Uralbergen ar en cirka 2 500 kilometer lang bergskedja i Ryssland . Uralbergen utgor ocksa grans mellan Europa och Asien .

Uralbergen atskiljer den Osteuropeiska slatten fran den Vastsibiriska slatten och utgor en viktig klimatisk och geobotanisk grans. Det visar sig genom fordelningen av vegetationen (lindens ostra grans, sibiriska larktradets vastra grans).

De nordliga delarna av bergskedjan ar otillgangliga, medan omgivningarna i soder ar valbefolkade och inkluderar miljonstaderna Jekaterinburg och Tjeljabinsk .

Geografi [ redigera | redigera wikitext ]

Bergskedjan bildades under den yngre delen av Paleozoikum , dvs ungefar 250 till 300 miljoner ar sedan. Den ar pa langa strackor tackt av yngre sedimentara avlagringar och ibland genomskuren av en rad parallella langdforkastningar och gravsankor, som dels blottar det aldre kristalliniska underlaget, dels later yngre avlagringar kvarsta i gravsankor. Aven aldre strukturelement ingar i denna zon och fororsakar delvis de manga avvikelserna fran den nord-sydliga strykningen mot nordost och nordvast. Delvis bidrar de till att bilda subparallella kedjor. Postuma rorelser inom berggrunden, lokalt uppnaende betydande intensitet, kan sparas bade i norr och i soder. Bergskedjans hoga alder gor, att den i sin mellersta del, genom vittring och avspolning, till hog grad utjamnats och uppvisar lugna, langsluttande former, samt genom floderosion och utbildning av langddalar sonderdelats i mer eller mindre isolerade flacka parallellkedjor.

En vid tertiartiden i norr begynnande vertikal hojning, som fran 61° norrut tilltar i betydelse och som i trakter av tidigare isbetackning (fran 64° norrut) aven fortgar under nuvarande tid har, i samband med forstarkt floderosion, latit topografien i norr delvis anta alpin karaktar. I soder har den jamforelsevis nyligen skedda sankningen av Kaspiska havets yta bidragit till okning av de mot soder flytande flodernas lutningsforhallanden, vilket har aven bidragit till att, i samband med den forstarkta erosionen, skapa en mer utpraglad topografi. Man delar vanligen in Uralbergen i tre delar: norra, mellersta och sodra Uralbergen.

Norra Uralbergen [ redigera | redigera wikitext ]

Norra Uralbergen hojer sig ur en omgivande tundra med sma kullar och talrika sjoar. Nagra av dessa kullar ar bland tundrans nomader ( samojeder och ostjaker ) vida kanda som helgedomar. De hogsta topparna ar Gora Narodnaja (1 894 meter), Gora Telpoziz (1 617 meter), Gora Pajer (1 472 meter) och Gora Isjerim (1 331 meter). Pa grund av tidens paverkan uppvisar Uralbergen har en nagorlunda alpin pragel, topparna ar snotackta aret om, och passhojder omkring 200 meter over havet. ^{[ fortydliga ]} Soder om polcirkeln finns svagt kuperade och skogbekladda parallellkedjor. Ungefar vid 63° nordlig bredd ar bergssidorna och de smala dalarna tackta med barrskog. Topparna och de vidstrackta platabergen ar skogfria. Har ar huvudkedjan sa pass sonderdelad att den inte fortjanar sitt namn. Norr om polcirkeln lever ostjakernaa med sina talrika renhjordar . Vid Norra ishavet ar de undantrangda av samojederna. Den storsta staden i norra Uralbergen ar Vorkuta .

Mellersta Uralbergen [ redigera | redigera wikitext ]

Mellersta Uralbergen ar den mest tattbefolkade delen. Bredden ar minst i norr, men tilltar mot soder och overstiger dar 130 kilometer. De hogsta topparna ar Gora Konzjakovskij Kamen (1 569 meter) och Gora Denezjkin Kamen (1 493 meter), som lange ansags vara Uralbergens hogsta topp. Soderut avtar hojden, och de langsluttande dalsidorna ar tackta av maktigt ^{[ fortydliga ]} vittringsgrus samt dalbottnarna dels av sumpmarker, dels av rik akerjord. Bergskedjan tacks har av gles blandskog. I mellersta Uralbergen ligger ocksa huvudorten Jekaterinburg. Sodra delen bildas av flera parallellkedjor, som dock huvudsakligen har floderosionen att tacka for sin utpraglade isolering.

Sodra Uralbergen [ redigera | redigera wikitext ]

Den gamla tredelningen av sodra Uralbergen, som stoddes pa geologiska olikheter, har av senare undersokningar visat sig vara oriktig. Alla tre kedjorna tillhor samma geologiska svit, vilket bevisas genom gravforkastningar i centrala och ostra delarna, i vilka sedimentara bergarter av vastlig karaktar bibehallits. Hogsta toppen ar Gora Jamantau med 1 642 meter. Skogsvegetationen ar betydligt glesare jamford med foregaende delar och finns i huvudsak pa bergssluttningarnas norra sida, medan de mot soder och sydvast vettande sluttningarna ar fullkomligt vegetationslosa. Sodra Uralbergens kedjor ar betydligt klippigare och vildare an mellersta Uralbergens. Den sydligaste delen av sodra Uralbergen ar genom Uralfloden och dess norra bifloder sonderdelad i en rad parallellkedjor. Orografiskt och geografiskt bildar Uralflodens riktade lopp fran ost mot vast Uralbergens avslutning mot syd. Geologiskt kan dock Uralbergen sparas langt in mot transkaspiska stapperna och upptrader dar i form av till halften i sand begravda rader av kullar, som bildar mer eller mindre sammanhangande kedjor.

Malmbrytning [ redigera | redigera wikitext ]

Uralbergens mineralrikedom var kand redan av grekerna pa 800-talet. Det moskovitiska riket lyckades utnyttja Uralbergens rikedomar forst genom att anlita vidstrackta koncessioner, som 1558 gavs broderna Stroganov i form av full dispositionsratt over omradet Perm . Jarngruvor upptogs vid floden Tjusovajas mellersta lopp och koppargruvor i trakten av Jekaterinburg. 1745 upptacktes guld i flodgruset pa ostra sluttningen och hastigt vaxte antalet invanare och vaskerier. I borjan av 1800-talet gick produktionen ner. Livegenskapens upphavande 1861 och ett systematiskt uteslutande av utlandska sakkunniga fran 1880-talet skulle oavvisligen ha lett till katastrof, om inte den metallurgiska verksamheten samtidigt hallits uppe genom hoga skyddstullar pa utlandska metaller och metallarbeten. Efter jarnvagsnatets forlangning till Uralbergen har andra industrigrenar overtagit malmbrytningens stallning.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran Nordisk familjebok , Uralbergen , 1904?1926.

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Korjakova, Ludmila & Epimakhov, Andrei: The Urals and Western Siberia in the Bronze and Iron Ages, s. 1?7. Cambrodge, Englanti: Cambridge University Press, 2007. ISBN 9781139461658 .
• Wikimedia Commons har media som ror Uralbergen .
  Bilder & media