Arkeologi

Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida": kunskapen om den forna manniskan). Arkeologi ar studiet av materiella lamningar som pa nagot satt paverkat eller paverkats av manniskan, exempelvis artefakter . Amnet ar av natur tvarvetenskapligt , och kan anses vara bade av humanistisk och naturvetenskaplig art. Arkeologin behandlade lange det som kunde beaktas vara manniskans forhistoria, men idag ar arkeologiska studier inte begransade tidsmassigt. Amnet delas ibland upp i foljande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), forhistorisk arkeologi (fore skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Framre Orienten fore Islam), islamisk arkeologi (Framre Orienten efter Islam) och osteologi . Indelningen av omradet i dessa discipliner har dock foga betydelse for den yrkesverksamme arkeologen .

Som universitetsamne blev arkeologin ett eget amne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts varldens forsta professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederlanderna ^[
1
]. Som den forsta arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands fran 1866 raknas. Oscar Montelius lade fram sin avhandling 1869. 1914 inrattades den forsta professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, dar Oscar Almgren blev den forste innehavaren av professuren. Den foljdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess forste innehavare. ^[
2
]

Arkeologisk teori [ redigera | redigera wikitext ]

Den arkeologiska teorin var fran borjan i stor utstrackning underordnad skrifthistoriska perspektiv (i Skandinavien ofta sagohistoria ). Den uppvisar inga tydliga sjalvstandiga skolbildningar fore mitten av 1800-talet da den kulturhistoriska arkeologin formulerades. Denna forblev det radande perspektivet fram till 1960-talet.

I slutet av 1960-talet kom ett antal yngre, framfor allt amerikanska arkeologer, som till exempel Lewis Binford att opponera mot den kulturhistoriska arkeologin. De menade att arkeologin skulle anvanda sig av mer naturvetenskapliga och antropologiska metoder med hypotestestning . De kallade detta for " New Archaeology " och den blev allmant kand som processuell arkeologi .

Under 1980-talet vaxte det fram en ny inriktning, postprocessuell arkeologi , vilken bland annat foretrads av de brittiska arkeologerna Ian Hodder , Michael Shanks och Christopher Tilley . De ifragasatte den processuella arkeologins fokus pa naturvetenskap och objektivitet. De framholl i stallet vikten av relativism och humanistiska perspektiv. Enkelt uttryckt hade New Archaeology velat ta reda pa vad folk at forr medan den postprocessuella koncentrerade sig pa kokkarlens sociala symbolik. Den senare har i sin tur kritiserats av processuella arkeologer for brist pa vetenskaplig stringens. Debatten pagar fortfarande. Postprocessuell arkeologi ar enhetlig i annu mindre utstrackning an andra teoribildningar och kan sagas vara tamligen disparat.

Postkolonial arkeologi sysslar framst med de problem som kolonialismen skapat dar vasterlandska arkeologer havdade tolkningsforetrade gentemot de koloniserade folkgrupperna.

Arkeologisk teori lanar numera fran ett brett falt inkluderande evolutionsteori , fenomenologi , postmodernism , agentteori , kognitiv vetenskap , funktionalism , genderteori , hermeneutik , feministisk teori och systemteori .

Dessa olika inriktningar influerar kontinuerligt varandra och den enskilde arkeologen kan vara svar, for att inte saga omojlig, att snavt bestamma som tillhorig den ena eller andra inriktningen.

Arkeologisk praktik [ redigera | redigera wikitext ]

Arkeologin handlar i bredast utstrackning om historieskrivning , att na manniskans forflutna. Eftersom mycket av det material som finns bevarat ar begravt under mark, har utgravningar blivit synonyma med faltet.

Faltarkeologi kan sagas bedrivas i tva former: inventering och utgravning .

Anda sedan 1600-talet har man utfort utgravningar i syfte att studera forntiden. En modern utgravning ar dock ofta tamligen hogteknologisk och man anvander sig idag ofta av digital inmatningsutrustning. Stora gravmaskiner ar ocksa vanliga hjalpmedel vid sidan av spadar, skarslevar och svampknivar.

Manga av faltarkeologins begrepp och metoder har hamtats fran narliggande discipliner, till exempel geologi , aven om man ocksa har en livaktig och sjalvstandig metodutveckling.

I Sverige beslutar lansstyrelserna eller Riksantikvarieambetet om en utgravning skall foretas, detta enligt kulturmiljolagen, som forbjuder att en fast fornlamning rubbas eller forstors utan tillstand.

Betydelse och bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Den storsta delen av manniskans historia finns inte nedtecknad. Skrivkonsten utvecklades for ca 5000 ar sedan i Mesopotamien i form av kilskrift . Homo sapiens daremot har funnits i minst 200 000 ar, och andra arter av hominider i miljoner ar (se den manskliga evolutionen ). Varje kunskap om den tidiga manskliga utvecklingen maste alltsa komma fran arkeologin. Arkeologin kan aven vara ett viktigt komplement till studier av historiska kallskrifter som ofta ar partiska. I manga samhallen var namligen skrivkunnigheten begransad till dess elit , som prasterskap eller byrakrater. Aven bland aristokratin har manga ganger laskunnigheten varit begransad. Ofta blir da de materiella lamningarna mer representativa for ett samhalle. Aven materiella lamningar har dock sina egna problem, sa som representativitet och tafonomi .

Vid sidan av dess vetenskapliga karaktar har arkeologin aven anvants i politiska syften, till exempel som argumentation om vem som har ratt till ett visst markomrade. Arkeologin har aven anvants som ett politiskt medel for att starka eliters stallning som, eller for, skapandet av etnicitet.