Regeringen Erlander I
tilltradde som
Sveriges regering
den 11 oktober
1946
, efter davarande
statsministern
Per Albin Hanssons
plotsliga bortgang fem dagar tidigare.
Regeringen satt fram till den 1 oktober 1951 nar den eftertraddes av en koalitionsregering mellan
socialdemokraterna
och
Bondeforbundet
,
regeringen Erlander II
.
En grundbult i den socialdemokratiska politiken efter andra varldskriget var olika sociala reformer. Arkitekten bakom de offentliga system som byggdes upp da var socialminister
Gustav Moller
. Under denna regering beslutades om:
- I december 1946 beslutade
Sveriges riksdag
om en allman
sjukforsakring
for alla. Det innebar fri sjukvard, statsbidrag till lakemedel och
sjukpenning
for yrkesarbetande. Reformen skulle ha tratt i kraft den 1 juli 1950 men blev uppskjuten tva ganger och blev verklighet forst den 1 januari 1955.
- I borjan av 1947 beslot en enig riksdag om
barnbidrag
for alla barn under 16 ar
- Bostadspolitiska reformer for att sanka hyrorna och understodja bostadsbyggande
- 1948 ars riksdag beslutade ocksa att infora
Arbetarskyddsstyrelsen
och ett i princip totalt forbud mot nattarbete
Under kriget hade man befarat att krigsslutet skulle foljas av en ekonomisk depression precis som vid forsta varldskriget.
Gunnar Myrdal
varnade for detta i boken
Varning for fredsoptimism
1944. Men under 1945 stod det klart att konjunkturen i stallet gick uppat. Under 1946 och 1947 ledde detta till
inflation
och till underskott i
bytesbalansen
. Valutareserven gick forlorad nar importoverskottet blev tva miljarder kronor.
Ar 1947 infordes darfor regleringar for att kunna minska importen. Import och betalningar till utlandet forsvarades pa olika satt. Ransoneringen aterinfordes pa kaffe, te och kakao. I april 1948 infordes ransonering av bensin. De ekonomiska svarigheterna anvandes naturligtvis av oppositionen, sarskilt
Folkpartiet
som med sin nye partiledare
Bertil Ohlin
skarpt attityden. Folkpartiet och
Hogerpartiet
talade om "Krangel-Sverige" och att socialdemokraterna i princip var regleringsforesprakare som ville snarja medborgarna. Dessa regleringar ansags vara ett satt att fortackt socialisera naringslivet.
Den skatteutredning som tillsattes i oktober 1945 med
Ernst Wigforss
som ordforande lade fram sitt forslag i slutet av 1946. Forslaget orsakade stor debatt nar den presenterades. Den foreslog sankt
inkomstskatt
for de lagsta inkomsterna men skarpt skatt for de hogsta inkomsterna,
bolagsskatten
hojdes fran 32 till 40 procent,
formogenhetsskatt
for formogenheter over 20 000 kronor och sarskild skatt for odelade
dodsbon
. Debatten blev hard, sarskilt da remissinstanserna i huvudsak var negativa. I sitt remissyttrande havdade
Svea hovratt
att beskattningen av dodsbon stod i strid med grundlagens paragraf att ingen far frantas sin egendom utan laga dom. Nar riksdagen sade ja till skattepropositionen reserverade sig alla riksdagsledamoter fran
Hogerpartiet
mot beslutet.
Oppositionens kritik mot regeringens politik far sagas ha fatt sin kulmen genom
andrakammarvalet 1948
, dar tonen mellan socialdemokraterna och oppositionen blev osedvanligt hatsk. En fraga som togs upp under valkampanjen var partiernas finansiering. Socialdemokratiska
Morgon-Tidningen
havdade att Folkpartiet finansierades av "storfinansen" med nagot som kallades "bolidenguld", sammanlagt nastan fyra miljoner kronor. Uppgifterna hade kommit fran en socialdemokratisk riksdagsman och visade sig vara falska. Valet blev ocksa en framgang for Folkpartiet som okade sitt rostetal med over 7 procent. Valets storsta forlorare blev dock Hogerpartiet och
Sveriges kommunistiska parti
.
Penningpolitiken
hade inriktats pa att halla rantorna laga. Riksbankschefen
Ivar Rooth
avgick i december 1948 nar riksbanksfullmaktige vagrade folja hans forslag att hoja rantan for att parera inflationen. I september 1949
devalverades
kronan dagen efter att
brittiska pundet
devalverats.
Efter valet borjade regeringen samarbeta med Bondeforbundet for att kunna driva igenom sin politik. Med Bondeforbundet forhandlade regeringen om en
koalitionsregering
men detta ledde da ingenstans. Under sommaren 1951 aterupptogs dessa samtal, och den
28 september
1951
blev det klart att fyra personer fran Bondeforbundet skulle inga i regeringen.
| Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
|
|---|
| | Ledarskap
| | Partiledare
| | | | Partisekreterare
| | | | Gruppledare
| |
| | | I regeringsstallning
| | | | Associerade organisationer
| | | | Organisationer och foretag
| | | | Historia och relaterade amnen
| | | | 1
Koalitionsregering under Liberala samlingspartiet ·
2
Koalitionsregering med Bondeforbundet ·
3
Samlingsregering med Bondeforbundet, Folkpartiet och Hogerpartiet ·
4
Koalitionsregering med Miljopartiet
|
|