Anton Rolandsson Martin
, fodd
3 augusti
1729
i
Reval
i nuvarande
Estland
, dod
30 januari
1785
i
Abo
i nuvarande
Finland
, var en
svensk
botaniker
, en av
Carl von Linnes
larjungar.
Anton Rolandsson Martin var son till Roland Martin och Ulrika Charlotta Rotkirch; farfadern Anton Martin var en vallonsk radman i Gavle och gift med en dotter till
Petrus Fontelius
och
Katarina Bure
fran
Bureatten
. Anton Rolandsson var kusin till
Roland Martin
.
Anton Rolandson Martin blev
student
vid
Kungliga Akademien i Abo
1743. Under
Mennander
,
Browallius
och
Leche
kom han att resa i den linneanska andan och inventera den finska
faunan
. Nar han 1753 anlande till Stockholm upprattades kontakt med
Kungliga Vetenskapsakademiens
sekreterare
Pehr Wilhelm Wargentin
. Darefter inleddes studier vid
Uppsala universitet
.
Hans studier resulterade i en
disputation
under Linnes presidium 1757 om mosslaktet
Buxbaumia
, "Dess beskrifvning och naturaliehistorie". Foljande ar kom Linne, som beromde honom som "flitig och kvick", att sanda honom med valfangaren
De Visser
till
Spetsbergen
. Fartyget agdes av Peter S. Bagge, handelsman i Goteborg. Den sistnamnde han redan 1755 tillfragat Linne om denne hade nagon lamplig discipel att sanda till
Arktis
, allt pa Bagges bekostnad.
Martin reste i den merkantilistiska andan till Arktis. Uppdraget var att noggrant undersoka naturalier och djur/fiskelivet vid Spetsbergen. Resultatet av resan har tidigare beskrivits som fruktlost, men sa var egentligen inte fallet. Martin lyckades spara sillens vandring och dess foda. Foljande ar reste Martin till
Norge
, uppmuntrad av Vetenskapsakademien som givit honom biskopen Pontoppidans naturaliehistorie. I Norge undersoktes fisket och jordbruket mycket noggrant, och pa hemvagen utfordes undersokningar i Skane.
Martin insjuknade 1761 i
kallbrand
, vilket ledde till amputation av ett ben och han flyttade darefter tillbaka till Finland. Dar agnade han sig at medicinska experiment och publicerade flera uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar. Dartill uppbar han ett livslangt
stipendium
av akademien. Kontakten med Linne och Wargentin uppeholl han livet ut. Hans dagbok,
Dagbok vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen 1758
, utgavs forst 1881 i tidskriften
Ymer
, utgiven av Svenska sallskapet for Antropologi och Geografi.