Trombon

	Trombon/Dragbasun
Typ	Bleckblasinstrument
Spelsatt	Glissando , dubbeltunga , trippeltunga , fladdertunga
Del av	Symfoniorkester , blasorkester , storband , m.m.
Forekommer i	Barock , Romantik , modernism , jazz
Instrumentkor

I denna artikel

anvands tonnamnen

Bess ( B ♭ ) och B .

Se olika skrivsatt .

Trombon eller dragbasun ar ett bleckblasinstrument med cylindriskt tonror och dragbygel, ibland kombinerat med en eller tva extra ventiler. Ordet trombone ar italienska och betyder stor trumpet . Det svenska ordet trombon innefattar inte ventilbasun (engelska valve trombone ), utan endast dragbasun (engelska slide trombone ). ^{[
fortydliga
]}

Historik [ redigera | redigera wikitext ]

Det fanns for lange sedan fanfartrumpeter , som var langa och raka. En sadan trumpet kallade man i det medeltida Frankrike for buisine (fran detta ord harstammar basun saval som det tyska ordet for trombon, Posaune ). Ordet buisine harror i sin tur fran latinets buccina ('lur', 'horn'), som forst anvandes av romerska herdar , senare av den romerska militaren. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare massing och andra metaller.

Pa 1300-talet larde man sig att det gick bra att boja buisinens metallror, sa att den blev mindre utrymmeskravande. Sa smaningom kom man ocksa pa att om man gjorde den sa att det gick att forlanga och forkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten , ett slags s-format instrument, dar den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen pa ett enda stalle.

Om man istallet forlanger den utdragbara delen pa tva stallen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt sa effektiv. Den tanken var det nagon i sodra Europa som tankte ganska tidigt. I spanska skrifter fran 1300-talet namns ett instrument, kallat sacabouche (sacar = dra och bucha = ror). I Frankrike upptrader ungefar samma benamning pa ett instrument cirka hundra ar senare, saqueboute ( saquer = dra; bouter = skjuta).

Nar instrumentet kom till England fick det namnet sackbut . Pa 1500-talet utvecklades en basunfamilj med basuner i olika storlekar och stamlagen. De vanligaste kom att bli diskant stamd i Bess, alt i F, tenor i Bess och bas i F eller Ess. Pa 1600-talet forekom aven kontrabasbasun i Bess. Denna instrumentfamilj anvandes garna som forstarkning av korsang (oftast med sinka istallet for diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.

Under 1600- och 1700-talen sjonk basunens popularitet. Den anvandes da och da i stadspiparensembler och som korforstarkning i opera - och kyrkomusik . Pa 1800-talet aterupptackte man det vackra instrumentet och borjade anvanda det aven i symfoniorkestrar , i kombinationen altbasun i Ess, tenor i Bess och bas i Ess.

Under 1800-talet hande det en del med basunens fysik. Den fick vidgad mensur , storre och mer utsvangt klockstycke och med skalformat munstycke . 1839 fick basunen sin forsta kvartsventil, detta i Tyskland . Kvartsventilen innebar att man med hjalp av en ventil, som vanligtvis skots med tummen, styr luften in genom ett extra ror, som sitter fast pa trombonen. Det gor att trombonens stamning sanks en ren kvart, vilket ger tillgang till fler toner och enklare draglagen. Detta visade sig vara en lyckad ide, som spred sig snabbt. Basuner forsedda med denna tillsats kallades tenorbasbasuner . Mindre lyckad var Adolphe Sax ide om en teknisk fullandning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika manga klockstycken, vilket inte blev sarskilt praktiskt.

1. stambygel, 2. munstycke, 3. klockstycke, 4. vattenklaff, 5. ytterdrag

I mitten av seklet borjade en sa kallad tersbasun tillverkas, stamd en liten ters lagre an tenorbasunen (d.v.s. i G). Den anvands fortfarande i England i brassbandssammanhang . Framat slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen tva tenorbasuner och en basbasun.

Basunen anvandes aven i militarorkestrar , da aven ventilbasunen (som tillverkades for forsta gangen kring 1830, men aldrig kom att lata likadant som varianten med drag och darfor inte kunde ersatta dragbasunen), och i blasorkestrar och da det blev populart att spela jazzmusik , i borjan av 1900-talet , anvandes den ocksa i sadana sammanhang.

Draget [ redigera | redigera wikitext ]

Draget gor trombonen till ett unikt instrument. Istallet for ventiler som andra bleckblasinstrument anvands draget for att andra tonhojden. Draget ar steglost, pa samma satt som en sangrost, ett strakinstrument , en bandlos elbas eller en steel guitar saknar fasta lagen. Draget gor trombonen till ett utmarkt instrument for glissando (att ”glida mellan tonerna”), det ar bara att flytta pa draget medan man spelar. Glissando anvands flitigt bland trombonister, sarskilt i dixielandjazz .

Langs med draget kan man identifiera i sju lagen (positioner), som ger sju kromatiska halvtonssteg. Helt inskjutet drag ar draglage 1 (grundlage), sedan foljer lagena 2?7 med en halvtons avstand nedat. Lagena motsvarar de sju lagen man i praktiken kan astadkomma med ett ventilinstruments tre ventiler. Ventilerna pa treventiliga brassinstrument kan kombineras pa atta olika satt, men for det mesta motsvarar den tredje ventilen samma sankning som ventilerna ett och tva tillsammans.

Det finns inga exakta positioner for dragets lagen. Avstandet mellan dem skiljer nagot mellan olika tromboner, dessutom vaxlar det i olika spelstilar och tekniker, och beror av vilken ton man valjer i naturtonsserien med lapparna. Lagena beror dessutom av om man spelar med liksvavande temperering av skalan (vilket kravs om man spelar tillsammans med instrument med fasta lagen), eller om man spelar med rena intervall.

Register [ redigera | redigera wikitext ]

Draget ar inte det enda sattet att byta ton pa. Precis som andra bleckblasinstrument kan man valja ton i naturtonsserien for varje lage genom att andra mangden luft och hur hart lapparna ar spanda, och saledes hur snabbt de vibrerar. Det gor att det egentligen inte finns nagon grans for hur stort registret kan bli, det varierar mellan olika trombonister och beror framst pa skicklighet. Nar man minskar luftflodet blir tonen lagre och nar man okar luftflodet blir tonen hogre. Naturtonsserien hos bleckblasinstrument bestams av lagarna om resonans . I sjalva verket ar det nar lapparnas vibrationer uppnar resonans i den aktuella rorlangden som en klar ton framtrader.

Exempel [ redigera | redigera wikitext ]

Lilla f pa draglage 1 ar ofta den forsta ton man lar sig. Om man okar luftflodet lite darifran kommer man alltid till bess, toner daremellan maste draget anvandas till. Om man okar flodet darifran kommer man automatiskt till d¹. Om man minskar luftflodet fran f kommer man till Bess.

Stamning [ redigera | redigera wikitext ]

Trombonen ar vanligen stamd i Bess, Ess eller F, i bemarkelsen att den lagsta mojliga tonen i grundlaget (nar draget ar innerst) ar ett Bess, Ess eller F. Emellertid skrivs noter vanligen med basklav eller tenorklav i klingande stamning (utan transponering ), d.v.s. som om det vore ett C-instrument. Vid massingmusik skrivs dock noter ibland med transponering i diskantklav .

Berlioz om trombonen [ redigera | redigera wikitext ]

Hector Berlioz :

”

Enligt min asikt ar trombonen, som jag dopt till den ’episka’, blasinstrumentfamiljens sanna overhuvud. Den besitter i allra hogsta grad adelhet och storslagenhet; den har alla de allvarliga och kraftfulla toner som finns i sublim musikpoesi, fran religiositet, lugna och imponerande accenter till vilda, hamningslosa utbrott. Styrda av en mastares vilja, kan trombonerna sjunga som en kor av praster, hota, ge ifran sig dystra suckar, en sorgsen klagosang, eller en klar lovsang; de kan brista ut i respektingivande rop och vacka de doda eller doma de levande med sina fruktansvarda roster.

?