Novembertraktaten var ett fordrag som den 21 november 1855 slots i Stockholm mellan Sverige-Norge samt Frankrike och Storbritannien . Bakgrunden till fordraget var den sa kallade Varangerfragan , som avsags samernas ratt att vandra i gransomradena mellan Sverige och Ryssland .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Det vanskapliga forhallandet mellan Sverige och Ryssland , som grundlagts i Abo 1812 genom tsar Alexander och kronprinsen Karl Johan , hade i stort sett bibehallit sig under den senares hela regeringstid. Men under hans efterfoljare Oskar I uppvacktes fran ryskt hall tvister om den gamla omsesidiga rattigheten for samer fran Norge och Finland till vandring och bete i det andra landet. ^{[ 1 ]}

De norska och finska samerna hade av alder haft ratt att utstracka sina vandringar med renarna aven over grannlandets fjallbeten. Men pa finsk sida borjade man redan pa 1830-talet klaga over att de norska renarna gjorde ohagn i Finland, och att de finska samerna blev trakasserade i Norge, i synnerhet i fraga om fisket i Varangerfjorden . ^{[ 2 ]} Det blev langvariga och fruktlosa underhandlingar och notvaxlingar med hot om granssparrning fran rysk sida. Ar 1851 kom ryska regeringen med ett formligt ultimatum som gick ut pa att inte endast samerna utan alla ryska undersatar i de nordligaste finska socknarna skulle fa ratt att driva fiske i de norska fjordarna och havet utanfor. For detta andamal borde de fa sig anvisat ett storre omrade vid Varangerfjorden, dar de skulle fa uppfora bostader och sjobodar. Om dessa krav inte godkandes av Norges regering, skulle Ryssland sparra sina granser for de norska samerna. ^{[ 2 ]}

Gransen stangs [ redigera | redigera wikitext ]

Fran svenskt-norskt hall sag man detta som ett oacceptabelt krav pa att en frammande makt skulle fa bygga en koloni inom Norges egna granser. Man misstankte storre och betydligt planer. Hade man val fatt en rysk koloni pa norsk mark, sa kunde det latt etableras tvister mellan norrmannen och finska samer med atfoljande forvecklingar. Nasta steg kunde bli ryskt ingripande till skydd for ryska undersatar. ^{[ 2 ]} Det kunde resultera i bade fastningar och en rysk flottstation vid Varangerfjorden, befarade man. Men alla forsok att vidare diskutera fragan med den ryska regeringen avvisades mycket snavt, och pa hosten 1852 sparrades gransen av tsar Nikolaj for de norska samerna. Varangerfragan trangdes sedan i skuggan pa grund av den uppvaxande orientaliska krisen, som ledde till Krimkriget . ^{[ 3 ] [ 4 ]}

Krimkriget medforde ett livligt intresse fran vastmakternas sida att dra Sverige-Norge till sig, varvid Frankrike vasentligen leddes av onskan att snabbt avsluta kriget, medan Storbritannien mer allmant avsag att varaktigt forsvaga Rysslands makt i Ostersjon och att forekomma dess utvidgningstendenser at Norra ishavets kust. Ryssland ville ? sarskilt under den holsteinska krisen efter 1848 ? ha inflytande over Sveriges utrikespolitik. Tsaren var ocksa missnojd med den svenska neutralitetsforklaringen av december 1853. Oscar I sag sig darfor bojd att soka stod pa annat hall, ett beslut som ocksa paverkats av liberalernas skarpa kritik av 1812 ars politik .

Vastmakternas alliansanbud 1854 accepterade Oscar I endast under bestamda villkor, framst att Osterrike skulle komma att aktivt intrada i kriget. Da det under forra halften av 1855 blev fullt klart att denna forutsattning inte skulle uppfyllas, erbjod i juli 1855 Storbritannien och Frankrike Oscar I att dessa makter skulle garantera skydd mot ryska utvidgningsplaner mot norska Finnmarken .

Fordraget [ redigera | redigera wikitext ]

Forebild torde ha varit vastmakternas fordrag med Osterrike i december 1854 om Italiens integritet; vinsten var att det ryska inflytandet i Norden hejdades och att Sverige-Norge atminstone skenbart anslot sig till koalitionen mot Ryssland. Oscar I, som vid denna tidpunkt var overtygad att kriget skulle komma att fortsattas energiskt, mottog anbudet med tillfredsstallelse, men begarde att fordraget skulle garantera hela Sverige-Norges integritet gentemot Ryssland. Pa denna basis undertecknades fordraget a Frankrikes och Storbritanniens vagnar av dessa makters sandebud i Stockholm, Victor Lobstein och Arthur Magenis , a Sverige-Norges av utrikesstatsministern friherre Gustaf Algernon Stierneld .

I samma fordrag forband Sverige-Norge sig att inte till Ryssland avsta nagon del av sina landers omraden, inte heller medge betes-, fiske- eller annan dylik ratt utmed svensk-norska kusten. Ryska forslag i sadan syftning skulle genast kommuniceras med Frankrike och Storbritannien, vilka da till lands och sjoss skulle bista Sverige-Norge med tillrackliga stridskrafter for att kunna avvisa alla dylika ansprak; dessa stridskrafters storlek skulle casu eveniente bestammas genom sarskilt avtal. I noter av samma datum forklarade Storbritanniens och Frankrikes underhandlare att de till Sveriges disposition eventuellt stallda stridskrafterna skulle underhallas av de hjalpsandande makterna.

Traktaten uppfattades allmant som ett tecken till Sverige-Norges snart forestaende direkta anslutning till Rysslands fiender. Trots sina langt drivna fredsforberedelser lat kejsar Napoleon III sin general Francois Certain Canrobert , diskutera med Oscar I om vidstrackta krigsoperationer i Ostersjon for 1856. Generalen vistades i Stockholm strax fore traktatens undertecknande, men deltog inte i underhandlingarna.

Under dessa omstandigheter skyndade Ryssland att definitivt antaga vastmakternas fredspropositioner (januari 1856), varpa Pariskongressen sammantradde. Ratifikationerna utvaxlades 17 december 1855. Avsikten om politisk samverkan mellan Sverige-Norge och vastmakterna tillintetgjordes snart genom intradande forandringar i dessa makters politik. Formellt agde emellertid traktaten fortfarande bestand, tills den for Norges del ersattes genom den nya norska integritetstraktaten av november 1907, medan den for Sveriges rakning forklarades upphavd genom en i samband med Nordsjo - och Ostersjodeklarationernas avgivande 23 april 1908 i Stockholm undertecknad akt.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran Nordisk familjebok , Novembertraktaten , 1904?1926.

Noter [ redigera | redigera wikitext ]