Ett
meteorregn
, en
meteorsvarm
[
1
]
eller en
meteorskur
bestar av ett storre antal
meteorer
, "stjarnfall" som visar sig under en begransad tid. De kan uppsta i samband med att en storre meteor splittras, men vanligare ar att de uppstar nar jordens bana skar banan for en gammal periodisk
komet
. Kometens svans bestar av forangade rester och partiklar fran dess karna och den kan ha brutits sonder under arhundradenas lopp. Sa smaningom sprids resterna ojamnt over hela dess bana. Dessa senare skurar varar i allmanhet en eller nagra dagar, upp till nagon vecka, och uppkommer alltid vid samma tid varje ar. Beroende av hur mycket material som just dar och da finns samlat kommer intensiteten i skuren att variera fran gang till gang. I tidigare skeden kan manga av dessa moten ha varit mycket spektakulara och troligen givit upphov till myter om
vidunder
och annan
skrock
. Meteorerna ar oftast mycket sma - i storlek med sandkorn - och overlever darfor mycket sallan anda ner till marken.
Meteorsvarmar namnges efter narmaste
stjarnbild
eller nagon ljusstark stjarna som ar i narheten av radianten. En meteorsvarm i
Perseus
benamns saledes Perseiderna och meteorsvarmarna i narheten av stjarnan
Delta Aquarii
benamns
Sodra Delta-Aquariderna
och
Norra Delta-Aquariderna
. Det ar
Internationella astronomiska unionen
som bestammer nomenklaturen.
Radianten eller radiationspunkten ar den punkt pa himlen fran vilken meteorer tycks utstrala gruppvis (radiera).
Som exempel verkar meteorerna omkring den 12 augusti framfor allt utstrala fran en radiationspunkt i stjarnbilden
Perseus
. Meteorerna den 12-14 november har en radiant i
Lejonets stjarnbild
. Dessa bada meteorsvarmar brukar darfor kallas
Perseiderna
respektive
Leoniderna
.
Att radianterna for meteorregnen i stort sett har fixa lagen pa stjarnhimlen som ar oberoende av jordens rotation visar att dessa foreteelser beror pa kroppar som inte hor till jorden, utan till den yttre rymden. Att meteorerna ser ut att utstrala fran en radiationspunkt forklaras som ett perspektiv-fenomen, om man antar att alla meteorer som hor till samma grupp i verkligheten ror sig i nastan parallella banor. Enligt denna forklaring ar radianten ingenting annat an projektionen pa himmelssfaren av den riktning som meteorerna ror sig. Eftersom meteorerna kan antas rora sig i paraboliska eller langstrackt elliptiska banor maste radianten langsamt forflytta sig, allteftersom jorden stoter pa meteorer i skilda punkter av sin bana. En sadan forskjutning av radianten maste ocksa intraffa pa grund av jordens arliga rorelse runt solen. Detta bekraftas ocksa av meteorobservationerna. For vissa radianter (sa kallade stationara radianter) har man emellertid inte kunnat konstatera nagon sadan forskjutning.
Man har beraknat radianterna for ett stort antal meteorsvarmar. Dessa radianter ar i stort sett likformigt fordelade over hela himlen, vilket visar att meteorer traffar jorden fran alla mojliga hall.
- ^
Paul Schlyter.
”Meteorsvarmar 2017”
.
stjarnhimlen.se
.
http://stjarnhimlen.se/2017/meteors.html
. Last 22 augusti 2017
.
- ^
Jenniskens, P.; Lyytinen, E.; De Lignie, M.C.; Johannink, C.; Jobse, K.; Schievink, R.; Langbroek, M.; Koop, M.; Gural, P.; Wilson, M.A.; Yrjola, I.; =Suzuki, K.; Ogawa, H.; De Groote, P.. ”Dust Trails of 8P/Tuttle and the Unusual Outbursts of the Ursid Shower” (pa engelska).
Icarus
159: sid. 197?209.
doi
:
10.1006/icar.2002.6855
.