Pedagogikens filosofi

Pedagogikens filosofi ar den filosofiska grunden till pedagogikens teori och praktik; pedagogiska teorier kan kopplas till motsvarande filosofiska standpunkt. Sambandet mellan pedagogik och filosofi kan forklaras historiskt genom att pedagogiken uppstod ur filosofin. Vardeteori , kunskapsteori , vetenskapsfilosofi , medvetandefilosofi , metafysik , manniskosyn , bildningsideal och bildningsteori , samt politisk filosofi ar discipliner som pedagogikens filosofi hamtar naring ur.

Paverkan fran andra filosofiska riktningar [ redigera | redigera wikitext ]

Eftersom pedagogiken syftar till att forandra manniskor med utbildning , ar vardeteoretiska fragestallningar centrala: vilka normer och ideal skall eleven lara sig, och vad skall de lara sig vara gott och ont? Pa en metaetisk niva ar fragor om det godas och absolutas existens i fokus: finns en objektivt sann vardegrund? Fragor om vilket vardesystem som skall laras ut ar ofta aktuella i pedagogiken, och huruvida manniskor sjalvstandigt kan utveckla normer. Vardeetiska teorier kan vara individualistiska, religiosa eller sociala. John Dewey foretradde sociala varden och uppstallde en socialt inriktad pedagogik. Vardeteorier som pedagogiken bygger pa kan vara ytterligheter som relativism och absolutism , etisk naturalism , etisk realism . Pedagogen kan forhalla sig etiken som utifran motivteorier, pliktteorier, eller konsekvensteorier, eller utifran deterministiska eller indeterministiska perspektiv. Dessa fragor studeras sarskilt inom vardepedagogiken .

Pa en kunskapsteoretisk niva maste pedagogiken besluta sig for huruvida varlden skall forklaras religiost eller materiellt, och forhalla sig till vad kunskap ar. For att bestamma vad som skall laras ut som fakta, maste man utga fran premisser om kunskapens ursprung, giltighet och granser. En dogmatiker anser att kunskapen ar absolut, medan en skeptiker anser att det inte finns nagon saker kunskap. Rationalismen havdar att fornuftet ar kunskapens kalla, medan empirismen menar att erfarenheterna ligger till grund. Valet av forklaringsmetod leder till vetenskapsfilosofin, eftersom en vetenskap inte kan tillampas utan att dess filosofiska grundval accepteras. Eftersom aven pedagogiken ar en vetenskap, ar ocksa centrala vetenskapfilosofiska sporsmal centrala for pedagogiken.

Sadana fragestallningar hamtas aven fran medvetandefilosofin och fran teorier om den fria viljan . Manniskosynen som pedagogiken har, den filosofiska antropologin, ar inflatad i manga praktiska sporsmal, och ar beroende av en filosofisk teori, eftersom den inte kan avgoras med vetenskaplig forskning, till skillnad fran fragor om vilken undervisningsmetod som ar effektivast.

Fran ett socialpedagogiskt hall, avgors pedagogiken av vilken samhallsteori som anammas, vilket i sin tur beror av den politiska filosofin. Om utbildning skall tjana och forbattra samhallet , maste man utga fran ett samhallsideal. Om utbildningen syftar till att hjalpa individen att klara sig i samhallet, utgar man fran en uppfattning om samhallet. Samhallsidealet forhaller sig till den religiosa standpunkten, men i religiosa pedagogiska teorier stalls ocksa fragan vilken doktrin som ar den ratta att lara ut.

Pedagogiken kan huvudsakligen vara manniskocentrerad (individualpedagogik) eller samhallsorienterad (socialpedagogik), aven om pedagogiska teorier i realiteten har drag av bada inriktningarna. Valet mellan dessa inriktningar ligger i bildningsideal - vilken roll manniskan har i samhallet vilket bildningen skall verka for att skapa de basta forutsattningar for. Bildningsteorin sysslar med fragan om hur pedagogiken skall ingripa i detta.

Pedagogikens metoder, didaktiken , avgors i stor utstrackning av gallande vetenskapsfilosofi, vid sidan av paverkan fran andra fack ( pedagogiska psykologin , sociologin ).

Ett normativt krav pa en pedagogik ar att det skall finnas sammanhang mellan dessa filosofiska inriktningar.

Inflytelserika pedagogiska filosofier [ redigera | redigera wikitext ]

Platon var en av de forsta att formulera en hel och fullstandig pedagogisk teori. Hans pedagogik utgick fran att kunskapen och moralen ar absolut och objektiv, for alla giltig. Han formulerade darfor sin syn pa det ideala samhallet och den goda manniskan. Manniskans natur, menade Platon, bestar av intellekt , vilja och begar, vilket motsvarar dygderna vishet, mod och besinning. Den goda manniskan later intellektet rada over begaret. Dessa tretal motsvarade i staten tre samhallsklasser: de styrande, vaktarna och naringsidkarna. Det goda samhallet betingades, enligt Platon, av harmoni mellan dessa tre samhallsklasser, vilket han menade uppnaddes nar de styrande var overstallda naringsidkarna. Platons pedagogik tog fasta pa dessa ideal och forutsattningar, och uppstallde ett utbildningssystem som stravade efter att valja ut de bast lampade att styra, och inriktade utbildningen efter vilken klass personerna skulle tillhora. Platons utbildningsteori var mycket lange den gallande.

Den socialpedagogiska inriktningen utvecklades under upplysningstiden till den pedagogiska realismen med John Locke och Some thoughts concerning education (1693), i samband med att rationalismen overgick i empirism . Denna pedagogik lyfte fram praktiska erfarenheter framfor inre mentala utbildningar. Utbildningen blev under inflytande av detta mer praktiskt inriktad. De abstrakta bildningsidealen avtog.

Inom individualpedagogiken uppkom den fria utvecklingens pedagogik, med bland andra Rousseau och dennes Emile (1762). Denna pedagogik tog sin utgangspunkt i barnet och dess forutsattningar. Verket forandrade ocksa installningen till barndomen, som fick ett egenvarde; tidigare hade barndomen uteslutande betraktats som ett stadium mot vuxenlivet. I samband med detta minskade ren inlarning, och personlighetens danande sattes fore. Som motpol till det rousseauska idealet fanns alltjamt den auktoritara pedagogiken, som anvander sig av disciplin, straff och absoluta sanningar.

1900-talets pedagogiska teorier i vasterlandet kan sagas kannetecknas av en strid mellan olika skolor: den analytiska filosofin , marxism , nythomism , existentialism , hermeneutik , och den kritiska filosofin . Den analytiska pedagogiken, som i sig innefattar flera motstridiga skolor, har fatt storst genomslag i England , USA och Skandinavien , och bygger pa en antimetafysisk grund, dar utbildningen skall tjana till att anpassa manniskan till samhallet, och ar ofta influerad av Pestalozzi och Rousseau , samt av John Deweys pedagogik. Den analytiska pedagogiken kan historiskt harledas fran empirismen och positivismen , varmed skolan generellt praglas av en stravan efter att finna normativa, pa vetenskapen grundade, kunskapsansprak och sanningar till hur utbildning bor bedrivas. Den tar avstand fran ideologiskt betingade pedagogiska teorier for att gora ansprak pa vetenskaplig forankring, varmed den i praktiken omfattar en naturvetenskapligt grundad manniskosyn. Den innefattar inte explicita fostransmal, vilket overlamnas till politiskt beslutsfattande. Tidiga filosofer som foretradde den analytiska riktningen var Gilbert Ryle , G.E. Moore , och B.F. Skinner .

Existentialistisk pedagogik, som kan forknippas med bade Søren Kierkegaard , Martin Heidegger , Karl Jaspers och Sartre , har haft storst utbredning i Tyskland och Frankrike . Den kannetecknas av en fri manniskosyn och den etiska vardegrunden att en handling ar ratt om den skapar maximal frihet . Utbildningen syftar darfor till att lara manniskor att ta ansvar for sina liv, vilket, anser foresprakare, skapar en fri varld. Undervisningen stravar efter omvaxling for att forhindra social anpassning, och undviker lararlosa grupparbeten som kan leda till likformighet och till att en dominerar.

I katolska skolor, som ar vanliga i manga delar av varlden, tillampas nythomistisk pedagogik, som bygger pa Thomas av Aquinos filosofi och har utvecklats av Jacques Maritain . Den praglas av att med fornuftet finna den djupare insikten om Guds narvaro i varlden, vilket integreras i all undervisning. Enligt thomismen ar manniskan fri och ansvarig for sina handlingar, varmed utbildning delvis syftar till personlighetsutveckling, vid sidan av kunskapsinhamtning.

I socialistiska stater tillampas ofta den marxistiska pedagogiken. Den bestar av fyra strukturella moment: ett kritiskt som syftar att forklara kapitalistiska klassamhallen, ett revolutionart som stravar efter att utbilda revolutionar medvetenhet, ett socialistiskt som soker bidra till att fostra en socialistisk manniska, och ett kommunistiskt som lar ut kunskaper som ar erforderliga i det klasslosa kommunistiska samhallet. Enligt marxismen reproduceras statens fortlevnad genom utbildning. Granserna mellan teori och praktik forsoker pedagogiken utplana, integrera kollektivism i undervisning, och utbildningen ar inriktad pa att motverka klassbaserad elitism i samhallet. Individens utveckling underordnas samhallsutvecklingen.

De hermeneutiska och kritiska pedagogikerna ar starkt beslaktade med varandra, och med andra pedagogiska teorier. Den hermeneutiska pedagogiken syftar till att tolka varlden, och ar begreppsinriktad . Tolkning i undervisningsperspektiv forstas som att forklara eller att "oversatta", samt att "avmytologisera" varlden, genom att, med hermeneutiskt sprakbruk, fora samman tva forstaelsehorisonter, elevens och forstaelseobjektets. Detta uppnas genom kontextuella forklaringar. I synnerhet Gadamer har foresprakat "fragandets oppenhet" i utbildning. Primar for utbildningen star insikten att veta vad man inte vet.

Den kritiska pedagogiken har gemensamt hegelianskt ursprung med marxismen. Den kritiserar atomistiska, mekaniska och teknologiskt baserade amnesindelningar, den analytiska pedagogikens positivistiska ursprung och ansprak pa neutralitet, samt stravar efter att medvetandegora om ideologiska processer som de menar genomsyrar utbildningssystem och enskilda utbildningar, samt efter tvarvetenskap . Kritisk och hermeneutisk pedagogik sammanbinds av att de fokuserar forstaelse, tolkning och upplevelse framfor mekanisk inlarning. Bada vander sig fran att lararens och utbildningens roll "teknologifieras", och foresprakar dialogmetoder.

Vilken pedagogik ett utbildningssystem omfattar, aligger inte helt och hallet de enskilda lararna. En larare faller tillbaka pa vad den lart under lararutbildningen, samt vad som star i de politiska ramverken. En del av den pedagogiska filosofi som tillampas beslutas politiskt genom lagar och forordningar.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Ebbe Vestergaard, Jan-Ingvar Lofstedt, Per-Johan Odman, Perspektiv pa pedagogiken. Introduktion i pedagogisk filosofi fran Platon till Habermas , Stockholm 1977

Denna artikel behover bilder. Har du en passande fri bild far du garna ladda upp den .