Hebreiska inskrifter pa
Stockholms synagoga
.
Hebreiska
, hebr.
‘ivrit
(????????), ar ett
nordvastsemitiskt sprak
som talas av cirka 9 miljoner manniskor, framst i
Israel
dar hebreiska ar ett officiellt
sprak
. De som talade hebreiska kallades historiskt for
hebreer
, ett ord som enligt den
arameiska
traditionen kommer av deras ord
abar
eller
habar
, och betyder 'de som gatt over', och ska enligt samma tradition anspela pa att
patriarken Abraham
gick over floden
Eufrat
och begav sig med sin stam till det som idag kallas
Israel
. De som bodde pa andra sidan floden kallades foljaktligen "det folk som gick over floden".
[
1
]
Som sprak tillhor hebreiska den kanaanitiska sprakgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (
Jordanien
) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan
feniciska
(
Libanon
) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska ar nara beslaktat med
arameiska
och i mindre grad
arabiska
. Medan andra kanaanitiska sprak har utrotats, har hebreiska overlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talsprak i Israel fran
900-talet f.Kr.
till tiden for den bysantinska perioden pa
200
eller
300-talet
e.Kr. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftsprak till modern tid, da spraket aterupplivades som talsprak pa
1800-talet
.
[
2
]
Fran borjan anvande hebreiskan det
fenicisk-kanaaneiska alfabetet
som omfattade 22
bokstaver
med endast
konsonanter
. I och med
Jerusalems
fall
587 f.Kr.
och de efterfoljande deportationerna bytte man
alfabet
fran det fenicisk-kanaaneiska till det
arameiska
, aven det med 22 konsonanter. Av de bevarade antika skrifterna sa ar
Nash-papyrusen
och
Dodahavsrullarna
nagra av de viktigaste.
Mishnahebreiskan
var ett vardagligt talat sprak som anvandes for att skriva ner den judiska muntliga traditionen i
Mishnan
. Mishnahebreiskan ersattes gradvis med arameiskan och upphorde som talsprak nagon gang pa 300- eller 400-talet e.Kr. Mishnahebreiskan och den tidigare
bibelhebreiskan
kvarstod dock som liturgiska sprak for judendomen. Da hebreiska enbart hade blivit ett skriftsprak uppstod problem med att identifiera ordens korrekta uttal och darfor borjades hjalpbokstaver tillfogas for att antyda vilka
vokaler
som skulle anvandas och under
500-talet
borjade man markera vokalerna med punkter i texten.
Den moderna hebreiskan, som utvecklades under det sena
1800-talet
, bygger pa bibelhebreiskans morfem som de som anvandes i
Gamla Testamentet
(alltsa
bibelhebreiskan
) medan syntaxen och grammatiken huvudsakligen ar tagen fran mishnahebreiskan, dock har aven hebreisk liturgisk och litterar tradition fran den medeltida och haskalah-eran paverkat sprakets utveckling. Flera moderniteter har aven tillforts sasom
hjalpverb
samt ett utokat ordforrad. Hebreiskan aterupplivades som ett talsprak igen cirka 1880-1920 i Palestina, med den okade invandringen av judar till landet. Aterupplivandet av hebreiskan som talsprak initierades av
Eliezer Ben-Yehuda
, tidigare en revolutionar i Tsarryssland, som hade anslutit sig till den judiska nationella rorelsen, och som flyttade till det
Osmanska riket
ar
1881
. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska spraket och moderniserade det till den grad att det aterigen var mojligt att anvanda det som ett talsprak.
Efter forsta varldskriget erkande den
brittiska
regeringen i Palestina, som nu blivit ett brittiskt
protektorat
, hebreiskan som ett av de tre officiella spraken i landet (engelska, arabiska och hebreiska) och redan pa 1920-talet var hebreiskan det dagliga spraket for en stor andel i det judiska (som kallade sig sjalv "hebreiska") samfundet. Ar 1948, nar staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns hundratusentals hebreisktalande i landet. Hebreiska blev da omedelbart landets huvudsprak. Fram till 2018 var aven arabiska ett officiellt sprak, medan det numera betraktas som ett sprak med "speciell status".
Modern hebreiska klassificeras som ett afroasiatiskt sprak av den semitiska sprakgruppen av en majoritet av lingvister och klassificeras som ett hebreiskt s.k.
koinesprak
, som representerar ett nytt lingvistiskt system baserat pa en amalgamering av historiska hebreiska lingvistiska traditioner, utlandska influenser (speciellt de som infordes under det mest kritiska aterupplivningsstadiet mellan 1880 och 1920) samt nya komponenter skapade av talare genom naturlig lingvistisk evolution, istallet for att representera fortsattandet av en enda enskilt tidigare lingvistiskt stadium. Medan spraket har paverkats av icke-semitiska sprak sa har det behallit sin semitiska karaktar i sin morfologi och i stora delar av sin syntax. Det finns en del forskare som havdar att den moderna hebreiskan ar ett konstruerat sprak, ett sa kallat esperantosprak, men de flesta lingvister ar dock av uppfattningen att spraket ar sa oregelbundet (med avseende pa
syntax
,
morfologi
och
fonologi
) att det inte kan anses vara konstruerat.