Konstvetenskap , eller konsthistoria , ^{[ 1 ]} ar en disciplin som studerar och beskriver konst ur ett historiskt , filosofiskt och socialt perspektiv. Konstvetenskapen kan sagas sta med ena foten i estetiken , (som beskriver konsten ur ett filosofiskt perspektiv) och den andra i konsthistorien (som beskriver konstens historia ).

Konstvetenskap som amne utkristalliserade sig forst ur den allmanna kulturhistorien under 1800-talet, under beteckningen konsthistoria . I borjan av 1900-talet blev den en egen disciplin.

Utveckling [ redigera | redigera wikitext ]

Antiken till renassansen [ redigera | redigera wikitext ]

En konstlitterar tradition fanns redan hos de antika grekerna , men endast delar av denna har formedlats till nutiden ? da framst genom romerska forfattare. Plinius d.a. skrev i sin Historia naturalis hur bildkonsten foddes och vaxte fram i Grekland, och han sag da naturillusionen som det yttersta malet. Vitruvius bidrog till en standardisering omkring byggnadskonsten, via sina tio bocker om arkitektur. Under medeltiden agnade sig konstlitteraturen i forsta hand pa praxis inom verkstader (som hos Cennino Cennini ). ^{[ 1 ]}

En mer omfattande historieskrivning runt konsten vaxte forst fram under den italienska renassansen. Giorgio Vasari introducerade runt 1550 ett grundlaggande stilbegrepp, via sina levnadsbeskrivningar av "de forsta ljusen" ( Cimabue och Giotto ), 1400-talet och den senare hogrenassansen . Han tolkade det har som ett cykliskt beteende, med en motsvarighet i manniskans liv. Detta biologiska perspektiv skulle aven senare tas upp hos forfattare som Karel I van Mander och Joachim von Sandrart . ^{[ 1 ]}

1700- och 1800-talet [ redigera | redigera wikitext ]

Vid 1700-talets mitt skapade J.J. Winckelmann en standard, via sin bedomning av den grekiska konstens historia. Han ansag att de grekiska masterverken aldrig kunde overtraffas, samtidigt som han skiljde i stiltermer skiljde ut ett kronologiskt forlopp som "den hoga", "skona" respektive "graciosa" stilen. Winckelmann var dar pionjar i att relatera konsten i forhallande till klimat, seder och tidens politik. ^{[ 1 ]}

Senare kom den romantiska rorelsen att aven lyfta fram och intressera sig for medeltidens konst, och under 1800-talet kom den okande historiska medvetenheten och behoven runt vaxande samlingar i olika nationalmuseer att bidra till vidareutveckling av konstvetenskapen. Man utvecklade metoder for att i undervisningsmiljoer klassificera olika konstverk, och stilbestamningar kombinerades med bade kallkritk och tolkningar pa ikonografisk bas. ^{[ 1 ]}

Giovanni Morelli gjorde under 1800-talet en typ av konstvetenskapligt detektivarbete, dar detaljstudium av formen blev huvudfokus. Senare under seklet utkristalliserades en formanalytisk riktning via Konrad Fiedler , Alois Riegl och Heinrich Wolfflin . Den sistnamnde stallde 1915 upp fem begreppspar som skulle motsvara konsthistoriska grundbegrepp. Formen var ocksa viktigt for namn som Max Friedlander och Bernard Berenson , och filosofen Hegels historiesyn hade stor inverkan. ^{[ 1 ]}

1900-talet [ redigera | redigera wikitext ]

En stilkritisk inriktning gav som resultat olika stora oversiktsverk, forfattade av bland andra Franz Kugler och Anton Springer . Darutover fanns en riktning som betraktade konsten i relation till skiftande idesammanhang, med exempelvis Jacob Burckhardt och Max Dvo?ak . ^{[ 1 ]}

Ikonologisk och motivtypologisk orientering upptog forskare vid Warburguniversitetet ( Hamburg ? senare i London ), foretradd av namn som Aby Warburg , Rudolf Wittkower och Erwin Panofsky . Denna tradition tog genom bland andra E.H. Gombrich nya vagar under inspiration fran psykologin och andra beteendevetenskaper. ^{[ 1 ]}

Slutligen finns historiematerialistiska tolkning ? av bland andra Arnold Hauser och Frederick Antal ? som forskare som istallet letat efter modeller inom en overgripande teckenteori. ^{[ 1 ]}

Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

I Sverige gjordes ett inledande forsok till konsthistorisk beskrivning 1817, via Lorenzo Hammarskolds Utkast till de bildande konsternas historia . Till en borjan anammades pa universiteten i forsta hand en idealistisk estetik (exempel: Carl Rupert Nyblom ), vid sidan av en konstarkeologisk tradition ( Hans Hildebrand ). Senare tillkom aven forskning grundad pa arkivhistoria ( August Hahr , Sten Karling ). ^{[ 1 ]}

I borjan av 1900-talet kom Johnny Roosval en modern ikonografisk forskning och stilkrik, under paverkan fran litterar symbolism och nationalromantiska ideer. Detta utvecklades vidare av Henrik Cornell och Ragnar Josephson , och den senares studier av fodelseprocessen av ett konstverk kom senare att inspirera bland andra Nils Gosta Sandblad och Sven Sandstrom . ^{[ 1 ]}

Gregor Paulsson forde vidare Riegls ansatser till att forena formanalys med psykologiskt-socialhistoriskt baserade aspekter, i metodiskt banbrytande riktning. Paulssons elever Goran Lindahl , Per Palme , Rudolf Zeitler och Allan Ellenius vidareutvecklade senare detta. ^{[ 1 ]}

I forskningen om medeltidens konst gjordes insatser av Carl Nordenfalk och Carl-Otto Nordstrom, medan Karl Erik Steneberg varit en av dem som foretratt ikonologin . ^{[ 1 ]}

Pa senare ar har konstvetenskapen aven kommit att borja intressera sig for den massproducerade bilden. Impulser har aven kommit fran kvinnohistorisk forskning . ^{[ 1 ]}

Den forsta svenska professuren i kultur- och konsthistoria inrattades av Johan Adolf Berg for dennes van Viktor Rydberg vid Stockholms hogskola 1883 (tilltrade 1884). De forsta professuren i enbart konsthistoria inrattades vid Stockholms hogskola 1908. Sedan 1970 ^{[ 1 ]} ar amnesbeteckningen vid universitet och hogskolor konstvetenskap . Pa 2020-talet forekommer konstvetenskap som amne pa alla storre svenska universitet . ^{[ 2 ]}

Konsthistoriker (urval) [ redigera | redigera wikitext ]

Foregangare [ redigera | redigera wikitext ]

• Plinius skrev Naturalis Historia som bland annat behandlar konstnarer under antiken, ett verk som fick betydelse for renassansens litteratur om konst.

• Giorgio Vasari skrev Le Vite de' piu eccellenti pittori, scultori e architettori vid mitten av 1500-talet. Det ar det konstnarsbiografiska verk fran renassansen, som blev stilbildande for konstnarsbiografier i allmanhet och synen pa den italienska renassansen i synnerhet.

• Karel van Mander blev med Het Schilderboek i borjan av 1600-talet Nederlandernas motsvarighet till Vasari.

• Filippo Baldinucci skrev Notizie de' Professori del disegno 1673.

• Joachim von Sandrart skrev Teutsche Akademie omkring 1675.

• Arnold Houbraken skrev Groote Schouburgh omkring 1720.

• Johann Joachim Winckelmanns Geschichte der Kunst des Altertums var det forsta verk som placerade den grekiska konsten i centrum och ocksa det forsta att se konstverk som uttryck for en kultur snarare an bedoma dem efter sin overensstammelse med naturen.

• Gateano Milanesi lag bakom den kommenterade nyutgavan av Vasaris La Vite de... , som fick stor spridning i slutet av 1800-talet.

Ovriga konsthistoriker [ redigera | redigera wikitext ]

• Oscar Antonsson
• Julius von Schlosser
• Jacob Burckhardt
• Giovanni Morelli
• Max Jakob Friedlander
• Bernard Berenson
• Alois Riegl
• Anthony Blunt
• Heinrich Wolfflin
• Max Dvo?ak
• Arnold Hauser
• Emile Male
• Aby Warburg
• Erwin Panofsky
• Ernst H. Gombrich
• Nils Forsberg (journalist)

Svenska namn inom amnet [ redigera | redigera wikitext ]

Tidiga konsthistoriker (urval) [ redigera | redigera wikitext ]

• Gustaf Cavallius , Goteborgs universitet
• Allan Ellenius , Uppsala universitet
• Ragnar Josephson , Lunds universitet
• Gregor Paulsson , professor vid Uppsala universitet
• Lena Johannesson , professor vid Linkopings och Goteborgs universitet
• Axel Ludvig Romdahl , professor vid Goteborgs universitet
• Ewert Wrangel , Lunds universitet

Verksamma professorer i konstvetenskap (urval) [ redigera | redigera wikitext ]

• Jan von Bonsdorff , professor vid Uppsala universitet
• Anna Dahlgren , professor vid Stockholms universitet
• Marta Edling, professor vid Sodertorns Hogskola
• Peter Gillgren , professor vid Stockholms universitet
• Hans Hayden, professor vid Stockholms universitet
• Malin Hedlin Hayden, professor vid Stockholms Universitet
• Britt-Inger Johansson, professor vid Uppsala universitet
• Dan Karlholm , professor vid Sodertorns hogskola
• Lena Liepe , professor vid Linneuniversitetet.
• Max Liljefors , professor vid Lunds Universitet
• Hakan Nilsson, professor vid Sodertorns hogskola
• Catharina Nolin, professor vid Stockholms Universitet
• Gary Svensson , bitradande professor*) vid Linkopings universitet
• Katarina Wadstein MacLeod, professor vid Sodertorns hogskola
• Karin Wagner, professor vid Goteborgs universitet
• Jeff Werner , professor vid Stockholms universitet

*) Bitradande professor motsvarar tidigare titel preceptor och anvandes i Sverige fran 1947 for forskare vid universiteten i humanistiska och samhallsvetenskapliga amnen med tjanstestallning narmast under professor alternativt dar professorstiteln inte var bruklig eller i miljoer dar doktorander saknades. Titeln andrades ar 1969 till bitradande professor och 1979 till professor. Titeln finns dock kvar vid Linkopings universitet samt vid Chalmers. Titeln har ater aktualiserats efter 2007 i den sa kallade Befattningsutredningen (SOU 2007:98).

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]