North American P-51 Mustang
Mustang
Beskrivning
Typ	Jaktflygplan , Spaningsflygplan , Jaktbombflygplan
Besattning	1
Forsta flygning	26 oktober 1940
I aktiv tjanst	april 1941 ? 1968
Ursprung	USA
Tillverkare	North American Aviation
Antal tillverkade	15 684
Data
Langd	9,8 meter
Spannvidd	11,3 meter
Hojd	4,17 meter
Vingyta	21,8 m²
Vingprofil	NACA 45-100
Sidoforhallande	5,83
Tomvikt	3 465 kg
Max. startvikt	5 490 kg
Motor(er)	1 × Packard Merlin V-1650-7
Motoreffekt	1 490hk
Propeller	3,4 meters fyrbladig Hamilton Standard
Prestanda
Max. hastighet	703 km/h
Rackvidd med max. bransle	2660 km med falltankar,1350 km utan.
Transportrackvidd	3 050 km
Max. flyghojd	12 771 meter
Stigformaga	1 060 m/min
Motoreffekt/vikt:	300 W/kg
Vingbelastning	192 kg/m²
Lastformaga
Lastformaga	max 2 bomber och 10 raketer
Bevapning & bestyckning
Upphangnings- punkter	2
Fast bevapning	P-51A/B: 4 × 12,7 mm AN/M2 350 skott for de tva innersta 280 skott for de yttre ksp P-51D/K: 6 × 12,7 mm AN/M2 400 skott for de tva innersta 270 skott per yttre ksp
Bomber	2 bomber i storlekarna 250, 500 & 1000 pund under vingarna
Raketer	10 × 127 mm HVAR sprangraketer
Ritning
Ritning av North American P-51D

North American P-51 Mustang var ett amerikanskt jaktflygplan som tillverkades av North American Aviation under andra varldskriget .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

I april 1938, strax efter den tyska annekteringen av Osterrike, etablerade Storbritannien en inkopskommitte i USA under ledning av Henry Self . Ett av kommittens uppdrag var att kopa in amerikanska jaktplan for brittiska flygvapnet . Inga av de amerikanska tillverkarnas flygplansmodeller uppfyllde de brittiska kraven. Curtiss Tomahawk var det enda som kom nara att klara kraven. Da fabriken Curtiss hade natt sitt produktionstak var mojligheten att kopa stora mangder jaktplan darifran begransad. North American Aviation levererade redan skolflygplan av typen North American T-6 Texan till brittiska flygvapnet men hade produktionskapacitet over i sina fabriker. North American Aviation erbjod inkopskommitten att kopa det moderna medeltunga bombplanet North American B-25 Mitchell , men man fick motfragan om man istallet kunde tillverka Curtiss Tomahawk pa licens fran Curtiss da behovet av jaktplan var mer akut. VD:n James H. Kindelberger svarade att man kunde ta fram ett nytt och battre plan med samma motor pa samma tid som det skulle ta att satta upp licensproduktionen. I mars 1940 bestallde brittiska Ministry of Aircraft Production (MAP) 320 plan. Den 26 juni 1940 lade MAP en order hos Packard att tillverka Rolls-Royce Merlin -motorer pa licens, vilket senare skulle visa sig betydelsefullt.

Utveckling [ redigera | redigera wikitext ]

Som en foljd av den brittiska bestallningen startade projekt NA-73X i mars 1940. Utvecklingen praglades, pa grund av bradskan, inte av nagot storre nyskapande. Endast pa tva omraden anvande man ny och oprovad teknik. Det forsta var anvandningen av en vinge konstruerad med laminarflodesvingprofiler som hade utvecklats i samarbete med North American och NACA , tanken med dessa vingprofiler var att minska luftmotstandet i hoga farter. Under konstruktionsarbetet provades bade en vinge baserad pa en mer traditionell vingprofil ur NACA:s 5-serie och en vinge med den nya NAA/NACA 45-100 vingprofilen i en vindtunnel tillhorande University of Washington . Testen visade pa overlagsen prestanda for NAA/NACA 45-100 vingprofilen, dock skulle det visa sig att denna overlagsenhet var mindre under verkliga omstandigheter da den ytjamnhet som fanns pa vindtunnelmodellerna var svar att uppna under serieproduktion. Den andra var en ny typ av kylare som utnyttjade Meredith-effekten som innebar att den uppvarmda luft som hade passerat genom kylaren fick accelerera genom en dysa och pa sa satt kunde lamna ett mindre dragkrafttillskott. I stora drag fungerade kylaren som en ramjetmotor men med skillnaden att uppvarmningen av luftflodet genom motorn kom fran kolvmotorns kylarelement istallet for en forbranning. ^{[ 1 ]}

Prototypen NA-73X var fardig efter endast 102 dagar och gjorde sin forsta flygning 26 oktober 1940, endast 149 dagar efter bestallning. Prototypen uppvisade goda flygegenskaper och en imponerande branslelast. Flygkroppen var konstruerad som en sjalvbarande skalkonstruktion i aluminium for att spara vikt. Prototypens bevapning bestod av 4 stycken 7,62 mm Browning M1919 kulsprutor, tva monterade i vingarna och tva stycken monterade under motorn som skot genom propellerdisken med hjalp av synkronisering.

Allison-generationen [ redigera | redigera wikitext ]

Mustang I/P-51/P-51A [ redigera | redigera wikitext ]

Det visade sig att planets prestanda var utmarkt upp till 4 600 meters hojd men snabbt avtog pa hogre hojder. Detta berodde i huvudsak pa den enkla kompressorn pa Allison V-1710 motorn. Allison hade koncentrerat sig pa turbotekniken som ett medel for att bygga bra hoghojdsmotorer, vilket fungerade bra i stora bombplan och P-38:an . Men det fanns inte nagot utrymme for en sa stor turbo i Mustangen; den konstruerades med en kompressormatad motor vars kompressor bara hade en fast installning, avpassad for laghojd. Trots motorns begransningar visade sig Mustangen ha goda aerodynamiska egenskaper, den var 48 km/h snabbare an den konkurrerande Curtiss P-40 pa 3200 meters hojd och 56 km/h snabbare an Spitfire Mk. VC pa 4 600 meters hojd, trots att denna hade en starkare motor.

Av den forsta bestallningen pa 320 NA-73 jaktplan som kom att dopas till Mustang Mk I av britterna, levererades tva till US Army Air Corps for utvardering dar de fick beteckningen XP-51 . Mustang I hade en blandad bevapning med fyra 7,7 mm Browningkulsprutor i vingarna och tva 12,7 mm M2 Browning kulsprutor under motor och ytterligare tva stycken i vingarna. Senare foljde en andra bestallning pa 300 plan fran britterna. I september 1940 bestalldes 150 plan under Lend-leaseprogrammet som fick den amerikanska beteckningen P-51 och kallades Mustang Mk IA av britterna. Den stora skillnaden mot foregaende modeller var bevapningen med fyra 20 mm Hispano Mk. II -automatkanoner.

A-36 Apache/Invader [ redigera | redigera wikitext ]

For att halla produktionslinjen oppen for P-51 trots att de beviljade anslagen for inkop av jaktplan redan var forbrukade for budgetaret 1942, utnyttjade US Army Air Corps icke utnyttjade anslag for attackflygplan och bestallde den 16 april 1942 500 plan av en stortbombplansversion av P-51. Denna nya version fick beteckningen A-36 Apache och skilde sig genom en forstarkt vinge med dykbromsar och bombfasten. Pa grund av installationen av dykbromsarna och bombfasten kravdes en total omkonstruktion av vingen fran P-51 . Den fasta bevapningen andrades till tva 12,7 mm M2 Browning kulsprutor under motor och ytterligare fyra stycken i vingarna, bomblasten var maximalt totalt 454 kg pa tva bombfasten. Eftersom US Army Air Corps syftade till att bara anvanda planet pa laghojd monterades en Allison V-1710-87 anpassad for laghojd. Motorn gav 1 325 hk pa 914 m och drev en trebladig Curtiss-Electric propeller med en diameter pa 3,28 meter. Luftintaget till kylaren konstruerades om till en fast enhet istallet for det rorliga luftintaget fran tidigare modeller. Den forsta A-36A rullade ut fran fabriken i Inglewood i september 1942 och paborjade flygprovningen. Den 6 juni 1943 blev 27th Fighter-Bomber Group det forsta forbandet att anvanda A-36 Apache i strid.

Mustang II/P-51A [ redigera | redigera wikitext ]

Den 10 maj 1942 debuterade Mustangen i strid. Den 23 juni 1942 lade US Army Air Forces en bestallning pa 1 200 P-51A , den forsta jaktversionen for amerikanskt bruk. Pa denna modell, som i stort sett var en A-36A utan dykbromsar, byttes den blandade bevapningen pa de forsta modellerna ut mot fyra 12,7 mm M2 Browning i vingarna och bombfasten installerades i vingarna for tva 227 kg bomber. Istallet for bomber var det aven mojligt att montera falltankar som rymde 75 eller 150 US gallon (284 eller 568 liter), nagot som okade den maximala transportrackvidden till 4 410 km. Ordern minskades senare till 310 stycken, varav 50 stycken exporterades till Storbritannien som anvande dem under beteckningen Mustang Mk II .

Merlin-generationen [ redigera | redigera wikitext ]

P-51B och P-51C [ redigera | redigera wikitext ]

Efter en utvardering hos RAF i april 1942 noterade man att Mustangens hoghojdsprestanda som vantat var undermaliga, men pa grund av den utmarkta prestandan pa laghojd bjod man in Rolls-Royce att forsoka forbattra prestandan pa hoghojd. Ingenjorerna pa Rolls-Royce modifierade fem Mustang I med nya motorfasten, en Merlin 61 motor med en tvastegskompressor med tva varvtal och en Rotolpropeller fran Spitfire Mk. IX . Dessa plan fick beteckningen Mustang Mk. X och visade sig ha hapnadsvackande bra prestanda pa hoghojd. Tva av planen lamnades over till US Army Air Forces for utvardering.

Darefter borjade man ta fram seriemassiga prototyper med den nya motorn, under beteckningen XP-51B . De fick forstarkt flygkropp och nya motorfasten for att klara den tyngre Merlinmotorn, 770 kg jamfort med Allisonmotorns 606 kg. Vidare konstruerades en ny kylare, intercooler och oljekylare. Detta kravde storre luftfloden sa kylarluftintaget konstruerades om. Den nya motorn drev en 3,4 meters fyrbladig Hamilton Standard -propeller. Bevapningen blev samma som for P-51A fyra stycken 12,7 mm Browning M2/AN . XP-51B paborjade provflygningarna i december 1942. Under borjan av 1943 startade tillverkningen av P-51B i fabriken i Inglewood , Kalifornien och av P-51C i en ny fabrik i Dallas , Texas under sommaren 1943. For att utoka rackvidden borjade man forse planen med en 300-liters bransletank bakom pilotens sate. Denna tank forskot planets tyngdpunkt farligt mycket bakat; vid full tank var stabilitetsmarginalen sa liten att endast mattliga manovrar kunde tillatas tills tanken var nastan tom.

De forsta leveranserna av P-51B och P-51C skedde under augusti till oktober 1943 till jaktforband tillhorande Eighth Air Force och Ninth Air Force baserade i England och till Twelfth Air Force och Fifteenth Air Force i Italien. Ett av de stora klagomalen med Mustangen var den daliga sikten bakat fran cockpit, detta pa grund av den konventionella sprojsade cockpithuven.

P-51D och P-51K [ redigera | redigera wikitext ]

Fran och med P-51D infordes en ny huv med battre sikt, samt en modifierad vinge och senare aven en framat forlangd fena. Den tidigare huven byttes ut mot en droppformad plexiglashuv med betydligt mindre ramar som kunde skymma sikten och den upphojda delen av bakkroppen kapades ner till samma hojd som for framre delen av kroppen for att pa samma satt inte skymma sikten.

Varianten P-51K tillverkades vid fabriken i Dallas och var i stort sett lik P-51D, den enda notabla skillnaden var att P-51K fran borjan tillverkades med en marginellt mindre Aeroproducts propeller med ihalliga propellerblad jamfort med den ursprungliga Hamilton Standard-propellern. Pa grund av vibrationsproblem byttes propellern till den ursprungliga Hamilton Standard.

Sadana plan anvandes av US Air Force under Koreakriget med beteckning F-51D eller F-51K, beroende pa vilken typ av propeller som anvandes.

Den sista militara operatoren var Dominikanska Republikens flygvapen vars sista 10 flygplan (varav nio var fore detta svenska J 26) togs ur tjanst 1984.

I dag finns det narmare 300 Mustanger bevarade, varav en bra bit over 100 betraktas vara flygvardiga. Flera anvands i olika slags kommersiellt flyg.

Anvandning i Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

Mellan 1945 och 1948 kopte Sverige 161 begagnade P-51D fran de allierade. Darutover fanns sedan tidigare tva P-51B-7 (26001-02 "Hub" & "Hot Pants") en P-51D-5 (26003 "Mary Ann") och en D-20 (26004 "You've had it"), som nodlandat i Sverige under kriget och da inkopts av Svenska flygvapnet . ^{[ 2 ]} De forsta flogs av amerikanska piloter fran Liverpool till Bromma flygplats i Stockholm den 10 april 1945. ^{[ 2 ]} Nagra av de unga piloterna kunde inte motsta frestelsen att flyga under Vasterbron . ^{[ 3 ]}

I svenska flygvapnet fick plantypen typnummer flygplan 26 och planen sattes in som jaktflyg under beteckning J 26 . Senare tillkom aven en spaningsvariant som betecknades S 26 . Mustangerna kallades ibland for "Musse" pa slang.

Tanken var ursprungligen att tilldela Mustangerna till Skanska flygflottiljen (F 10), vilken vid den tiden var baserad pa Bulltofta . Men det ansags inte passande att anvanda amerikansktillverkade jaktplan for att avvisa amerikanska och brittiska flygplan som krankte svenskt luftrum. Mustangerna hamnade istallet vid Upplands flygflottilj (F 16) och Jamtlands flygflottilj (F 4). Senare kom enstaka flygplan i tjanst aven vid Svea flygflottilj (F 8) och Norrbottens flygflottilj (F 21).

Under 1948 anvandes S 26 for spaningsuppdrag over sovjetiskt territorium ( Baltikum ), fluget av Fredrik Lambert-Meuller . ^{[ 4 ]}

Ar 1953 borjade flygvapnet att ta de aterstaende 93 flygplanen ur tjanst for att forbereda en forsaljning av dem till Israel , Dominikanska republiken och Nicaragua . ^{[ 2 ]}

I dag (2010) finns nagra av dem i USA och ar restaurerade till flygbart skick. Under 1960-talet aterkom flygplan 26020 som en gava fran Israel och finns nu pa Flygvapenmuseum . ^{[ 5 ]} En S 26 bargades fran en myr pa skjutfaltet vid Vidsel 1999 och restaurerades i Vannas. Restaureringen tog totalt nio ar. Planet finns numera (2015) utstallt i Flygmuseet F21, Lulea.

Varianter [ redigera | redigera wikitext ]

Bevapning [ redigera | redigera wikitext ]

Svenska Mustanger beholl sin amerikanska 12,7 mm AN/M2 -bevapning istallet for att ombevapnas med den svensk standardbevapning i form av kraftfullare 13,2 mm automatkanon m/39 eftersom det ansags att amerikansk 12,7 mm-overskottsammunition torde kunna kopas billigt efter kriget. Vapnen betecknades 12,7 mm automatkanon m/45 (12,7 mm akan m/45) i Sverige och sa smaningom togs tva inhemska patroner fram i vapnets kaliber: en brandspranggranat med pansarbrytande karna samt en variant med sparljus . Dessa betecknades med forenklad benamning i form av 12,7 mm granat m/45 och m/45X. ^{[ 6 ]}

Olika uppsattningar vapen fanns bland versionerna. D-mustangerna kunde montera fyra eller sex 12,7 mm vapen for strid eller tva stycken 8 mm kulspruta m/22 for ovning.

Ar 1950 testades J 26 aven med inhemska attackraketer och bomber men forsoken visade att planet inte passade for attackrollen. ^{[ 7 ]} Trots detta namns 250 kg minbomber som ett alternativ i vissa . ^{[ 6 ]}

Replika [ redigera | redigera wikitext ]

En modern replika av flygplanet i 3/4-storlek ar Titan T-51 Mustang .

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Webbkallor [ redigera | redigera wikitext ]

• ”Jaktflygplan J26 Mustang P-51D/Spaningsflygplan S26” . aef.se . http://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J26_S26_Mustang_notis_2.htm . Last 18 augusti 2015 .  

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Widfeldt, Bo; Hall, Ake (2005). Svenskt militarflyg: Svenska militara flygplan och helikoptrar 1911?2005 . Nassjo: Air Historic Research AB. sid. 99. Libris 9962242 . ISBN 91-975467-1-2  

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• North American F-82 Twin Mustang

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Wikimedia Commons har media som ror North American P-51 Mustang .
  Bilder & media