Lasse Olsson ( Lars Olofsson , i aldre litteratur felaktigt kallad Bjornram ), dod troligen 1572 , var Gustav Erikssons (Gustav Vasas) framste krigsman och en av nyckelfigurerna under befrielsekriget mot unionskungen Kristian II 1520?1521. Han innehade darefter ett flertal uppdrag i kronans tjanst i Vasterbotten , Halsingland , hela Norrland och Ostergotland saval som den ostra rikshalvan , som fogde , haradshovding , underlagman och hovitsman . Under det stora ryska kriget fungerade han som det hogsta militara befalet i Norrland . Han satt aren 1561?1568 i den kungliga Hoga namnden , som anvandes av Joran Persson for att eliminera Erik XIV:s fiender.

Lasse Olsson var troligen fodd i Ostergotland . Han tillhorde inte adeln, trots aldre genealogiers forsok att koppla honom till olika fralseslakter , och han blev sjalv aldrig adlad, trots tidiga pastaenden om motsatsen. Dock adlades tva av hans soner.

Lasse Olssons karriar [ redigera | redigera wikitext ]

Som hovitsman under frihetskriget [ redigera | redigera wikitext ]

Lasse Olssons insatser i befrielsekriget finns framst beskrivna i en kronika forfattad av Gustav I:s (”Gustav Vasas”) ^{[ 2 ]} historieskrivare Peder Andreæ (Svart) († 1562). ^{[ 3 ]}

1520 var ett tumultartat ar. Kung Kristian II hade med sina danska trupper brutit in i Vastergotland och besegrat den svenske riksforestandaren Sten Sture d. y. , som senare avled till foljd av sina skador. Efter erovringen av Stockholm den 5 september och massavrattningen av Sturepartiets framsta man i november i Stockholms blodbad , verkade unionens stallning sakerstalld. Men oppositionen var stark och underblastes ytterligare av Kristians politik och hardhanta framfart. Bara nagra fa manader efter kungens seger brot de separatistiska stravandena aterigen ut i oppet uppror. Hovitsmannen Erik Bengtsson Ryning pa Stegeborgs slott oster om Soderkoping hade i augusti 1520 gatt over till kung Kristians parti. Ryning var en av dem som i september fatt kungens uppdrag att dela ut ”fredsbrev” till olika landsandar, ^{[ 4 ]} och han uppdrog at sin fogde Lasse Olsson att verkstalla utdelningen. ^{[ 5 ]} Det var antagligen i samband med detta uppdrag som Lasse Olsson forst kom i kontakt med upprorsmannen. Han bor da ha varit omkring 25 ar gammal. I en kronika om kung Gustavs regering, sammanstalld pa 1560-talet av kunglige sekreteraren Marten Helsing († 1568), namns Lasse Olsson som ”een nampnkunigh suensk man (…), som tilforende hade tient wnge har Steen Sture”. ^{[ 6 ]} Att hans sympatier lag pa Sturepartiets sida kan betraktas som ratt sakert. I saval Peder Svarts kronika som i Marten Helsings revision av denna framstar han som ”en av befrielsekrigets popularaste hjaltar”, med historikern Nils Ahnlunds ord. ^{[ 7 ]}

Skildringen av upproret och kriget i kronikorna ar tendentios genom att den i forsta hand tjanar Gustav I :s syften. De detaljerade uppgifterna om Lasse Olssons insatser kan dock delvis harrora fran Lasse Olsson sjalv, som vid tiden for kronikornas tillkomst ingick i Erik XIV:s Hoga namnd i Stockholm. Dessutom hade tva av dennes svarsoner samtidigt hogre ansvarsposter pa slottet Tre Kronor i Stockholm respektive inom det kungliga kansliet .

Foljande redogorelse sammanfattar de uppgifter kronikorerna lamnar om Lasse Olsson och dennes roll i upprorskriget. I bagge upptrader Lasse Olsson forsta gangen i januari 1521 i samband med att dalkarlarna avvisat Gustav Erikssons forsok att enrollera dem i upproret. Omkring atta dagar efter att Gustav Eriksson lamnat Mora anlande Lasse Olsson dit. Enligt Peder Svart berattade han for allmogen i Dalarna ingaende om kungens onda planer. Nar Lasse Olsson fick veta om hur illa Gustav Eriksson hade tagits emot, radde han dem allvarligt att kalla honom tillbaka igen: ”Ty (sade han) I gode man have ratt nu den herren behov, sa frampt I dalekarla med ganska Sveriges inbyggjare icke ville slatt fordarvade och utdodde blive”. Nar sa ocksa fralsemannen Inge Mickelsson till Nederby dok upp och bekraftade Lasse Olssons redogorelse for kung Kristians grymheter beslot de oroliga dalkarlarna att aterkalla Gustav Eriksson. (Det ar denna handelse som ligger till grund for det moderna Vasaloppet .) I samband med att Gustav Eriksson utsags till hovitsman over Dalarna overgick Lasse Olsson sasom en av de forsta i dennes tjanst, dar han kom att spela en mycket aktiv roll. Overgangen kan ha gatt sa mycket lattare om den uppgift stammer som Marten Helsing ger, namligen att Lasse Olsson i sin ungdom hade tjanat under Gustavs ingifte morbror Sten Sture den yngre .

Efter strider i Dalarna mot kungens man och plundring av danska kopman drog Gustav Eriksson till Halsingland . Syftet var dels att genom Gastrikland och Halsingland na fram till havet for att oppna vagen till Finland och till de tyska staderna, dels att sakra den vanstra flanken infor det stundande huvudangreppet. ^{[ 8 ]} Som hovitsman for krigsfolket pa resan utsag han Lasse Olsson. Tredjedag pask ankom foljet till Norrala socken , dar Gustav holl ett tal, som ska ha fatt ett forsiktigt positivt men avvaktande gensvar; se Norrala kungsgard for en narmare redogorelse. Gustav drog darefter direkt till Gastrikland i samma varv. Den 23 april holls en monstring vid Romfartuna kyrka . Den ansenliga haren delades sedan i tva hopar, over vilka Lasse Olsson och en annan krigsman, Lasse Eriksson, sattes till hovitsman.

Mot aftonen den 28 april ^{[ 9 ]} drog Gustav Eriksson folk upp fran Romfartuna mot Vasteras . De angreps dar av kungatrogna trupper, som dock framgangsrikt kunde drivas tillbaka. Lasse Eriksson forfoljde med sin har den flyende fienden, medan Lasse Olsson lyckades ta sig in i staden och beslagta vapen och ammunition. Gustav Eriksson sjalv deltog inte i striderna. Efter att denne fatt veta att vissa av hans man i segeryran borjat dricka omattligt i staden och plundra var de kom at, sade han till Lasse Olsson att han var overtygad om att fienden snart skulle komma att sla tillbaka, eftersom han var val fortrogen med krigsfolks satt. Han befallde darfor Lasse Olsson att med det folk som kunde undvaras ge sig in i staden igen. Darinne hade fienden emellertid hunnit samla sig, och en hard strid utbrot innan Lasse Olsson lyckades driva dem pa flykten. Vasteras, med undantag for slottet, var nu i Gustavs hander, liksom Sala silvergruva , en av varldens storsta silverfyndigheter. Detta var den unge upprorsledarens forsta stora seger.

Upproret spred sig snabbt, och Gustav Eriksson fann sig snart fullt upptagen med att dirigera sitt folk. Nar han fick vetskap om att arkebiskop Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg dodat den Jons Olofsson som utsetts att resa Simtuna och Torstuna harader, sande han Lasse Olsson dit med samma uppdrag. Efter att Lasse Eriksson blivit angripen i Enkoping av Bengt Bjuggs trupper skrev denne till Lasse Olsson och bad om bistand mot biskopsfogden. De bada hovitsmannen sammantraffade med sina mannar pa Rymningen , ^{[ 10 ]} dar de slog lager. Ryktet om Gustavs trupper nadde snabbt Uppsala , och foranledde kanikerna, borgmastaren och radet att i brev begara att de fredade matte tillatas bara Erik den heliges relikskrin i procession till gamla Uppsala vid den stundande hogtiden. ^{[ 11 ]} Lasse Olsson och Lasse Eriksson svarade brevforarna, att ”efter svenske och infodde man bor med ratte fora S. Eriks skrin och helgedomar och icke utlandske, darfore ville ock de gore det baste uti den saken”. De forhalade dock medvetet forhandlingarna for att ge haren tid att samlas, innan sandebuden atervande till Uppsala for att rapportera om upprorsstyrkorna.

Biskopsfogden Bengt Bjugg hade anordnat ett stort gastabud i tradgarden vid biskopsgarden, enligt Peder Svart for att demonstrera hur harmlosa upprorsmannen var. Vid tvatiden pa natten, da Bjugg och hans gaster lagt sig att sova, infoll emellertid Lasse Olssons och Lasse Erikssons trupper. De nedlade snabbt vakten utanfor S:t Gorans kapell, rev bort de uppsatta skansarna, hogg ett stort hal i porten, och hann forskansa sig i omradet runt biskopsgarden, innan Bjuggs man blev varse vad som hant. Efter intensiva strider, under vilka biskopsgarden sattes i brand, flydde Bengt Bjugg med sina ryttare och sitt fotfolk; fogden avled emellertid en kort tid darefter i sviterna av ett pilskott i armen. Tre veckor senare drog Gustav Eriksson in i staden, dar forhandlingar inleddes med arkestiftets domkapitel.

Arkebiskop Gustav Trolle , som av Gustav Eriksson senare kom att framstallas som anstiftaren till Stockholms blodbad och som medskyldig till massakern, samlade nu en valdig hop krigsfolk for att angripa Gustav i Uppsala. ^{[ 12 ]} Denne hade forvarnats men befann sig i ett prekart lage; efter att bonderna dragit hem ska hans har ha bestatt av icke mer an 600 man. De enda forstarkningar man hann fa fram var sexton nya klippare (ridhastar), vilka tagits fran danskarna och av Lasse Olsson fordelades bland Gustavs tjanare.

Arkebiskopens trupper brot in i staden vid sextiden pa morgonen, men Gustav drog sig undan for att forhindra oppen strid. En mindre attack mot haren avvarjdes snabbt av Lasse Olsson. Vid Rymningen skickades Lasse Eriksson och Lasse Olsson med en stor del av Gustavs trupper for att dels resa de kringliggande haradena, dels lagga sig i bakhall for arkebiskopen nar denne drog tillbaka fran Uppsala till huvudstaden. I en valdsam sammandrabbning inte langt fran Rosersberg ska arkebiskopens har ha decimerats kraftigt, och prelaten sjalv endast med svarighet lyckats fly till Stockholm. Peder Svart berattar att ”Lasse Olson kom sa nar, att han stack efter arkebispen med sitt glaven, och hade val stott honom egenom, var han icke hade havit sig nid stupo utmed hastehalsen, darfore draffade glavens udden val en spann djupt in i sidon pa Peder Hanson i Valsta den dar red nast arkebispen.”

Nagon tid darefter drog upprorsmannen till Stockholm och slog lager vid Brunkeberg . Fyra av Gustavs krigsman, som tidigare tjanat under biskop Otto av Vasteras, avvek dar och upptacktes inte forran fienden redan hade borjat falla ner vindbryggan vid ”norre port” for att slappa in dem i staden. ”Da rande Lasse Olevson efter dem in for porten, och hade val faet dem vid halsen, var de icke hade sprungit av hastanar och givit sig nid i strommen. Hastana fick Lasse Olevson och forde dem av. Men det han icke da blev dar kvar liggjandes, kom darav att hans lycka var sa god, det de dar uppe vore i tornet ovan porten, hade ingen elden. Ty han horde dem ropa mange gangor fyr, och kastade sa ut av tornet med mycken skuvesten till honom, darav han blev illa slagen i huvudet, sa han bar tu hal i pannen till vidermarke sa lange han levde.”

Det ar sannolikt att denna skada hindrade Lasse Olsson fran att fortsatta som Gustav Erikssons hovitsman i kriget, eftersom han darefter inte omnamns i samband med de fortsatta stridigheterna. ^{[ 13 ]}

Som ambetsman i kronans tjanst [ redigera | redigera wikitext ]

Peder Svart uppger att den nyutnamnde riksforestandaren Gustav Eriksson i november 1521 utsag Lasse Olsson att vara fogde i Norrbotten (det datida namnet pa Vasterbotten) och dartill ha uppsikt over de andra norrlandska landskapen. Uppdraget var att effektivt fa fram de fornodenheter till Gustavs styrkor, som denne var sa val i behov av. Kort dessforinnan hade hans kollega Lasse Eriksson i samma syfte forordnats till fogde over Dalarna och Bergslagen. Det ar ocksa sysslorna inom den kamerala och judiciella forvaltningen som hadanefter kommer att uppta storre delen av Lasse Olssons liv.

Lasse Olsson hade en formaga som gjorde honom sarskilt lampad for uppgiften: han lar ha varit en av de fa fogdar under Gustav I som agde nagon storre fardighet i skrivning. ^{[ 14 ]}

Befallningen som fogde i Vasterbotten inbegrep ocksa Angermanland , och Bjartra kungsgard i Angermanland bor darfor en av hans stodjepunkter i hans ambetsutovning. ^{[ 15 ]} Officiellt tycks han ha frantratt befattningen forst 1526, ^{[ 16 ]} , men han hade redan den 11 juni 1525 erhallit fullmakt sasom fogde i Tuna i Dalarna. Denna tjanst uppeholl han annu 1527. ^{[ 17 ]} Den 25 november 1530 utsags han till fogde over Korsholms lan i Osterbotten , och han tilltradde detta ambete den 10 februari foljande ar. Under sin tid i Osterbotten uppeholl Lasse Olsson samtidigt laglasarens tjanst. ^{[ 18 ]} Som drottningens fogde hade Lasse Olsson inte lanet mot arrende sasom sin foretradare, utan erholl i stallet arligen 20 mark i penningar, forutom ”fritt upp” pa Korsholm. Under sig hade han fem svenner, forutom de extra slottsvakter som antogs under den sa kallade grevefejden 1534.

Hans rakenskaper over socknarnas uppbord, de aldsta bevarade for omradet, ar summariska, eftersom de sammanstalldes forst 1539 i Stockholm pa grundval av de verifikationer som fanns att tillga. Tydligen ratt ovantat utnamnde kung Gustav en ny fogde over Korsholms lan den 19 maj 1539. I ett brev av den 18 juni till lanets inbyggare motiverar han atgarden med att han hallit rakenskap med Lasse Olsson ”och fornimma [vi] stort brack och fel uti hans rakenskaper, sa att vi icke kunna val ratta oss darutav, huru det haver sig om var och kronans skattmarker, som dar av Bottnen ga plaga”. Darfor hade nu kungen befullmaktigat tva palitliga man att rannsaka om skattlaggningen i landet. Kungens brev var ett led i dennes forsok att fa ett begrepp om skatteunderlaget i riket och att effektivisera skatteuppbord och redovisning, nagot som kom att leda till omfattande skatteomlaggningar och allmant hogre taxeringar. Att framstalla saken som att deras fogde inte ratt formatt redovisa kronans uppbord och att kungens utvalda man endast skulle faststalla vad som ratt skulle utga var ett satt att dolja att det framsta syftet med denna affar var att genomfora en radikal skatteomlaggning i Osterbotten. ^{[ 19 ]}

Lasse Olsson verkar darefter ha dragit sig ur kronans tjanst ett par ar. 1543 namns han dock som underlagman i Vasterbotten, ^{[ 20 ]} en befattning som tidigare ska ha innehafts av hans hustru Anna Andersdotters slaktingar. Han kvarstod som underlagman annu 1560. ^{[ 21 ]} Lasse Olsson bodde under denna tid sannolikt i hennes hemforsamling Umea; 1544 uppges han i alla fall vara bosatt i Grisbacka by i denna socken, dar han forvarvade ovanligt betydande jordegendomar. ^{[ 22 ]} Aren 1546?1548 omnamns han som fogde pa Vasteras slott , ett fogderi som ocksa omfattade Tuhundra , Snevringe , Siende och Norrbo harader, ^{[ 23 ]} 1549 anvandes han i nagra uppdrag vid Sala silvergruva . Han hade dessutom fram till 1549 ett okant antal narliggande haradsratter, ^{[ 24 ]} bland annat just Norrbo och Siende i Vastmanland .

I ett rorigt formulerat smadebrev mot Gustav I, daterat den 30 april 1549, ar Lasse Olsson en av dem som anklagas for korruption . Invanarna i Siende harad skulle ha sagt att Lasse Olsson pa Vasteras slott (olovligen) kravde en spann rag for sin gastning. Han sags kopa goda lappgaddor (torkade gaddor som utforts fran Lappland) och siklax (av slaktet Luciotrutta ) ? underforstatt for kronans medel ? som han sedan skickar till Tyskland for guld och daler som hamnar i hans egna fickor. Som omvaxling kan han skicka fisk av mindre varde till Stockholm: stromming och gaddor, bernfisk (torkad langa eller torsk importerad fran Norge), rockor , lax, nejonogon och torrfisk . Dessutom ska han ha lagt beslag pa en del av kronans penningar som kunglige sekreteraren Mans Jonsson Blanting hade utlanat till skrivaren i den kungliga rantekammaren Simon Skrivare och sedan ha tagit dem med sig nar han om sommaren for upp till norra Sverige. Den anonyme forfattaren tror att Lasse Olsson ar ansvarig for att ”blomman”, d.v.s. de basta varorna, ar borta nar kronans kopman kommer dit for att inhandla varor. Dessutom havdas att invanarna i Vasterbotten och Norrbotten garna ville vara kvitt Lasse Olsson, som da var underlagman dar. Slutligen sags han skylla allt pa kungen for de befallningar han patvingar allmogen for egen vinnings skull. ^{[ 25 ]}

Lasse Olssons uppbordsverksamhet i Vasteras var tydligen inte helt avslutad nar brevet forfattades 1549. Den anonyme forfattaren vill gora gallande att vissa icke namngivna personer, for honom uppgett att Lasse Olsson skulle ha utnyttjat sin stallning for personlig vinning. Att denne bedrivit handel ar i sig inget markligt i en tid, dar ekonomisk ersattning foretradesvis utgick i varor som torkade och saltade livsmedel, inte heller att en person som ar ansvarig for indrivandet av skatter blir impopular. Syftet med brevet har antagits vara att i forsta hand fungera som anklagelseskrift mot Vasahuset , inte att ge en objektiv rapport om missforhallanden inom den kamerala forvaltningen, och forfattaren later sin slev slanga at alla hall. Smadebrevet anger inte hur dessa sagesman har kunnat uttala sig om omfattningen av kronans uppbord , eller pa vilket satt de vunnit insyn om Lasse Olssons privatekonomi. Brevet ar darfor som kalla av lagt varde och tycks inte heller ha paverkat Lasse Olssons stallning negativt.

Ar 1550 tilltradde Lasse Olsson fogdeambetet i Halsingland, en tjanst han uppeholl till 1554. Han togs samtidigt i ansprak for vissa uppgifter i Vasterbotten, varifran han 1550 forlanats tionde . Lasse Olsson eftertraddes som fogde av en av sina egna man, den ambitiose storbondesonen fran Norrala Anders Sigfridsson ( Ralamb ), som vid denna tid antingen var eller snart skulle komma att bli hans mag. Sannolikt var det pa grund av det stora ryska kriget som Lasse Olsson forflyttades till Vasterbotten, dar han 1555 och 1556 tjanade som kungens betrodde fogde med uppgift att mobilisera det nordligaste Sverige infor den befarade ryska invasionen. Detta uppdrag kom att vaxa till en roll som militarbefal for hela Norrland. Efter att det omedelbara hotet minskat gav kungen honom i borjan av 1556 uppdraget att i landsandan genomfora det omfattande avelgardsprojektet , som var avsett att bidra till det staende forsvarets forsorjning i orostider. Under varen 1556 upphorde kungens farhagor for en rysk invasion genom Vasterbotten. Lasse Olsson kallades till Abo , dar kungen meddelade honom att han i stallet fatt i uppgift att bestyra om uppsattningen av den nya Norrlands fanikan . ^{[ 26 ]} Detta uppdrag upphorde troligen i och med fredsslutet 1557.

Lasse Olsson var vid det har laget sannolikt i sextioarsaldern. Efter tjanstgoringen i Vasterbotten verkar han ha forberett sig for att permanent bosatta sig i Norrala, som troligen varit hans sate som fogde i landskapet och dar han namns under senare delen av 1550-talet. Han verkar under denna period inte ha haft nagra andra officiella uppdrag an att atminstone tidvis foresta underlagmansambetet i Vasterbotten.

I kungens Hoga namnd [ redigera | redigera wikitext ]

I januari 1562 utsag Erik XIV Lasse Olsson till medlem av den nyligen upprattade konungsnamnden, ” Hoga namnden ”. ^{[ 28 ]} Lasse Olsson hade vid det laget mangarig erfarenhet av forvaltning och rattsskipning och hade redan tidigare varit anlitad av kungamakten for liknande men tillfalliga uppdrag. Sa kan han belaggas ha varit bisittare i den namnd som vid distingsmarknaden 1553 i Uppsala tillsatts for konungsdom, d.v.s. dom falld av kungen eller de personer som han sarskilt forordnat for detta syfte. Detta var antagligen inte en isolerad handelse. ^{[ 29 ]} Av protokollen framgar att Lasse Olsson var en av de nio, som nastan alltid deltog i sammantradena i Stockholm, i synnerhet under tiden 1563?1567. I vilken utstrackning han aktivt paverkat domsluten framgar inte. ^{[ 29 ]}

Avsikten med namnden var i hogsta grad politisk. ^{[ 30 ]} Under den forsta tiden dominerades namndens verksamhet av atervinningsdomar till adeln och rena civilmal. Lasse Olssons utnamning skedde dock under en tid da namnden omorganiseras. Kungen ville darigenom gora namndens sammansattning mer territoriellt representativ men ocksa skjuta radsadeln at sidan genom att inkalla fler ofralse och lagfralse element. Sasom kunglig aklagare , prokurator, fungerade den kunglige sekreteraren Joran Persson , som ocksa anvande namnden for att uppfylla sina egna maktambitioner. Vid nagra tillfallen fungerade som aklagare aven Lasse Olssons mag och Joran Perssons fortrogne ”kumpan” ^{[ 31 ]} Anders Sigfridsson (Ralamb) . Dennes gunst hos saval Erik XIV som hos Joran Persson lag till grund for utnamningen till lagman over hela Norrland 1563, en tjanst han uppeholl annu 1568. Namnden kom snart att bli ett effektivt redskap i kungens och Joran Perssons hander i eliminerandet av verkliga och inbillade fiender. Fran 1562 till maj 1567 utfardade namnden omkring 300 dodsdomar, sa gott som alla for personer inom den kamerala och militara forvaltningen, men langtifran alla kom att avrattas. Dodsdomar mot fogdar och kammarens personal anvandes har i flera fall av kungen i utpressningssyfte for att rada bot pa kungamaktens behov av medel. Endast en gang, 1562, framgar att namnden oppet gatt emot aklagaren och frikant den anklagade. ^{[ 32 ]}

Den traditionella bilden av Joran Persson som Erik XIV:s onde genius har inget entydigt stod i kallorna. Joran Persson utnyttjade visserligen i flera fall sin maktstallning for egen vinnings skull, men han tros ha haft mindre inflytande pa kungen an vad hans fiender tillskrev honom. Det finns flera belagg for att han forsokt verka aterhallande gentemot Erik XIV:s drastiska atgarder som praglats av dennes sinnessjukdom. Under kungens svara sjukdomsperiod i maj 1567 lat riksradet gripa Joran Persson och stalla honom infor hans ”egen” Hoga namnd, som domde honom till doden. Av fruktan for kungen verkstalldes dock inte den avgivna dodsdomen. Pa nyaret 1568 aterfick Joran Persson sin tidigare stallning men blev i samband med hertigarnas belagring av Stockholm utlamnad till dessa och brutalt avrattad. ^{[ 27 ]}

I hogforraderiprocesserna mot hogadeln hade namnden en viktig forberedande uppgift i samband med rannsakningarna. Enligt kungens egna foreskrifter till stathallarna 1563 skulle endast personer som domts till doden fa underkastas tortyr , om man darmed trodde sig kunna fa mer information. Genom att doma de anklagade till doden legitimerade hogsta namnden att ett sadant pinligt forhor tillgreps. Dodsdomen anvandes dar i forsta hand som ett medel att tilltvinga sig information, som Erik XIV och hans aklagare misstankte att de anklagade undanholl. Dodsdomar mot adelspersoner overlamnades darefter till standerna for att bekraftas. ^{[ 33 ]} Tortyr i sig forekom vid denna tid inom europeisk rattsskipning, men anvandes har i ett speciellt politiskt syfte.

I och med kungens fall upplostes ocksa konungsnamnden. I de starkt tendentiosa anklagelseakterna mot Erik XIV 1569 framstar namnden som dennes kanske varsta vapen i kampen mot adeln samtidigt som ledamoterna av namnden framstalls som helt maktlosa. ^{[ 34 ]} Namnden ska konsekvent ha tvingats att doma sasom kungen och Joran Persson ville, aven nar detta stred mot Sveriges lag. Den tredje anklagelsepunkten aterges har pa latt moderniserad svenska:

For det tredje: for att ingen skulle undkomma hans giller och snaror sa har han gjort sig en namnd, som skulle doma och avsaga rattssakerna enligt hans vilja. Och nar de inte kunde gora detta enligt Sveriges lag, som inte heller kunde ske, sa maste de artiklar [klagomalspunkter] galla som han hade forestallt dem, vilka var sa forfattade, att sa manga som av den anledningen kom [infor namnden] matte antingen satta till sina gods, livet eller aran och [namnden] kunde inte hjalpa dem pa grund av sadana giller, aven om de kunde stodja sig pa lagen, ty han [Erik XIV] hade utvalt sig en radgivare benamnd Joran Persson (…) Och nar de som var i namnden anda hade nagon invandning mot detta och under tiden begarde uppskov till vidare betankande blev likval sadant inte efterlatit dem, utan det maste bli vid den dom, som tillforende var beslutat av konungen och Joran Persson, vare sig det var de andra ljuvt eller lett. ^{[ 35 ]}

Med ratt eller oratt laggs skulden for namndens verksamhet alltsa uteslutande pa kung Erik och hans prokurator . Hade namnden uppfattats som att den aktivt understodde Joran Persson hade dock hogadeln knappast haft nagra problem att inbegripa namndens ledamoter som medskyldiga.

Ompositioneringar efter Joran Perssons fall [ redigera | redigera wikitext ]

Joran Perssons fall paverkade oundvikligen Lasse Olssons familj. Lasse Olsson sjalv hade som en av Hoga namndens flitigaste ledamoter deltagit i de politiska rattegangarna. Sonen Hans Larsson till Isnas hade genom sin forsta hustru kommit i slaktforhallande med Joran Persson, nagot som sakerligen gynnat hans karriar. ^{[ 36 ]} Vid brytningen mellan Erik XIV och hertig Johan hade Hans Larsson helt tagit kungens parti och med sin flotta forhindrat Johans folk fran att fly under belagringen av Abo slott 1563 da hertigen fangslades pa kungens order. ^{[ 37 ]} Hertig Johan hade darefter stallts infor konungsnamnden med Joran Persson som aklagare och en rad av hertigens tjanare hade med Lasse Olsson i namnden domts till doden och avrattats. ^{[ 38 ]} Nagra ar senare var dock Hans Larsson som en av rikets framsta man en av dem som skrivit under dodsdomen over Joran Persson i september 1567 under kungens sjukdomstid. ^{[ 39 ]} Av radsla for kungen hade det hogadliga radet inte vagat verkstalla domen, och efter kungens tillfrisknande i borjan av 1568 aterinsattes Joran Persson i sin forna stallning. Denna situation blev emellertid kortvarig. Hertig Johan och hertig Karl revolterade oppet mot sin bror samma ar och under belagringen av Stockholm 1568 utlamnades Joran Persson till dem for att den 22 september avrattas under grymma former. Hans Larsson sag till att snabbt distansera sig fran kungen genom att i februari 1569 som den framste underteckna det finska fralsets trohetsforsakran mot Johan, och han lyckades darmed vinna dennes gunst. ^{[ 39 ]} Lasse Olssons mag Anders Sigfridsson ( Ralamb ) hade ocksa anledning att oroa sig med tanke pa att han i hog grad varit kung Eriks och Joran Perssons man. Under hertigarnas belagring av Stockholm 1568 sag han darfor till att utnyttja sin forra stallning som slottsfogde i staden for att pa ett iogonfallande satt forrada sin kung och vinna hertigarnas tacksamhet: han oppnade Stockholms sodra port for hertigarna och deras trupper, staden intogs och kungen fangslades utan att ett skott behovde lossas. Vid ett tumult pa Stortorget senare samma dag, da det blivit uppenbart att Anders Sigfridsson overgatt till fienden, blev han stucken i ryggen av en av kung Eriks drabanter, men genom sitt forraderi raddade han sin karriar. ^{[ 40 ]} Den andre av Lasse Olssons magar som tjanstgjorde pa slottet,den i det kungliga kansliet synnerligen inflytelserike sekreteraren Peder Eriksson Korp, hade likasa tillhort Joran Perssons narmaste krets av fortrogna. ^{[ 41 ]} Han som tidigare varit en hogavlonad ”expeditionschef” for kansliet tvingades lamna sin tjanst. Han aterintradde forst 1571 med beskuren lon och i den lagre befattningen som kansliskrivare. ^{[ 42 ]}

Lasse Olsson sjalv ansags dock inte mer belastad av sin delaktighet i konungsnamnden att han kort efter namndens upplosning utsags till haradshovding i Vaksala i Uppsala lan omkring 1570. Fran atminstone 1570 bodde han i Uppsala. Han levde annu den 19 april 1571, ^{[ 43 ]} men tycks ha avlidit kort darefter, eftersom hans forlaning av spannmal fran Halsingland upphorde 1572.

Jordinnehav [ redigera | redigera wikitext ]

Som fogde pa Vasteras slott hade Lasse Olsson atminstone 1546 frihet for Langby i Furby socken (nu en del av Badelunda socken ) samt ”Kongshara by”. ^{[ 44 ]}

Senast 1544 hade han upplatit kungens svarmor, fru Ebba Eriksdotter (Vasa) , sitt arvda skattehemman Skarpinge i Drothems socken ( Hammarkinds harad ), inte langt fran Soderkoping . I vederlag hade han blivit utlovad jord pa annat hall. Eftersom fru Ebba drojde med att uppfylla sin del av overenskommelsen tradde kungen personligen in och forlanade Lasse Olsson tillfalligt Ricklean i Bygdea socken , Vasterbotten, och sade att han sjalv skulle forhandla med fru Ebba. Lasse Olsson var da bosatt i Backa i Umea socken . ^{[ 45 ]} Forst nagra ar senare, den 30 juli (osaker uppgift) 1547, fick Lasse Olsson som ersattning for Skarpinge byta till sig ”Hickejorden” i Vasterhiske , Umea, vilken 1546 lagts under kronan efter att tidigare ha varit kyrkojord. ^{[ 46 ]}

Lasse Olsson var den ende av de vasterbottniska fogdarna som forvarvade en ekonomiskt framskjuten stallning, ^{[ 47 ]} till stor del tack vare giftermalet med bureattlingen Anna, dotter till den valbargade birkarlen Anders Persson och dennes hustru Mariet (av Bureatten ) i Grubbe, Umea. Den 15 juni 1556 upplat han sina och hustruns jordegendomar i Grubbe, Vasterhiske ^{[ 48 ]} , Grisbacka samt Yttertavle i Umea till forman for kungens avelsgardsprojekt , ett kortvarigt foretag som syftade till att losa problemet med forsorjningen av den staende armen. I gengald skulle Lasse Olsson och hustrun erhalla Norrala kungsgard i Halsingland. Makarna forlanades dessutom kyrkotionden fran Jarvso socken under livstiden. ^{[ 49 ]} Som namnts ovan tycks deras avsikt ha varit att permanent bosatta sig i Norrala dar bade magen Anders Sigfridsson och sonen Marten Larsson bodde och dar de sannolikt sjalva bott under den tid Lasse Olsson verkat som fogde i landskapet. Bytet upphavdes emellertid ensidigt den 15 september samma ar av kung Gustav, som beholl saval godsen i Umea som Kungsgarden. Kungen avsag att anvanda bagge jordegendomarna som avelsgardar . Makarna skulle fa behalla tiondespannmalen fran Jarvso oavbrutet, och ytterligare kompensation utlovades senare. ^{[ 49 ]} Som delkompensation erholl Lasse Olsson den 18 februari 1558 i forlaning kyrkotionden i Gastrikland pa livstid.

Fastan kopet av Kungsgarden nu havts, forblev Lasse Olsson vid sitt beslut att sla sig ner i Norrala och bosatte sig i stallet hos sonen Marten i Svartvik, Norrala socken . Detta hemman, ett av de storsta i landskapet att doma av jordmalstalet i de aldsta langderna over arliga rantan 1542 och 1543, hade Lasse Olsson sannolikt forvarvat under sin tid som fogde 1550?1554, ^{[ 50 ]} och senare i viss man utokat. Bevarat finns en uppgift om kungligt fastebrev av den 25 juni 1551 pa de atta spannland skattejord han forvarvat i byn Kolsta, inte langt fran Svartvik. ^{[ 51 ]} Fran atminstone september 1556 ^{[ 52 ]} fram till januari 1562, da han kallas till konungsnamnden, ar han bosatt pa Svartvik. ^{[ 53 ]} I sjalva utnamningsbrevet den 24 januari 1562 tituleras han uttryckligen ”lars olson til Suartwick”. ^{[ 53 ]}

Om hans hus pa Kindhastegatan i Stockholm, se avsnittet om hans aktenskap nedan.

Lasse Olsson familje- och slaktforhallanden [ redigera | redigera wikitext ]

Hans ursprung [ redigera | redigera wikitext ]

Mycket lite finns kant om Lasse Olssons ursprung. Han var troligen ostgote till borden, eftersom skattehemmanet Skarpinge i Drothems socken i Ostergotland anges vara hans arvejord. Dessutom patraffas han tidigast, i september 1520, som fogde i detta landskap (se ovan). Om Skarpinges tidigare historia ar inte mycket kant. Det gar darfor inte att pavisa nagon slaktskap mellan Lasse Olsson och de tidigare agarna av detta hemman. En Nils i Skarpinge omnamns mellan 1410 och 1417. Denne ar kanske den namndeman Nils i Skarpinge, vilken figurerar i brev pa 1430-talet. ^{[ 54 ]} En Jons Nilsson i Tomta (sannolikt byn Tomta i Drothems socken) erholl 1527 den 23 april stadfastelsebrev pa agandet av Skarpinge skattegods. Denne har pa otillrackliga grunder identifierats med den fralseman med samma namn som var narvarande vid Vasteras riksdag 1527. ^{[ 55 ]}

Lasse Olsson tillhorde inte fralset och alltsa ingen av de medeltida fralseslakter som forde ett vapen med bjornramar som skoldemarke. ^{[ 56 ]} Han begagnade i sitt sigill ett vanligt ofralse bomarke med initialerna L. O. ^{[ 57 ]} De epitet som skrivs tillsammans med hans namn var med fa undantag sadana som anvandes for ofralse personer. ^{[ 58 ]}

Forfalskningar och spekulationer [ redigera | redigera wikitext ]

I 1700-talets adelsgenealogier skrivs han med tillnamnet Bjornram och tilldelas en harstamning fran en finsk fralseslakt som forde bjornramar i sin vapenskold . Andra aldre slakttavlor havdar i stallet att Lasse Olsson adlades 1562. Historikerna Nils Ahnlund och Jan Eric Almquist har dock kunnat belagga att dessa uppgifter ar felaktiga. Namnet och adelskapet har retroaktivt tilldelats honom av eftervarlden utifran en sammanblandning med de tva av hans soner som adlades med tre bjornramar som skoldemarke , Hans Larsson till Isnas (tre bjornramar) och Andreas Laurentii (”Bjornram”) . Men inte heller dessa kallade sig Bjornram; det tidigaste belagget for att nagon i familjen kallat sig Bjornram avser en dotter till Andreas Laurentii. ^{[ 59 ]} Hans Larsson, som storre delen av sin karriar var verksam i Finland, blev genom sitt giftermal med en adelskvinna agare till flera finska gods. Tidigt efter Lasse Olssons dod uppstod emellertid missuppfattningen att det var Lasse Olsson och inte sonen Hans Larsson som adlats. ^{[ 60 ]} Detta ledde till att Hans Larssons gardar i Finland ocksa retroaktivt overfordes pa fadern. Lasse Olsson kallas darfor i aldre adelsgenealogier herre till Isnas i Perna, trots att detta var ett av de gods som kommit i slaktens ago forst i och med sonens giftermal. ^{[ 61 ]}

Hans Larssons och Andreas Laurentii familjer utslocknade pa manssidan med dem sjalva. Ar 1643 introducerades pa Riddarhuset en finsk fralseslakt Bjornram, som var knuten till satesgarden Domargarden. Denna slakt utdog 1676. Ar 1765 lyckades adjutanten Anders Gustaf Bjornram vinna introduktion pa Riddarhuset med hanvisning till sin gamla adliga bord fran de gamla Bjornramarna. Anspraken grundade sig pa en forfalskad stamtavla, dar han utgav sig harstamma fran Domargardsslakten Bjornram, som i sin tur skulle harstamma fran Lasse Olssons son Andreas Laurentii. Genealogin for adliga atten Bjornram (nr 300) i Gabriel Anreps utgava av Riddarhusets stamtavlor bestar alltsa i sjalva verket av tre slakter, som inte var beslaktade med varandra. ^{[ 62 ]}

Efter att Lasse Olsson pa sa satt knutits till Finland var inte steget langt att ocksa forse honom med adliga forfader i Riddarhusets stamtavlor. I Anreps utgava av dessa 1858 uppges salunda att Lasse Olsson var son till fralsemannen Olof Nilsson (≫Olaus Niclisson≫) till Lapptrask, Enbogard och Domaregarden i Finland och dennes hustru Margareta Bosdotter (Flemming) till Bjornhalla. Den finska adelsgenealogen Jully Ramsay ville 1909 som foraldrar till Lasse Olsson se “Olof Niklisson i Lapptrask. Mahanda samme Olof i Lapptrask, som 1531 var namndeman i Parna socken. Gift med Margareta.” ^{[ 63 ]} Identifieringen bygger enbart pa en obelagd spekulation om att Lapptrask skulle vara Lasse Olssons arvejord och att dennes forfader darfor skulle ha varit bosatta i denna by.

Lasse Olsson figurerar ocksa i en annan forfalskad genealogi. Den ryktbare fornforskaren Johan Hadorph konstruerade 1693 en slakttavla som skulle utvisa att han pa fadernet harstammade fran en medeltida fralseslakt i Ostervala socken . I denna genealogi har Hadorph stoppat in just Lasse Olsson som en av sina forfader pa manssidan med pastaendet att denne skulle ha latit sig adlas pa nytt. Hadorphs forsok att med hjalp av den forfalskade slakttavlan vinna intrade pa Riddarhuset som adelsman misslyckades dock. ^{[ 64 ]}

Hans aktenskap [ redigera | redigera wikitext ]

I fraga om vem eller vilka Lasse Olsson varit gift med rader i den aldre litteraturen en pataglig forvirring. ^{[ 65 ]} De motstridiga uppgifterna om Lasse Olssons aktenskap uppstod genom en tidig forvaxling av dennes svarfar med hustruns kusin, Bureattlingen Anders Jakobsson i Skelleftea socken , vilken ocksa skulle ha varit underlagman i Vasterbotten. ^{[ 66 ]}

Historikern Nils Ahnlund refererar 1924 uppgiften om Lasse Olssons tva hustrur men papekar att namnformen Barens kan vara en fellasning av namnet Bure i dess latiniserade form Bureus; i 1700-talets tyska (gotiska) handstil ar skillnaden mellan Barens och Bureus namligen mycket liten. ^{[ 67 ]} Sa ar ocksa fallet. Antikvarien Johan Bure , vars mormor var kusin till Lasse Olssons hustru, forde omkring 1601 in stathallaren i Norrland Lasse Olsson i sin omfattande slaktbok over den sa kallade Bureatten ^{[ 68 ]} som gift med Anna, dotter till den foregivne vasterbottniske underlagmannen Anders Persson i Grubbe i Umea socken och dennes hustru Mariet fran Bure i Skelleftea.

Lasse Olssons hustru Anna avled troligen 1559 eller strax innan, eftersom barnen 1559 kunde borda hennes arvedel i Umea fran kronan. De 48 markland jord, som i fogderakenskaperna uttryckligen anges ha legat under Lasse Olssons gard i Grisbacka och som kronan exproprierat, minskade detta ar med nastan 12 markland. Denna egendom innehades 1562 av magen Anders Sigfridsson (Ralamb) som dennes och medarvingarnas arvegods. ^{[ 69 ]}

Nagon gang under sin vistelse i Stockholm gifte Lasse Olsson om sig med Margareta, anka efter Stockholmsborgaren Klemet Kock. ^{[ 70 ]} Hennes fadersnamn var antagligen Hansdotter. ^{[ 71 ]}

Barn [ redigera | redigera wikitext ]

I en av de bada avskrifterna av den kunglige sekreteraren Rasmus Ludvigssons (dod 1594) slaktbok uppraknas foljande barn till Lasse Olsson: Anna, gift med Anders Sigfridsson; Marten Larsson; Hans Larsson till Isnas; biskop Anders i Vaxjo; hustru Marta, samt hustru Sara, gift med Per Eriksson i kansliet. ^{[ 72 ]}

• Anna Larsdotter . Hon var gift med Anders Sigfridsson (Ralamb) till Bro (1527?1581), fogde pa Stockholms slott och darefter overste arklimastare, i dennes forsta gifte. Anna avled i pesten den 19 oktober 1565. ^{[ 73 ]}

• Hans Larsson till Isnas . Antagen som kansliskrivare i det kungliga kansliet 1544. Fran 1553 eller 1554 forlades hans verksamhet till Finland, dar han 1554 blev befallningsman i Helsingfors . 1558 foreslogs han ocksa av Klas Kristersson Horn att inga i slottsloven pa Viborg . Inom nagra fa ar avancerade han till amiral , adlades 1561 med tre bjornramar i skolden, och erholl 1568 fullmakt som stathallare i Finland. Sin stallning som amiral och diplomat i oster beholl han till sin dod varen 1571. Liksom fadern Lasse Olsson och brodern Andreas Laurentii var han en utpraglat administrativ begavning, och har beskrivits som ”en av de dugligaste ambetsmannen bland fralset i Finland”. ? Gift tva ganger, forst med Anna Persdotter ( Allongren i Finland ), darefter 1567 med Ingeborg Boije . ^{[ 74 ]} Utover de dottrar som anges i adelsgenealogierna synes han ocksa ha haft en son, som avled i pesten 1565. En dotter i andra aktenskapet blev farfars mor till kanslipresidenten Arvid Bernhard Horn , som fran 1726 till 1738 var rikets verklige regent. Nils Ahnlund antog pa sin tid att det vapen med de tre bjornramarna som Hans Larsson och brodern Andreas Laurentii forarades var inspirerat av deras harstamning fran modernet, men han anforde inget stod for denna gissning. ^{[ 75 ]}

• Andreas Laurentii Bothniensis Bureus (”Bjornram”) . Uppges i litteraturen ha fotts 1520, men denna uppgift ar inte sa latt att forena med Lasse Olssons verksamhet i Ostergotland vid denna tid och det forhallande att Andreas ska ha varit son till dennes forsta hustru, Anna Andersdotter i Umea, som Lasse Olsson knappast traffat fore 1521. Efter studier i Rostock utnamndes han till kyrkoherde i Umea 1561 och i Gavle 1570. Sex ar darefter, 1576, forordnades han till superintendent i Vaxjo och blev biskop dar foljande ar. 1583 utsags han till arkebiskop, och adlades nagon gang fore 1590 med tre bjornramar i sitt vapen. Han avled den 1 januari 1591. Genom sitt aktiva stallningstagande for Johan III:s katolicerande massordning, Roda boken kallad, under den liturgiska striden kom herr Anders att bli en synnerligen kontroversiell person saval bland sina samtida som i eftervarldens historieskrivning. Han tillerkandes anda efter sin dod eftermalet att ”gavor, som Gud uti sin forsamling giva plagar, honom intet fattades” ^{[ 76 ]} . ? Gift 1 med Margareta Jonsdotter. Gift 2 med Margareta, dotter till arkebiskop Laurentius Petri d. a. och sedan 1579 anka efter arkebiskop Laurentius Petri Gothus . Hon dog inte langt efter aktenskapets ingaende. Gift 3 fore 1582 med ankan Margareta Mickelsdotter, sannolikt dotter till borgmastaren i Vadstena Mickel Persson, dod kort fore 1594. ^{[ 77 ]} For en detaljerad biografi, se Svenskt biografiskt lexikons personartikel om denne ^{[ 78 ]} .

• Marten Larsson i Svartvik ( Norrala socken ), Halsingland. Var 1547 en av kungens atta drangar men beslogs 1548 med tjuvnadsbrott pa Stockholms slott. Han skrivs som skattebonde pa hemmanet Svartvik i Norrala redan 1555. Var 1555 vikarierande laglasare i Norrland och kan 1561 belaggas som underlagman i Vasterbotten i faderns stalle 1561. Han var sjalv underlagman dar 1563, kontinuerligt aren 1567?1569 och tillfalligt 1573. Underlagman i Halsingland atminstone aren 1571?1573. Tilltradde 1577 tjansten som fogde i Halsingland men avsattes 1580 pa grund av kronans missnoje med hans redovisning. Utsags 1583 till fogde i Osterbotten, en tjanst han innehade till sin dod i borjan av 1584. Hans rakenskaper uppvisade en brist pa 1 400 daler. Hans anka Elin Henriksdotter efterskanktes 1588 de resterande 136 daler som hon for sin fattigdoms skull inte formadde betala till kronan. ^{[ 79 ]} De fick fyra barn: 1) Olof Martensson , laxfogde i Ljusne, Soderala socken. 2) Lars Martensson , landsskrivare i Halsingland och bosatt pa Svartvikshemmanet. Som en foljd av dennes forskingring av kronans medel drogs Svartvik in till kronan. 3) Sara Martensdotter, gift med Johannes Johannis (Gris), kyrkoherde i Roslags-Bro, Hudiksvall och slutligen i Bergsjo pastorat. Hon aterloste Svartvik och var bosatt dar annu 1637. 4) Karin Martensdotter, gift med kyrkoherden i Vika, Dalarna, Daniel Danielis Montanus ( Svinhufvud i Westergotland ). ^{[ 80 ]}

• Margareta Larsdotter . Gift med Jacobus Mathiae, kyrkoherde i Umea landsforsamling 1553?1557. Nar Umea prastbord lades under den nyanlagda avelsgarden forflyttades han till Delsbo i Halsingland. (Delsbo var liksom Umea ett regalt gall , det vill saga ett pastorat dar kungen tillsatte kyrkoherden. Nar kyrkoherdetjansten i Umea ater besattes 1561 utsags i stallet Lasse Olssons son Andreas Laurentii till kyrkoherde dar.) Jacobus Mathiae blev sedan landsprost, det vill saga kontraktsprost , i Delsbo. Hans bada svagrar Andreas Laurentii och Anders Sigfridsson var lojala mot Johan III i dennes forsok att genomdriva den nya massordningen. Herr Jakob sjalv anmaldes dock 1578 for att ha kallat kungen ”en tyrann och okristen konung”, tydligen i samband med den nya liturgin. Han verkar dock ha lyckats fria sig fran anklagelserna med hjalp av sina sockenbor och han kvarstod som kyrkoherde och prost i Delsbo annu 1590. ^{[ 81 ]}

• Sara Larsdotter , gift med Peder Eriksson Korp, kunglig sekreterare i kansliet 1563?1581. Om honom, se ovan.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor och litteratur [ redigera | redigera wikitext ]