Washingtonkonferensen , kallas den konferens som holls i Memorial Continental Hall ^{[ 1 ]} i Washington DC , USA , mellan den 12 november 1921 och 6 februari 1922 angaende rustningsbegransning, Stillahavspolitiken och Kinas stallning. Ett av konferensens huvudsyften var att tillmotesga den kinesiska regeringens missnoje med utfallet for Kinas del i Versaillesfreden . Det faktum att USA stod utanfor Nationernas forbund gjorde det ocksa angelaget att skapa ett forum for att diskutera ovannamnda fragor utanfor forbundets regi.

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Inbjudan utfardades av USA:s regering 10 juli 1921. Deltagare var i forhandlingarna om rustningsbegransning USA, Frankrike , Italien , Japan och Storbritannien samt i forhandlingarna om Kina dessutom Belgien , Kina, Nederlanderna och Portugal . Amerikanska regeringens syfte med konferensen var att fa till stand en rustningsbegransning, sarskilt till sjoss, vilken hoppades medfora en avsevard skattelindring. Man ville darfor soka hindra ett fornyande av den brittisk-japanska alliansen som ansags medfora fortsatt kapprustning till sjoss, samt onskade dessutom fa bekraftelse pa "den oppna dorrens politik" i Kina och sarskilt hindra Japan att dar at sig befasta en ekonomiskt och politiskt forharskande stallning. Bl.a. hoppades man bli kvitt Lansing - Ishii -avtalet av 2 november 1917, i vilken USA under Varldskriget formatts att erkanna, att Japan pa grund av det territoriella grannskapet hade "speciella intressen" i Kina. Brittiska regeringen, som av sina dominions sommaren 1921 till rikskonferens samlade premiarministrar ivrigt manades att ej fornya alliansen med Japan, utan i stallet soka intimt samforstand med USA, sokte forst fa till stand forhandlingar i London om brittisk-amerikansk-japansk entente , men fogade sig slutligen efter amerikanernas onskningar och accepterade deras konferensinbjudan (21 augusti). Denna hade redan 12 juli antagits av franska regeringen, som overskattade meningsskiljaktigheterna mellan Washington och London och inbillade sig att det pa konferensen skulle kunna spela en inflytelserik medlarroll. I Tokyo insag man, att konferensen kunde komma att i viss man hota japanska intressen, men av fruktan for isolering gavs dock (26 juli) ett accepterande svar.

Deltagare [ redigera | redigera wikitext ]

USA:s konferensombud var utrikesministern Charles Evans Hughes , senator Henry Cabot Lodge , fore detta senator Elihu Root och senator Oscar Underwood . I spetsen for brittiska delegationen stod lord Balfour , och dar marktes vidare sjoministern lord Lee of Fareham , ambassadoren sir Auckland Geddes och (for Kanada) fore detta premiarministern sir Robert Borden . Frankrike foretraddes av konseljpresidenten Aristide Briand , fore detta konseljpresidenten Rene Viviani , kolonialministern Albert Sarraut och ambassadoren Jean Jules Jusserand . Briand reste hem redan 22 november, Viviani den 22, och franska delegationens ledare var darefter Sarraut.

Bland ovriga konferensombud marktes den italienska senatorn Carlo Schanzer , japanske marinministern amiral Kato Tomosaburo samt ambassadoren Shidehara Kijuro och parskammarpresidenten Tokugawa Iesato , de bada kinesiska envoyeerna Alfred Sze och Wellington Koo samt den nederlandske utrikesministern Herman van Karnebeek .

Konferensens sju plenarsammantraden var mest av formell natur och inriktade pa att locka till sig pressens och allmanhetens intresse for konferensen; det egentliga arbetet forlades till utskott och underutskott. Separat forhandlade dessutom USA, Storbritannien, Frankrike och Japan om status-quo-avtal rorande Stilla havet , USA och Japan om on Yap , samt Japan och Kina om Shandong -halvon.

Fyrmaktsfordraget [ redigera | redigera wikitext ]

Konferensen oppnades den 12 november 1921 med ett tal av president Warren G. Harding , varefter Hughes foredrog det detaljerade amerikanska programmet for rustningsbegransning till sjoss. Enligt detta skulle USA:s, Storbritanniens och Japans linjefartyg , det vill saga krigsfartyg, moderfartyg for flygvapnet undantagna, over 10 000 tons deplacement eller armerade med kanoner av grovre kaliber an 8 tum (203 mm.), begransas i sammanlagt tontal till respektive 500 000, 500 000 och 300 000 ton, det vill saga i proportionen 5:5:3.

Vid andra plenarsammantradet, den 15 november, antogs detta program i princip, och vid det tredje utvecklade Briand valtaligt Frankrikes forsvarsproblem, varpa fragan om rustningsbegransning till lands enligt Frankrikes onskan i stillhet avfordes fran konferensprogrammet.

Vid 4:e plenarsammantradet den 10 december delgav Lodge texten till status quo-avtalet om Stilla havet, vilket gick under namnet "Stillahavsfordraget" eller "Fyrmaktsfordraget", varjamte konferensen antog de sa kallade "Rootprincipema" om allmanna riktlinjer for makternas Kinapolitik.

Fyrmaktsfordraget, som 13 december 1921 undertecknades av USA Storbritannien, Frankrike och Japan, inneholl kontrahenternas omsesidiga utfastelse att respektera varandras rattigheter rorande vederborandes "insulara besittningar och insulara dominions i Stillahavsomradet". Vid hotande konflikter dem emellan pa detta omrade skulle, om de inte kunde losas pa vanlig diplomatisk vag, en konferens hallas mellan kontrahenterna for att prova och reglera fragan i dess helhet. Om hotet kom fran utomstaende makt, skulle kontrahenterna inbordes soka na samforstand om de mest verksamma atgarderna for att, samfallt eller var for sig, mota situationens krav. Avtalet gallde 10 ar fran ikrafttradandet och lopte sedan med 12 manaders uppsagning; det skulle trada i kraft, nar ratifikationerna avlamnats i Washington, varefter brittisk-japanska alliansavtalet av 13 juli 1911 skulle upphora att galla. I en samtidigt avgiven forklaring betonades, att status quo-avtalet aven gallde mandatomraden och att till dar berorda konfliktamnen ej horde fragor, som enligt folkratten foll uteslutande inom vederborande makts suveranitet. Ett tillaggsfordrag av 6 februari 1922 fortydligade pa japansk onskan uttrycket "insulara besittningar" darhan, att dari ej inbegreps sjalva Japan, utan for Japans del bara dess besittningar i sodra Sachalin , Formosa , Pescadorerna samt oar under japanskt mandat.

Femstatsfordraget om rustningsbegransning [ redigera | redigera wikitext ]

Sedan brittisk-japanska alliansen pa detta satt fatt en hedersam begravning, var en grundforutsattning uppfylld for beslut om omsesidig rustningsbegransning till sjoss. I avtalet stadgades ej nagra "sanktioner" (ett villkor for att det skulle ha utsikt att ratificeras av amerikanska senaten), och de fyra kontrahenterna atog sig salunda ej att med vapenmakt uppratthalla status quo, men de hade dock gett varandra ett slags moralisk garanti for status quo och darmed for ratt lang tid framat minskat en spanning, som tidigare vallat kapprustning. Avtalets fredsvarde minskades emellertid darav, att man pa grund av amerikanskt, kanadensiskt och australiskt motstand fran dess rackvidd uteslutit konflikter rorande japanska immigranters stallning.

Det amerikanska rustningsbegransningsprogrammet inneholl ingaende detaljbestammelser om, vilka linjefartyg som skulle slopas, i vilken ordning ersattningsbyggnad fick ske och sa vidare. Alla de fardiga eller under byggnad varande linjefartyg, som ej uppraknades i dessa listor, skulle slopas (nedskrotas), de blott beslutades byggande inhiberas. I Japan vacktes oerhord harm av forslaget om slopande av slagskeppet Mutsu , ^{[ 2 ]} en natt och jamnt fardig, genom frivillig insamling bekostad "F-bat".

For att radda Mutsu foreslog japanerna en modifierad tontalsproportion (10:10 :7) Till sist astadkoms en kompromiss, enligt vilken Japan i stallet slopade ett nagot mindre fartyg, Settsu , i samband varmed USA fick behalla tva till slopning foreslagna linjefartyg och Storbritannien bemyndigades bygga tva nya. Darigenom kom de tillatna tonnagesummorna att bli resp. 525 000, 525 000 och 315 000. For Frankrike liksom for Italien foreslogs tonnagesumman 175 000. Sarraut opponerade sig energiskt, men efter ett stravt telegram fran Hughes till Briand gav franska regeringen sitt samtycke. Daremot lyckades Sarraut med amerikanskt stod efter heta debatter tillbakavisa ett klent motiverat brittiskt forslag om totalt forbud mot varje anvandning i krig av undervattensbatar. Inte heller kom nagot avtal till stand om begransning av undervattensbatarnas sammanlagda tonnage eller individuella storlek. Daremot avtalades (i ett sarskilt fordrag), att undervattensbatar inte fick sanka handelsfartyg, utan att dessas besattningar och passagerare dessforinnan satts i sakerhet, och att brott haremot skulle straffas som sjoroveri.

Ovriga civiliserade stater skulle inbjudas att ansluta sig till denna overenskommelse, vidgad till formligt forbud mot att over huvud anvanda undervattensbatar "till handelns forstorande". I samma fordrag forbjods anvandning i krig av kvavande eller giftiga gaser samt alla liknande "vatskor, materier eller forfaranden", till vilket (mer eller mindre uppriktigt menade) forbud alla ovriga civiliserade stater jamval skulle uppmanas att ansluta sig.

Hogsta tillatna tontal av moderfartyg for flygvapnet skulle vara 135 000 for USA och Storbritannien, 81 000 for Japan, 60 000 for Frankrike och Italien. Dylika fartyg skulle fa mata hogst 27 000 ton (tva i varje stats flotta undantagsvis 33 000 ton), nybyggda linjefartyg hogst 35 000 ton; dessa dimensioner torde ha valts, for att USA inte i Stilla havet skulle behova rakna med storre fartyg och darfor behova foretaga dyrbara utvidgningsarbeten i Panamakanalen . Inget krigsfartyg fick armeras med kanoner av grovre kaliber an 16 tum (406 mm.). I fraga om orlogsfartyg upp till 10 000 ton (kryssare och sa vidare) foretogs ingen begransning av tonnaget for varje stat, men det stadgades, att nybyggda sadana inte fick armeras med kanoner av grovre kaliber an atta tum (203 mm.). Kontrahenterna fick inte for annan stats rakning bygga fartyg av storre dimensioner an de i fordraget for deplacement och armering angivna.

Femstatsfordraget om rustningsbegransning till sjoss blev efter langvariga tekniska forhandlingar fardigt att undertecknas 6 februari 1922. Det galler till 31 december 1936. Om det tva ar dessforinnan inte uppsagts, loper det darefter med tva ars uppsagningstid. Om fordraget uppsags av nagon stat, sa upphor det med dennas uttrade ur kretsen att galla for alla. Emellertid forklaras, att i sa fall en ny konferens bor hallas inom ett ar efter uppsagningen.

Pa japanskt initiativ insattes i fordraget en bestammelse (art. 19), vari USA, Storbritannien och Japan utfaste sig att i Stilla havet bibehalla status quo i fraga om befastningar och marinbaser. For USA:s del fritogs fran denna bestammelse oarna vid kusten, Alaska och Panamakanalzonen samt Hawaii (den galler daremot Filippinerna och Guam ). For Storbritanniens del galler bestammelsen Hongkong och alla besittningar oster om 110° ostliga langdgraden, med undantag for oarna vid Kanadas kuster samt Australien och Nya Zeeland (salunda innebar den ej hinder for anlaggning av marinbas vid Singapore). For Japans del galler bestammelsen inte det egentliga Japan, men daremot Kurilerna , Bonin - och Ryukyuoarna , Formosa och Pescadorerna.

USA vann genom fordraget framtida jamstalldhet i linjefartygskraft med det forut havsbeharskande Storbritannien. For att vinna detta mal fick det enligt fordraget i fardiga och under byggnad varande fartyg offra 787 000 ton (17 gamla och 13 nya linjefartyg). Storbritannien fick slopa 26 linjefartyg (de allra flesta gamla), Japan 17. Frankrike upphorde att vara en forsta rangens sjomakt och hanvisades genom likstalldheten i tontal med Italien till att forlagga sin linjeflotta till Medelhavet.

Kinas stallning och niomaktfordraget [ redigera | redigera wikitext ]

De kinesiska konferensombuden hade redan 16 november 1921 i en rad teser framlagt sina vittgaende krav pa politiskt, ekonomiskt, administrativt och judiciellt oberoende. Deras krav vann pa det satt tillmotesgaende, att konferensen antog fyra av Elihu Root formulerade allmanna principer, enligt vilka de i Kina intresserade makterna forband sig att respektera Kinas suveranitet, oberoende, territoriella och administrativa integritet, att underlatta dess utveckling och regeringsmaktens starkande, att tillampa principen om jamlikhet for alla makter i fraga om handel och industri samt att avsta fran att, med begagnande av i Kina radande anarki, dar soka skaffa sig speciella privilegier.

Kineserna payrkade i nya memoranda avskaffandet av utlanningars exterritorialitet och av alla intressesfarer, aterlamnande av arrenderade omraden, hemkallande av utlandska trupper och utlandsk polis, tullautonomi, stangande av utlandska postkontor m. m. Ifraga om utlanningars exterritorialitet - vilken befolkningen i Kina forklarades uppfatta som en numera omotiverad nationell forodmjukelse - gick makterna endast med pa att lata en juristkommission undersoka Kinas lagstiftning och rattsvasen och darefter framkomma med reformforslag. An mindre blev tillmotesgaendet i fraga om intressesfarerna: makterna lovade endast att inte inga nya fordrag i strid mot "Root-principerna".

Sarskilt Japan och Frankrike motsatte sig bestamt varje allman revision av redan existerande fordrag. Dock enades sedermera makterna om att inte soka uppratta nya intressesfarer eller forvarva monopol och specialprivilegier, som kundes strida mot "den oppna dorrens politik". I fraga om de arrenderade omradena visade sig Frankrike benaget att aterlamna Guangzhouwan , om ovriga makter aterlamnade sina arrendeomraden. Storbritannien forklarade sig villkorligt benaget att aterlamna Weihaiwei , men daremot inte det for Hongkongs forsvar betydelsefulla koncessionsomradet Nya territorierna .

Japan forhandlade separat om det forna tyska arrendeomradet Jiaozhou och papekade om Port Arthur och Dalian , att dessa omraden forvarvats pa helt annat satt an de ovriga, namligen genom stora uppoffringar av penningar och manniskoliv i rysk-japanska kriget ; de horde for ovrigt tillsammans med sodra Manchuriet , dar Japan hade vitala politiska och ekonomiska intressen att bevaka. Enighet kunde alltsa inte vinnas om allmant aterlamnande, och darmed forfoll de villkorliga anbuden.

Kravet pa hemkallandet av trupper och polis foranledde blott beslut om en till intet forbindande undersokning genom makternas sandebud i Peking och tre representanter for kinesiska regeringen om forutsattningarna for en sadan atgards vidtagande.

De langvariga forhandlingarna om tullfragorna resulterade i, att kinesiska regeringen bemyndigades foretaga en viss hojning i inforseltullarnas procentsatser, varjamte ovriga tullfragor skulle behandlas av en sarskild tariffkonferens i Shanghai mellan ombud for Kina och intresserade makter. Stangande av de utlandska postkontoren i Kina (124 japanska, 13 franska, 12 brittiska, l amerikanskt) medgavs fran l januari 1923. Alla dessa beslut sammanfattades i ett niomaktsfordrag av 6 februari 1922 "om principer och politik rorande Kina jamte ett stort antal dartill fogade resolutioner.

De kinesiska kraven hade pa konferensen i ratt stor utstrackning oppet understotts eller hemligen gynnats av USA. Kina vann ocksa en del politiska och ekonomiska fordelar, de flesta dock i form av, abstrakta principforklaringar eller beslut om utredningar och nya forhandlingar. Den radande anarkin i Kina har emellertid hindrat Pekingregeringen att till fullo draga fordel av vad som vunnits; sarskilt kom tariffkonferensens oppnande att droja, och dess forhandlingar ha annu (augusti 1926) ej lett till resultat.

Efterdyningar [ redigera | redigera wikitext ]

Washingtonkonferensens betydelse overdrevs till viss utstrackning av flera deltagande makter, sarskilt USA, vasentligen av inrikespolitiska skal. Den gjorde i alla handelser tillfalligt slut pa kapprustningen till sjoss i fraga om linjefartyg, ersatte brittisk-japanska alliansen med ett fyrmaktsfordrag, som minskade spanningen mellan Japan och USA, samt minskade for Kina riskerna av fortsatt internationalisering. Japans tilltagande aggression i Kina under 1930-talet och krigsutbrottet mellan de tva landerna i juli 1937 ledde dock till att den nyordning som Washingtonkonferensen vackt hopp om definitivt grusades.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Iriye, Akira (1965). After Imperialism: The Search for a New Order in the Far East, 1921 -1931 . Cambridge, MA: Harvard University Press  
• Willoughby, Westel Woodbury (1922). China at the Conference: A Report . Baltimore: Johns Hopkins Press  

Webbkallor [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran Nordisk familjebok , Washingtonkonferensen , 1904?1926.

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Wikisource har originalverk relaterade till Washingtonkonferensen .
  Washingtonkonferensen