Skriv ut            Tillbaka

FAGERHOLM, Karl-August?

(1901?1984)?

Statsminister, riksdagens talman, ­generaldirektor?

Bland finlandska politiker foretradde K.-A. Fagerholm en exceptionell skandinavisk typ, vars styrka bland viljestarka personligheter vilade pa respekt for demokrati, demokratiska kompromisser och social skicklighet att driva fragor. Han vann legendariskt renomme som en talman som satte en personlig pragel pa sitt uppdrag och rorde sig hemvant i Skandinaviens politiska kretsar. Under sin halvsekellanga karriar innehade Fagerholm flera forsta rangens positioner i saval arbetarrorelsen som rikspolitiken, men bade i valet av ordforande i Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och i valet av republikens president kom han till korta med en enda rosts marginal.

 

Karl-August Fagerholm tradde in i den organiserade arbetarrorelsen efter inbordeskriget, da han 1919 anslot sig till Frisorsbitradenas fackforbund och Helsingfors svenska arbetarforenings ungdomsklubb. Han var det tionde barn som hans driftiga mamma fodde; fadern, som var stenarbetare fran Sjundea, dog redan innan pojken sag dagens ljus. Tidstypiskt nog skaffade Kalle redan som barn familjen extra inkomster genom att sta i gathorn och salja tidningar eller daggmaskar till dem som var pa vag ut i skargarden. Ett egentligt yrke fick han da han 1916 blev larling pa en frisorsalong i Gamla Passagen.?

 

Politiskt blev Fagerholm ett barn av 1920-talet. Fagerholm besokte studiecirklar, anordnade moten med diskussioner samt kvallsfester med en entusiasm som var typisk for medlemmarna i ungdomsforbundet. Inom arbetarrorelsen lag han till att borja med till vanster om mittlinjen, men blev efter en tid av tvekan en klar anhangare av praktisk reformism. Avgorande blev ett lasar vid Finns folkhogskola i Koklax i Esbo, dar han studerade vintern 1921?1922 for att hoja sin bildningsniva, som endast byggde pa folkskola och fritidsverksamhet. Fastan han tidig blev en bokmal, var han inte sardeles intresserad av ideologisk detaljanalys. Han stangde salunda Marx Kapitalet for att i stallet orientera sig mot dagspolitiska fragor.?

 

Den mangsidiga Fagerholm fick flera fortroendeuppdrag inom fackforeningsrorelsen och partiet och blev den mest centrala aktivisten bland 1920-talets svenska arbetarungdomar. Frisorsyrket fick ge vika for politiken, som blev ett heltidsarbete da Fagerholm 1923 blev andreredaktor for Arbetarbladet. Tidningsarbetet passade Fagerholms slagfardiga natur ypperligt och slipade hans journalistiska stil; signaturen ”Friman” forsvarar alltjamt sin plats i Finlands presshistoria.?

 

Med sitt livliga lynne, sitt intellekt, sin slagfardighet och sin folkliga framtoning tillvann sig Fagerholm respekt da han reste runt som talare i svenskbygden i Finland och blaste nytt liv i eller grundade socialdemokratiska ungdomsavdelningar. Aven sin livskamrat hittade han i arbetarrorelsen: han gifte sig 1926 med lokforardottern Judith Jormala. Inom tio ar foddes tre barn i familjen.?

 

De svensksprakiga socialdemokraterna i Finland var ingen stor grupp. K.?H. Wiik var som partisekreterare och enda riksdagsman den mest kanda, men Fagerholm knot sin narmaste relation med Axel Ahlstrom , langvarig ordforande for Finlands svenska arbetarforbund och Arbetarbladets sjal nastan anda fran grundandet. Vid Ahlstroms dod 1934 arvde Fagerholm dennes position vid Arbetarbladet och i Svenska arbetarforbundet. Bagge forblev hans fora livet ut.?

 

Vid decennieskiftet 1930 hade ungdomsforbundaren Fagerholm mognat till en beaktansvard opinionsbildare och maktut­ovare inom manga sektorer. Efter aren som frisor hade han som fackligt aktiv fortsatt med fortroendeuppdrag inom Affarsarbetarforbundet och Finlands landsorganisation (FLO). Nar samarbetet mellan de olika falangerna inom arbetarrorelsen gick in i en atervandsgrand, var det Fagerholm som losgjorde de affarsanstallda fran det kommunistledda FLO och grundade det rent socialdemokratiska Finlands fackforbunds centralorganisation (FFC). Han valdes 1930 till ordforande for Affarsarbetarforbundet och till medlem av arbetsutskottet i FFC.

 

Ett artionde av intensivt engagemang bar god politisk frukt da Fagerholm 1930 blev vald till riksdagsman i Nylands valkrets. Han var yngst i riksdagen da han kom in men fortsatte karriaren pa Arkadiabacken desto langre, d.v.s. oavbrutet i 36 ar. Pa 1930-talet forsokte Fagerholm motarbeta Lappoandan i Osterbotten genom att stalla upp som kandidat i Vasa lans norra valkrets, men efter andra varldskriget atervande han som rostmagnet till Nyland och Helsingfors.?

 

Det ar knappast en overdrift att saga att nordismen blev det mest utmarkande draget i Fagerholms politiska profil. I borjan av 1920-talet fick han i uppdrag att handha de finska socialdemokraternas skandinaviska relationer, och de influenser han fick genom dessa kontakter blev en organisk del av hans politiska hallning. Fagerholm foljde med beundran Sveriges arbetsmarknads- och socialpolitik, som tycktes langt mer progressiva an Finlands, aven med internationella matt. Redan under aren i ungdomsforbundet hade han lart kanna sina skandinaviska kamrater, av vilka manga senare blev namnkunniga ledare i grannlanderna. Nar de nordiska socialdemokraterna pa 1930-talet befaste sina kontakter i form av en samarbetskommitte som sammantradde regelbundet, var Fagerholm vanligtvis pa plats som sjalvskriven representant for Finland.?

 

Ar 1937 var tiden inrikespolitiskt sett mogen for ett samarbete mellan arbetarrorelsen och moderata borgerliga partier. Trots att han bara var 35 ar var Fagerholm det naturliga valet for posten som socialminister. Hans fackliga backgrund hade gjort honom bevandrad i arbetsmarknadsfragor, och som riksdagsman hade han koncentrerat sig pa socialpolitiken, fastan tiden inte var gynnsam for reformer. Nu gav en bred parlamentarisk bas en mojlighet till reformarbete, som Fagerholm beredde genom att forsoka folja Sveriges och dess socialministers, vannen Gustav Mollers, exempel. Lagstiftningsprocesserna tog dock tid, och nagra resultat nadde inte den aktiva socialministern fore andra varldskriget, sa nar som pa innehallet i semesterlagen.?

 

Nar kriget brot ut fortsatte Fagerholm som minister i Risto Rytis och senare J.?W. Rangells och Edvin Linkomies regeringar. De exceptionella forhallandena gjorde att socialministern hade handerna fulla med ett otal praktiska fragor som kravde en snabb losning. Det gallde bl.a. att reagera pa evakuerades, invaliders, foraldralosas och ankors akuta behov; aven hyres- och lonereglering horde till socialministeriets ansvarsomrade. Ledstjarnan i Fagerholms verksamhet var att efter basta formaga lindra mansklig nod under de grymma krigsaren. Han organiserade aktivt overflyttningen av krigsbarn till sakrare forhallanden i Sverige och Danmark och bidrog till att Finland inte, med undantag av atta personer, utlamnade judiska flyktingar till tyskarna. Pa langre sikt var Fagerholms viktigaste politiska prestation den s.k. januariforlovningen mellan arbetsmarknadsparterna 1940, dar han spelade en central roll som medlare mellan fackforeningsrorelsen och arbetsgivarna.?

 

Pa 1930-talet hade Fagerholm i Arbetarbladet inte dolt sin avsky for nazismen och Adolf Hitler. Med samma misstro foljde han utvecklingen av vapenbrodraskapet mellan Finland och Tyskland, men forblev lojal med det socialdemokratiska partiets Tannerska huvudlinje, som gick in for regeringsansvar. Trots sin position som minister kritiserade han oppet Tysklands ockupation av Danmark och Norge och ville visa sympati och solidaritet med dessa lander samt varda Finlands nordiska relationer. Patryckningar fran tyskt hall tvingade Fagerholm att avga fran regeringen i november 1943, varefter han mer oppet stallde sig bakom den fredsopposition som hade borjat spira i Finland.?

 

Ar 1942 hade Fagerholm blivit utnamnd till direktor vid statsmonopolet Alkoholi­liike Ab, men det satte inte hinder for ett fullvardigt deltagande i politiken. Efter vapenstillestandet satt han en kort period i Urho Castrens regering, som han dock snabbt fallde inifran tillsammans med en annan oppositionsman, Eero A. Wuori . Nya relationer med Sovjetunionen borjade byggas upp under J.?K. Paasikivis ledning, men till foljd av socialdemokraternas interna konflikter foll Fagerholm overraskande ur regeringen. Utan att dolja sin indignation undrade han varfor Vaino Tanner hade intrigerat sa att det blev en borgerlig socialminister i stallet for honom.?

 

Trots det personliga bakslaget anslot sig Fagerholm inte till den grupp av oppositionella som lamnade det av Tanners anhangare ledda SDP och gick over till det nya Demokratiska forbundet for Finlands folk (DFFF). Fastan Fagerholm oppet flaggade for vanstersamarbete, var han inte redo att overge sitt gamla parti. Han ansag aven att de attacker som yttervanstern efter kriget riktade mot Tanner och socialdemokraternas krigstida politik var skamliga och forvrangde verkligheten. Efter kriget var Fagerholm i ett par ars tid den mest synliga figuren inom SDP:s lojala opposition, men pa partistamman 1946 forlorade han ordforandevalet till Emil Skog med de tydliga siffrorna 61 mot 146. Foljande ar anslot sig oppositionen till partiets huvudlinje, och som resultat av forsoningen atervande Fagerholm i november 1947 till SDP:s partikommitte som radgivande extra medlem.?

 

Varen 1945 fick Fagerholm kompensation for den forlorade ministerportfoljen pa ett satt som lange gav genklang i hans karriar. Kommunisterna, som gjort val ifran sig i valet, ville skapa en bred koalitionsregering, och for att sakra den godtog de en socialdemokrat som riksdagens talman. Valet foll pa Fagerholm, som sedan holl i klubban i nastan 14 ar, med avbrott for tva kortare perioder som statsminister. Uppdraget oppnade for en viktig samarbetsrelation med Paasikivi, som i parlamentarisk anda anvande sig av riksdagen som ankare i undfallenhetspolitiken da han organiserade Finlands relationer med Sovjetunionen. Illusionerna om ett samarbete med kommunisterna brast i och med att det kalla krigets konstellationer tog form, och fran 1947 forlitade sig Paasikivi allt mer pa socialdemokraternas inrikespolitiska stallning. Fagerholm blev hans troman, for den nyvalde presidentens gamla vanner i arbetarrorelsen var antingen doda eller stod utanfor SDP.?

 

Sommaren 1948, efter riksdagsvalet och undertecknandet av Vanskaps-, samarbets- och bistandspakten (VSB) framstod tiden som mogen att utmanovrera kommunisterna fran makten i landet. Inom Finlands kommunistiska parti (FKP) hade man endast borjat soka forhandlingspositioner, da Paasikivi utnamnde Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering, som hade planerats redan foregaende vinter i fall av en regeringskris.

 

Den forsta stora uppgiften for Fagerholms regering var att stabilisera forhallandena i landet genom att minska yttervansterns inflytande inom olika samhallsomraden. Statspolisen, som infiltrerats av kommunister, ersattes omgaende av den nya Skyddspolisen, och Hella Wuolijoki avskedades fran posten som chef for Rundradion. Den avgorande styrkematningen skedde pa arbetsmarknaden. Kommunisterna forsokte genom en styrkedemonstration visa att Finland inte kunde regeras utan deras medverkan.?

 

I riksdagen lyckades Fagerholm lotsa sin minoritetsregering forbi aterkommande interpellationer och samla bakom sig en tillracklig majoritet, i regel fran hogerpartierna men emellanat aven fran vanster. Statsministern var maltavla i ett propagandakrig dar kommunisterna bl.a. anklagade regeringen for att ha andrat den utrikespolitiska linjen. I Sovjetunionens ogon framstod regeringen som ett projekt med malet att knyta Finland till ett nordiskt block som efterstravades av den amerikanska imperialismen. Ansvaret foll tungt pa Paasikivi och Fagerholm ? den senare ansags trots sina tal om vanskap i handling vara Sovjetunionens fiende och en rabiat motstandare till kommunisterna. Det utrikespolitiska trycket skarptes hosten 1949, da handelsavtalsforhandlingarna i Moskva laste sig. Presidenten stodde dock lojalt sin regering, och Paasikivi?Fagerholm-axeln holl ut till februari 1950, da socialdemokraterna sakrade valet av den gamle presidenten for en andra period. I samband harmed gav Fagerholm in regeringens avskedsansokan, i enlighet med tradition och vad han tidigare deklarerat.?

 

I Finlands politiska historia har Fagerholms forsta regering med skal blivit ihagkommen som den som blockerade vagen mot folkdemokrati och befaste den nordiska demokratin. Dess saldo har inte heller varit obetydligt inom samhallspolitiken. Den viktigaste reformen blev Arava-lagarna, som skapade ett system for statliga lan for social bostadsproduktion som skulle avhjalpa en skriande brist pa bostader, framst i tatorterna. Regeringen gick aven in for att rationalisera jordbruket, forbattra hyresgasternas stallning och avveckla ateruppbyggnadstidens ransoneringssystem. Regeringen maste aven ordna med beredskapsarbete efter det att en ofordelaktig vandning pa varldsmarknaden skadat skogsindustrin. Manga socialpolitiska initiativ kunde dock inte genomforas av en minoritetsregering i en riksdag med borgerlig majoritet.?

 

Efter atervalet till president utnamnde Paasikivi fem ganger Urho Kekkonen till statsminister, eftersom hans regeringar hade battre forutsattningar an socialdemokraterna att skota relationerna med Sovjetunionen. Fagerholm hade kvar den hogaktade rollen som riksdagens talman, men hamnade ett antal ganger i motsatsforhallande till Kekkonen. Nar en generalstrejk varen 1950 kunde avvarjas genom medling av Fagerholm, tolkade statsministern F-avtalet som ett satt att omintetgora stravandena att balansera budgeten. Ett par ar senare gick Fagerholm till angrepp mot Kekkonens sa kallade pyjamastal, som han sag som en opassande inblandning i de skandinaviska landernas angelagenheter. Vid aterkommande regeringskriser var Fagerholm socialdemokraternas standiga kandidat till att asidosatta Kekkonen som statsminister, men man kom inte langre an till ansatser i dessa forsok.?

 

Kampen mellan SDP och Agrarforbundet nadde sin klimax den 15 februari 1956, da man i riksdagen raknade elektorsrosterna i den slutna omrostningen om vem som skulle eftertrada Paasikivi som republikens president. Partitaktikerande, dar aven fore­tradare for Sovjetunionen deltog genom formedling av kommunisterna, forekom i flera omgangar. Kekkonen och Fagerholm rostades till den avgorande omgangen, dar den forre drog det langsta straet med knapp men tillracklig marginal, 151 roster mot 149.?

 

Kekkonens valforbund hade gjort val ifran sig i elektorsvalet och fatt nastan 27 procent av rosterna och 88 elektorer. Fagerholm hade fatt SDP:s normala understod och 72 elektorer. Darmed kom han redan fran borjan att ligga klart om ocksa inte avgorande efter Kekkonen, fastan SDP och Agrarforbundet hade varit forhallandevis jamnstarka i alla efterkrigstida val pa riksniva. Vansterinriktningen, svensksprakigheten och ateismen hos en som uttratt ur kyrkan framstod inte som rekommendationer for presidentambetet i 1950-talets borgerliga Finland.?

 

Kekkonen hade i valkampens slutskede fatt betydande utrikespolitisk draghjalp, da Sovjetunionen aterbordade Porkalaomradet pa ett satt som effektfullt framhavde statsministerns person. Kekkonen utverkade aven ratt for Finland att bli medlem av Nordiska radet, som fram till dess hade varit Fagerholms viktiga och kara kapphast. Kampen personifierades i Kekkonen fran borjan till slut, och inte ens alla centrala socialdemokrater arbetade helhjartat for sin egen kandidat. SDP:s vapenbrodrafalang hade alltid varit reserverad gentemot Fagerholm, som i kandidatnomineringen endast med nod och nappe slog deras kandidat Vaino Tanner.?

 

Efter att ha svalt forlusten bildade Fagerholm pa den nya presidentens begaran en rodmylleregering. Redan innan den utnamndes blev den utsatt for en utmaning av stora samhalleliga matt da FFC utlyste generalstrejk i landet. Precis som Fagerholms forsta regering hamnade aven hans andra regering i stormens oga med en allvarlig arbetsmarknadskonflikt, dar fragan om ordningsmaktens ingripande i en hotfull atmosfar intog en central plats.?

 

Genom ett avtal som forhandlades fram under statsministerns ledning undveks en situation dar slagsmal kring bensindistributionen kunde ha lett till blodiga sammandrabbningar. Samtidigt kritiserades Fagerholm och hans regering hart av de borgerliga for att fly sitt ansvar och for overdriven mjukhet mot de strejkande. Den tredje strejkveckan medforde fara for att FFC inte skulle kunna kontrollera situationen lange till. Statsministern satte hela sin auktoritet pa spel och forhandlade fram ett avtal, som parterna i nattens sena timmar i statsradets festvaning motvilligt antog.?

 

Samarbetet mellan SDP och Agrarforbundet hade gatt trogt under hela generalstrejken, sa regeringen fick inte heller inbordes nagon gynnsam start. Efter strejken var det ett centralt bekymmer att balansera statsfinanserna, en balans som man efter mycket gral forsokte na genom en radikal nedskarning av utgifterna for subventioner. Inflationsspiralen knacktes inte med den metoden, och fackforeningsrorelsen var missnojd med de standigt stigande priserna. Den ”seger” den uppnatt med generalstrejken krympte, samtidigt som agrarerna hart holl fast vid jordbrukets formaner.?

 

Det var dock inte vare sig den ekonomiska politiken eller intressekonflikter som fallde regeringen, utan den inre splittringen inom SDP. De socialdemokratiska ministrarna horde i huvudsak till den grupp som hade marscherat ut fran den extra partikongressen i april 1957, efter att ha blivit i minoritet. Statsministern ansag att regeringen inte langre atnjot SDP:s fortroende efter det att Vaino Leskinens falang tagit kontrollen over partiet. I slutet av maj godtog presidenten regeringens avskedsansokan, da Fagerholms forhandlingar om forsoning inom partiet inte lett till resultat. Fagerholm anklagades pa flera hall for en taktisk felbedomning och fanflykt, for nagon egentlig interpellation hade aldrig framforts mot regeringen i nagot skede.?

 

Regeringens avgang och SDP:s splittring drev Finlands inrikespolitik in i ett tillstand dar landet maste forlita sig pa kortvariga minoritets- och tjanstemannaregeringar. Till slut kunde Samlingspartiet, Agrarforbundet och Leskinens SDP enas om en exceptionellt bred koalition. Till medlande statsminister valdes aterigen den erfarne och beprovade Fagerholm, vars tredje regering Kekkonen motvilligt utnamnde i augusti 1958.?

 

Foretagets stora fragetecken var fran forsta borjan utrikespolitiken och Sovjetunionens hallning. DFFF hade blivit landets storsta parti i riksdagsvalet men lamnats nastan ensamt i opposition, och regeringens majoritet var beroende av Kekkonens hardaste motstandare Samlingspartiet och SDP. Regeringen forsokte sakra den ostra flanken genom att bedyra att landets utrikespolitiska linje bestod och genom att ge utrikesministerposten till Johannes Virolainen , som Kekkonen fostrat till sin utrikespolitiska troman. Aven Fagerholm hade forsokt tina upp ostrelationerna med besok i Sovjetunionen, bade som riksdagens talman och som statsminister. Moskvas reaktion var dock obonhorlig: ambassadoren kallades hem fran Helsingfors utan avskedsceremonier, handelsrelationerna frystes och presidenten hotades med VSB-paktens konsultationsforpliktelser.?

 

Under detta tryck brot Virolainen och Agrarforbundet ihop i november-december och anholl om avsked, och hela regeringen foll i januari 1959. Fagerholm var bitter over att Kekkonen som president inte varit lojal mot regeringen sasom Paasikivi varit det 1948?1950. Kekkonen hade tvartom dragit tillbaka stodet fran regeringen strax efter att ha utnamnt den. Enligt Fagerholm lamnade nattfrostkrisen ett bestaende arr i den finska republikens och parlamentarismens historia. Regeringens misslyckande visade aven klart hur begransat hans personliga inflytande var och hur svag hans stallning var inom SDP. Sovjetunionen hyste inte nagot sarskilt agg mot statsministerns person, men bakom hans breda rygg dolde sig de illa beryktade herrarna Tanner och Leskinen, sasom Nikita Chrusjtjov sammanfattade saken efter det att nattfrostkrisen utlosts.?

 

Det blev Fagerholms ode att under sin politiska karriar med liten marginal forlora manga val. Forlusten med en rost mot den 76-arige Tanner i SDP:s ordforandeval 1957 gramde honom mest p.g.a. dess konsekvenser. De inre konflikterna splittrade hela den socialdemokratiska rorelsen ? partiet, fackforeningarna, idrotts-, kvinno- och ungdomsorganisationerna. En bitter fejd fordes i tio ars tid inom partiet. Fagerholm hade inte lamnat partiet pa 1940-talet tillsammans med de andra oppositionsmannen, och han gjorde det inte heller senare. Sin vana trogen tog han avstand fran klickbildning och gjorde allt for att na forsoning. Pa Fagerholms initiativ och utgaende fran hans forslag fordes orakneliga men foga resultatrika forhandlingar. Partisplittringen upphorde dock med tiden. Fagerholm som var frammande for Leskinens linje hade inget annat val an att stalla sig bakom SDP:s tredje linje, som smaningom samlat krafter bland dem som trottnat pa den harda linjens tvister.?

 

Fagerholms politiska tyngd hade ofta lidit av att han inte hade nagon stark och stabil bas for sin makt inom det egna partiet. Svenska arbetarforbundets reservationslosa stod rackte inte. Fagerholm var dock en sjalvstandigt tankande och kompromissokande politikerpersonlighet, en sadan som typiskt misstanks for opportunism trots att den snarare kunde tyckas sarskilt lampad for en parlamentarisk flerpartidemokrati.?

 

En viss ironi ligger i att Fagerholms position inom SDP troligen var minst omtvistad under forsta halvan av 1960-talet, da han ofta vid sidan om Rafael Paasio framstod som ett av den tredje linjens ledande namn. Tiden och den langa karriaren hade dock tart pa de politiska ambitionerna. Fagerholm anammade i stallet rollen av aldre statsman, som pa socialdemokraternas moten anvande sig av sin rappa tunga med en allt mer bitande effekt, men som inte langre pa allvar brydde sig om att engagera sig i dagspolitiken. Aldern tyngde, och synen, som varit ett problem sedan 1930-talet, blev allt svagare. Fagerholm lamnade riksdagen 1966, SDP:s partistyrelse 1969 och pensionerades fran tjansten som generaldirektor for Alko 1968. Under senare halvan av 1960-talet forekom Fagerholms namn fortfarande i spekulationer kring statsministerposten, tills han klart och tydligt meddelade att han inte stod till forfogande.?

 

Sin sista tjanst i rikspolitiken gjorde Fagerholm sommaren 1970, da han pa presidentens begaran sonderade mojligheterna till en majoritetsregering. Trots de harda kamparen hade han goda relationer till Kekkonen. Presidenten gav ocksa i efterhand Fagerholm erkannande for att han som statsminister ofta och regelbundet varit i kontakt med honom. Nar Kekkonen inte sallan fann 1960-talets socialdemokrater frammande eller motbjudande, vande han sig till sin gamla rival. Presidenten tilldelade 1969 Fagerholm den sallsynta hederstiteln statsrad.?

 

Fagerholm var en sallskapsmanniska som med sin humor och sin sarkastiska slagfardighet trivdes vid middagsbordet. Han hade karaktar och karisma, men de bar upp en for Finland exceptionell skandinavisk liberalism och tolerans. Livet igenom oste han andlig rikedom ur den moderna bildkonsten och teatern. I ungdomen hade han varit amatorskadespelare och som vuxen bl.a. ordforande i Svenska teaterns styrelse. Listan over foretroendeuppdrag pa livets olika omraden ar lang och bred.?

 

Fagerholm beholl sitt arbetsrum pa Alko pa livstid. Aven efter pensioneringen sokte han sig ofta dit for lasning och umgange. Det sociala natverket livades upp av traffar med Gamla kamrater, som Fagerholm och Skog pa 1970-talet hade borjat arrangera for politiska veteraner inom socialdemokratin. Fagerholms memoarer utkom pa bade svenska och finska 1977 och nadde flera upplagor, men forfattarens andliga resurser var da klart pa upphallningen. Aven detta gav upphov till ett av Fagerholms bevingade ord: ”Det ar da attans svart att skriva memoarer, da man inte minns nanting!” Det varma aktenskapet med Judith som hallit i artionden blev livets ryggrad aven pa alderdomen. Hustrun avled 1984, och Fagerholm foljde henne i graven bara fyra manader senare.?

 

Mikko Majander?

 

Karl-August Fagerholm, fodd 31.12.1901 i Sjundea, dod 22.5.1984 i Helsingfors. Foraldrar stenarbetaren Johan August Fagerholm och Olga Serafina Nordman. Gift 1926 med Judith Adele Kyllikki Jormala.?

 

PRODUKTION. Friherre Carl Gustaf Mannerheim. Vid Marskalkens av Finland bar. Minnestal (1951); Talmannens rost (1977).?

 

KALLOR OCH LITTERATUR. A. Bondestam & E.-E. Helsing, Som en stubbe i en stubbaker. Finlands Svenska Arbetarforbund 1899?1974 (1978); K.-A. Fagerholm. Mannen och verket (1961); H. Koski, Alkoholipitoisia esseita ja muistikuvia (1994); H. Koski, Vastuun vuosia. Keskusteluja Fagerholmin kanssa (2007); L. Lehtinen, Fagerholm ? Kekkosen tasavallan kakkonen. Pohjoismaisen poliitikon muotokuva (1981); J. Salminen, Kemi 1949. Suomen kohtalonratkaisu (1995); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa 1?3 (1975, 1987, 1991); K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); J. Suomi, Urho Kekkonen I?III (1988?1992).?

 

BILDKALLA. Fagerholm, Karl-August. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon for Finland 3. Republiken A?L (2011).
Forsta webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator for hanvisning:
URN:NBN:fi:sls-4143-1416928956749

 

Upp