urtavlan, da uret i manga fall ar avsett att baras kring halsen. Klockan har aven ibland centrumsekund.
- Nyckelur:
Manga fickur anda in pa 1900-talet saknade uppdragskrona. I stallet spandes gangfjadern med hjalp av en
urnyckel
. Denna passade pa en liten kvadratisk tapp, som man kom at genom att med en nagel oppna boetten pa urets baksida. Nyckeln passade aven pa en annan tapp, varmed visarna kunde stallas pa ratt tid. Urnyckeln brukar hangas tillsammans med ur-kedjan for att latt vara till hands, nar den behovs.
Urnycklar forekommer i flera storlekar definierade av ett nummer. Vid tragen anvandning slits nyckeln sa att den slirar pa tappen och maste ersattas. Eftersom nycklarna var sa sma var det ocksa latt att tappa bort dem. Nar det begav sig fanns urnycklar som reservdel hos varje urmakare. For urmakarbruk fanns aven kombinationsnycklar dar flera storleksnummer sammanbyggts i ett och samma universalverktyg. Nu for tiden ar urnycklar som reservdel svaratkomliga.
Senare fickurnycklar ar ofta relativt enkla, men tidigare hangde urnycklarna synliga i urkedjan och hade vanligen en dekorativ platta i guld eller silver, ibland besatt med adelstenar.
| Nyckelnummer
|
00
|
0
|
1
|
2
|
3
|
4
|
5
|
6
|
7
|
8
|
9
|
10
|
11
|
12
|
| Matt mm
|
2,00
|
1,90
|
1,80
|
1,75
|
1,65
|
1,60
|
1,50
|
1,40
|
1,30
|
1,20
|
1,15
|
1,05
|
1,00
|
0,95
|
Savonette
ar franska, betyder
liten
tval
och forekommer ocksa som beteckning pa valdoftande battre "engangstvalar". Nar det galler fickur, sa var
Savonette
ett
varumarke
for ur, som den schweiziska firman
Les Qecreux Peseux
inforde pa den tyska marknaden
1912
. Anledningen till ordvalet ar oklar, men kanske tyckte man att fickuret till formatet kunde liknas vid en liten (rund) tval. Generellt kan annars ett varumarke vara ett ord vilket som helst, som dess innehavare tar som beteckning for nagon marknadsford vara.