Fullmaktslagen ( tyska : Ermachtigungsgesetz ), formellt lagen om avhjalpande av folkets och rikets nod ( tyska : Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich ), var en lag som antogs av den tyska riksdagen den 23 mars 1933 och som tradde i kraft dagen darpa. Lagen gav Tysklands rikskansler Adolf Hitler och hans regering mojlighet att stifta lagar, aven i strid med konstitutionen, utan varken riksdagens eller presidentens godkannande. Hitler blev darmed Tysklands diktator .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

I januari 1933 utsags Adolf Hitler, ledare for nazistpartiet, till kansler och chef for den tyska regeringen. Den 27 februari fattade den tyska parlamentsbyggnaden eld i vad som kallades Riksdagshusbranden . Hitler, agerade som kansler, anklagade omedelbart kommunisterna for att ha anlagt branden och havdade att mordbranden var en del av ett storre forsok att storta den tyska regeringen. Med denna motivering overtalade Hitler Hindenburg att utfarda ett dekretet med anledning av riksdagsbranden (Verordnung des Reichsprasidenten zum Schutz von Volk und Staat). I den fanns upphavande av grundlaggande rattigheter, jamlikt Artikel 48, punkt 2 i Weimarrikets konstitution som tillat rikspresidenten att tillfalligt upphava grundlaggande rattigheter. Att den anvandes var inte ovanligt, mellan 1919 och 1925 utfardade rikspresident Friedrich Ebert totalt 136 noddekret baserade pa artikel 48(2) WRV, och ytterligare 109 dekret foljde i borjan av 1930-talet. Men Hitler anvande det att rensa den politiska arenan fran alla som var villiga att utmana honom, och sen havdade han att dekretet var otillrackligt och att det kravdes en mer omfattande politik som skulle skydda hans regering. Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) hade sedan valet den 5 mars tillsammans med konservativa Tysknationella folkpartiet (DNVP) absolut majoritet for lagens antagande, men man behovde tva tredjedels majoritet. Genom att forbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska (SPD) ledamoter och ge losa loften till Centrumpartiet (Z) kunde lagen antas med 444 roster for och 94 emot. I och med detta var Weimarrepublikens tid definitivt slut.

Riksdagens talman, Hermann Goring , andrade proceduren for att anta lagen. Under Weimarkonstitutionen behovdes ett kvorum av tva-tredjedelar av hela riksdagens medlemmar vara narvarande for att en forandring av en grundlag skulle kunna diskuteras. For ett kvorum behovdes alltsa 432 av riksdagens 584 ledamoter. Goring andrade dock antalet till 378, genom att bortse fran de 81 ledamoterna fran KPD.

Goring forklarade ocksa att ledamoter som var "franvarande fran riksdagen utan anledning" skulle beaktas som narvarande, for att gora det enklare att rosta igenom lagen obehindrat.

Majoriteten av narvarande ledamoter stodde fullmaktslagen, de som ansags motvilliga hotades av SA-man som omgav motet. Samtliga av de 94 motrosterna kom fran SPD, lett av Otto Wels . Riksdagen hade rostat igenom fullmaktslagen med stod fran 83 procent av de narvarande ledamoterna. Efter att riksradet gett sitt godkannande antogs lagen. Otto Wels lamnade sedan landet i fruktan for sitt liv.

Lagtexten [ redigera | redigera wikitext ]

Lagtexten var ganska kort, och de viktigaste artiklarna var artikel 1 och artikel 2:

• Artikel 1. Lagar kan aven antas av regeringen utover det forfarande som foreskrivs i konstitutionen. Detta galler ocksa de lagar som anges i artiklarna 85 punkterna 2 och 87 i konstitutionen.

(tyska: Art. 1. Reichsgesetze konnen außer in dem in der Reichsverfassung vorgesehenen Verfahren auch durch die Reichsregierung beschlossen werden. Dies gilt auch fur die in den Artikeln 85 Abs. 2 und 87 der Reichsverfassung bezeichneten Gesetze. )

• Artikel 2. De lagar som antas av regeringen kan avvika fran konstitutionen, i den man de inte ror integriteten av riksdagen och riksradet som sadana. Rikspresidentens rattigheter forblir opaverkade.

(tyska: Art. 2. Die von der Reichsregierung beschlossenen Reichsgesetze konnen von der Reichsverfassung abweichen, soweit sie nicht die Einrichtung des Reichstags und des Reichsrats als solche zum Gegenstand haben. Die Rechte des Reichsprasidenten bleiben unberuhrt. )

Ovriga artiklar handlar mer om formalia sasom offentliggorande och ikrafttradande av lagen. Lagen gavs ocksa en tidsgrans pa 4 ar i artikel 5. Den kom dock att forlangas flera ganger och upphavdes den 20 september 1945 av ockupationslanderna .

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

• Bedurftig, Friedemann (2008). Tredje riket fran uppgang till fall: en uppslagsbok . Stockholm: Ersatz. sid. 138. ISBN 978-91-88858-32-0