Den har artikeln har kallhanvisningar, men eftersom det saknas fotnoter ar det svart att avgora vilken uppgift som ar hamtad var. (2022-06) Hjalp garna till med att redigera artikeln , eller diskutera saken pa diskussionssidan .

Bruksindustrin i Vasterbotten inleddes omkring 1750 och fortlevde tills bruken antingen ombildades till sagverk eller lades ner under slutet av 1800-talet. Det fanns tva slags bruk, jarnbruk och glasbruk . Bruksepoken i Vasterbotten medforde en utveckling av trakten ifraga om arkitektur, heminredning och jordbruksteknik, men var ocksa en aterkommande kalla till tvister mellan de olika samhallsgrupperna. Nagra vasterbottniska orter och en kommun har uppkommit pa grund av bruken som forlades dar.

Brukens forutsattningar [ redigera | redigera wikitext ]

Bruksindustrin vaxte fram i Vasterbotten eftersom det fanns gott om skog for kolning och stromt vatten, varfor manga namn pa bruksortena slutar pa -fors, samt eftersom narheten till havet underlattade frakten till och fran bruken. Skogen var en standig kalla till konflikter mellan bruksagarna och jordbrukarna, dar kronan ofta tog bruksagarnas sida genom avvittring . Staten hade sedan 1600-talet uppmuntrat till anlaggande av jarnbruk, som tillverkade stangjarn av det tackjarn som framstalldes vid bergsbruken i andra landskap. Denna uppmuntran tog till en del sitt uttryck i att staten uppmuntrade till invandring av yrkeskunniga personer. Olika lander hade utvecklat olika metoder, och man skilde darfor pa till exempel tysksmide och vallonsmide. Bruksarbetare och mastare hamtades ocksa fran andra bruk i Sverige och Finland.

Nar Bottniska handelstvanget togs bort fick borgarna i Norrlands stader ratt att sjalva exportera sina varor, och slapp mellanhander. Detta gjorde bruksindustrin mojlig ekonomiskt. Narheten till farbart vatten var en annan forutsattning. Bruken uppfordes i trakter som i det narmaste var obebygda eller endast glest befolkade, och brukssamhallena kom darfor att kolonisera dessa byar. Herrgardar anlades for brukspatronerna. Robertsfors samhalle och kommun samt Hornefors har vuxit fram direkt beroende av bruksindustrin, och likasa uppkom nya forsamlingar, sasom Robertsfors forsamling och Savar forsamling . Pa 1700-talet fanns inte samma mojligheter for arbetare att handla mat. Vid bruken bedrevs darfor storjordbruk for att forse brukssamhallena med fornodenheter.

Pa grund av begransande handelsbarriarer i form av tullar och hjalp fran staten kunde bruken overleva trots de stora omkostnader som kom av att mycket tillverkningsmaterial fick kopas in. Den vasterbottniska bruksindustrin var liten i jamforelse med andra lan. Sagverksindustrin var av mycket storre betydelse for omradet och skulle sa smaningom ta over flera av bruken. Beroendet av skepp for att frakta varorna till koparna och hamta material (malm, sand, etc) till framstallningen ledde till att flera bruk vid sidan av jarnframstallningen anlade skeppsvarv , och satte darmed igang varvsindustrin i Vasterbotten .

Jarnbruken [ redigera | redigera wikitext ]

De norrlandska jarnbruken svarade endast for 5 % av allt stangjarn som tillverkades i Sverige pa 1800-talet; de flesta jarnbruk fanns i Mellansverige. Under 1700-talet borjade de svenska bruken i allt hogre grad vidareforadla stangjarnet samt att tillverka bruksforemal i jarn. Pa 1800-talet infordes gotstalsprocesserna och Thomasprocessen. Nar brukslagarna forsvann 1859 och full naringsfrihet infordes 1864 fick det vasterbottniska bruket svart att klara konkurrensen. Mot slutet av 1800-talet hade nastan alla vasterbottniska jarnbruk lagts ner.

Svartsmidet som jarnbruken tillverkade saldes till bygdens bonder, medan storre delen av den ovriga tillverkningen exporterades.

Bygdsiljum [ redigera | redigera wikitext ]

Bygdsiljum var det forsta jarnbruket i Vasterbotten. Det grundades 1637 nar borgaren Anders Hindrichsson fran Stockholm fick tillstand att anlagga en masugn och stangjarnssmedja i byn, dar det fanns egen jarnmalm. Redan efter ett ar fick bonderna i byn ta over verksamheten. Kunskapen saknades att tillverka tackjarn, och masugnmastare anstalldes och avskedades tills Jonas Meldercreutz overtog verksamheten pa 1750-talet. Bruket var beroende av att bonderna transporterade malmen till kusten, och deras ovilja till detta ledde till att bruket i Bygdsiljum aldrig blev nagon lonsam industri.

Robertsfors [ redigera | redigera wikitext ]

Det storsta jarnbruket i Vasterbotten var Robertsfors bruk som grundades 1758 av John Jennings fran England som detta ar fick tillstand att anlagga en masugn vid Ricklean i Edfastmark. Brukssamhallet fick namnet Robertsfors . Malmen inkoptes forst fran Herrang , och sedan framfor allt fran Uto gruvor och Norbergs malmfalt . Bruksagarna agde sjalva mycket skog, men kopte ocksa skog fran bonderna. 1762 agdes bruket av Robert Finley , och 1764 overtog slakten Lefebure det. Stangjarnstillverkningen kom igang 1783. Tackjarnsproduktionen oversteg kapaciteten for tillverkning av stangjarn, och darfor grundades Johannisfors bruk , som dock lades ner 1808. Robertsfors bruk overtogs 1805 av Axel Didrik Reuterskiold , men daliga tider tvingade honom 1811 att salja det till officerarna Akerhielm, von Eckstedt och Toll. Samtidigt borjade bruket tillvarata malmen fran Bygdsiljum.

Bergmastare Gustaf Fredrik Ekenstam och hans bror kopte Robertsfors 1834, vilket inledde en ny guldera for bruket. Malm borjade inkopas fran Nora bergslag och Linde bergslag , och bruket nadde sin hojdpunkt 1840-1850. Vid bruket tillverkades ocksa spik, skeppssmiden och kattingar med mera. I Fredriksfors anlades 1858 en manufaktursmedja . Bruket var ofta drabbat av brander. 1871 koptes Robertsfors av Fredrik Petersen som borjade inrikta verksamheten pa sagverk, varmed jarnbruket fick mindre och mindre betydelse. Masugnen revs 1891, Fredriksfors 1891, och stangjarnssmedjan lades ner 1896. Visst smide forekom till 1898 varefter bruket aldrig mera skulle agna sig at jarnframstallning.

Robertsfors skeppade ut varorna fran Sikea hamn.

Hornefors [ redigera | redigera wikitext ]

1775 grundades Hornefors bruk av kopmannen Olof Biur med overenskommelse med bonderna om frivillig kolning och med malm inkopt fran Bergslagen . Bruket overtog en damm som bonderna anvant till kvarnarna . Biur avled samma ar som bruket grundades, och bruket overtogs av , Johan Rothoff Tornsten och Erik Esberg. Forsta aret tillverkade bruket 20 ton smide. Vid bruket tillverkades hastskor, yxor, sladstanger med mera. Handelshuset Aberg & Grahn tog successivt over bruket och var ensam agare 1790. 1788 anlades den forsta stangjarnssmedjan, och produktionen okade varfor bruket behovde anstalla kolare. 1809 drabbades bruket av finska kriget ( slaget vid Hornefors ) och ryssarna brande det mesta av anlaggningarna. 1816 hade bruket kommit upp i halva omsattningen mot fore de ryska branderna. Karl Roth kopte Hornefors 1830, och efter att han varit dess agare i omkring tjugo ar bytte bruket hastigt agare flera ganger. Mot brukets sista artionden tillverkades valsat knippjarn, men 1899 lades stangjarnssmedjan ner, och 1902 lades hela jarnbruket ner.

Savar [ redigera | redigera wikitext ]

Broderna Per och Erik Forssell fran Umea grundade Savar bruk ar 1804 vid Savaran och mitt emot deras tidigare anlagda sagverk. Malmen inkoptes fran Nora bergslag , Kopparbergs bergslag och Norbergs bergslag , och skeppades till Skeppsvik . 1809 forstordes bruket nastan helt av ryssarna och allt i lager stals, i anslutning till slaget vid Savar . Dessutom brann bruket flera ganger. Bruksagarna Forssell kopte andelar i Johannisfors 1839 samt grundade ett skeppsvarv i Skeppsvik. Brukets smide borjade i allt hogre grad inrikta sig pa delar till skeppen. Forssellska firman gjorde konkurs 1862, varpa bruket koptes av det engelska handelshuset Hinde & Gladstone, vilka redan 1865 borjade avveckla verksamheten.

Johannisfors [ redigera | redigera wikitext ]

Bruksagaren vid Robertsfors Jean Lefebure grundade Johannisfors bruk 1798 vid Palbolean i Savar. Bruket forstordes av ryssarna 1809, och forst 1822 kom produktionen igang igen. 1839 overtogs bruket av Erik Forssell vid Savar bruk och av Haggstromska Handelshuset . De inriktade sig pa smide for skeppsvarven. Pa 1860-talet brann bruket flera ganger, och sedan sag det flera agarbyten. 1881 uppkopte Sandviks angsag bruket varmed jarnbruket avvecklades. 1882 lades smedjan ner.

Savenas [ redigera | redigera wikitext ]

Vid Ursvikens lastplats grundade Salomon Save 1858 Savenas , som tog namn efter agaren. Jarnbruket drevs med angmaskin , och kopte malm fran Halsingland och Roslagen dar Save agde gruvandelar. Eftersom han agde tva sagverk inte alltfor langt bort, anvande han avfallet darifran till kol. 1860 overgick bruket till bessemermetoden , men snart darefter bytte bruket agare och verksamheten lag nere. Nar verksamheten aterupptogs atergick man till tackjarnstillverkning. 1879 lades Savenas ner pa grund av olonsamhet.

Rodafors m.fl. [ redigera | redigera wikitext ]

Kyrkoherden Petrus Hofverberg fick 1805 tillstand att uppfora ett jarnbruk vid sitt sagverk i Rodafors, Umea, Rodafors jarnbruk. Forst forsenades igangsattandet av oversvamningar och sedan av konjunkturen, de oanvanda anlaggningarna saldes och 1823 indrogs tillstandet. Aven Burea och Storkage fick tillstand att uppfora jarnbruk i narheten av sagverk, men ryssarnas harjningar forstorde det som hunnit byggas upp och verksamheten kom aldrig igang.

Glasbruk [ redigera | redigera wikitext ]

For tillverkningen av glas var glasbruken i Vasterbotten tvingade att importera sand fran Tyskland och Holland. Denna sand var som regel fororenad av metaller, vilket gav glaset en gul eller gron nyans. Ofargat glas var darfor mycket exklusivare, eftersom det forutsatte att man tillsatte avfargningsmedel. Arsenik och lera importerades fran Tyskland, och fran England soda . Pottaska och kalk fanns dock i landskapet. Glasblasarna var ofta verksamma periodvis vid olika bruk i Vasterbotten och Finland varfor det vasterbottniska och finlandska glaset fran epoken ar mycket likartat.

Strom och Stromback [ redigera | redigera wikitext ]

Olof Malmerfeldt fran Umea anlade Stroms glasbruk soder om Umea ar 1748, och han anstallde den tyske hyttmastaren Christian Fillion, som 1750 hamtade atta tyska glasblasare till bruket. Aret darefter avskedades Fillion, och verksamheten lades ner ungefar samtidigt.

Fillion ateruppforde ett glasbruk i narheten av Strom, Stromback varmed glasbruket kom att kallas Strombacks glasbruk . Affarsiden var att glasblasningen sa smaningom skulle ersattas av gjutning, vilket dock inte riktigt blev av. 1778 saldes bruket och hamnade efter nagra ar hos handelshuset Aberg & Grahn och darefter efter flera agarbyten hos Haggstromska Handelshuset . Handelsmannen i Soderhamn Adolf F. Hillman kopte bruket 1879 och avvecklade glastillverkningen for att i stallet anvanda brukets lantegendomar till jordbruk.

Ytterstfors [ redigera | redigera wikitext ]

En av agarna av Ytterstfors sag vid Byskealven , Eric Lindemark, tog initiativ till ett glasbruk i Byske 1837, Ytterstfors glasbruk (senare kallat Ytterstfors ). Efter ett par ar bildades ett bolag med sagverket och glasbruket som hade flera delagare. Glasbruket utarrenderades till Sando glasbruk fran 1860-talet.

Vid bade Stromback och Ytterstfors tillverkades bruksforemal, buteljer och fonsterglas, och de agde sina egna skepp. Eftersom materialet maste importeras saknade det vasterbottniska glaset konkurrenskraft, och nar genomskinliga fonster slog igenom mot 1870-talet fanns inte langre nagon kundkrets.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• ”Jarn och glas i Vasterbotten” . Vasterbotten . Vasterbottens lans hembygdsforening. 7 juni 1974 . https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1974_2.pdf . Last 30 juli 2018 .  
• http://www.vbm.se/i-lanet/sevart/vegar-turer-och-leder/bruksleden.html