Solflackscykeln
ar tidsperioden mellan ett tillfalle da antalet
solflackar
nar sitt maximum och nasta gang det intraffar. Antalet solflackar varierar kraftigt med en cykel om i medeltal drygt elva ar. Tar man hansyn till den samtidigt intraffande polomkastningen finner man att perioden i stallet bor sattas till det dubbla, nagot over 22 ar. Cykeltiden kan variera atskilligt fran period till period. Den hittills kortaste noterade perioden var sju ar och den langsta fjorton ar. Man borjade rakna solflackar systematiskt under borjan av 1700-talet.
Sedan december 2019 befinner vi oss i cykel 25.
[
1
]
Den vantas paga till ungefar 2030.
[
2
]
Solflackscykeln upptacktes 1843 av den tyske astronomen
Samuel Heinrich Schwabe
. Efter 17 ar av observationer markte Schwabe en periodisk variation i det genomsnittliga antalet solflackar sett fran ar till ar pa solskivan.
Rudolf Wolf
sammanstallde och studerade dessa och andra observationer och lyckades utfora en historisk rekonstruktion av solflacksaktiviteten som strackte sig tillbaka till borjan av sextonhundratalet.
Fjarilsdiagram
som visar antalet solflackar som funktion av tid och av
latitud
pa solen.
Tids- och sollatitudsdiagram over den radiella delen av solens magnetfalt.
Tills nyligen trodde man att det var 28 cykler pa 309 ar, mellan 1699 och 2008.
Detta gav en genomsnittlig langd pa 11,04 ar. Senare forskning har visat att den langsta av dessa, 1784?1799, verkar ha varit tva cykler.
[
3
]
[
4
]
En ny cykel ska ha borjat ar 1793. Denna upptackt kortar ner den genomsnittliga langden till cirka 10,66 ar. Cykler sa korta som 7 ar och sa langa som 14 ar har observerats. Betydande variationer i amplituden forekommer ocksa. Sol- maximum och sol- minimum avser de perioder med mest respektive minst solflacksaktivitet i solcykeln.
Efter Wolfs numrerade schema, har cykeln mellan 1755 och 1766 traditionellt blivit numrerad som ”1”.
[
5
]
Under perioden 1645-1715 observerades valdigt fa solflackar. Detta ar ett sardrag som till skillnad fran artefakt grundad pa oonskad dataforandring, istallet beror pa att data saknas och tiden sammanfaller med den "
Lilla istiden
". Det var en marklig handelse som forst noterades av
Gustav Sporer
och blev sedan grundligt utforskad av
Edward Walter Maunder
. Epoken blev kand som
Maunders minimum
. Under andra halften av artonhundratalet noterade ocksa Sporer tillsammans med
Richard Christopher Carrington
att med solflackscykelns gang, upptrader solflackar forst i medellatituderna (latituder omkring 30 grader) och sedan narmare och narmare ekvatorn tills sol-minimum nas. Detta monster visualiseras bast med hjalp av
fjarilsdiagram
, som forst konstruerats av E. Walter Maunder och hans fru
Annie Scott Dill Maunder
[
6
]
(se grafen till hoger).
Den fysiska grunden for solcykeln var klarlagd i borjan av nittonhundratalet av
George Ellery Hale
med medarbetare, som 1908 visade att solflackar var starkt magnetiserade. Detta var den forsta upptackten av magnetiska falt utanfor jorden. 1919 pavisades att den magnetiska polariteten for solflackspar:
- Alltid ar densamma i en viss sol
hemisfar
i en viss solflackscykel.
- Ligger mittemot hemisfaren under en cykel;
- Vander sig pa bada hemisfarerna fran en solflackscykel till nasta.
Hales observationer visade att solcykeln ar en magnetisk cykel med en genomsnittlig loptid pa 22 ar. Men eftersom nastan alla yttringar av solcykeln ar okansliga for magnetisk polaritet aterstar det vanligt forekommande att tala om "11-ariga solcykeln".
Harold Babcock
och hans son
Horace Babcock
visade att solens yta ar magnetiserad aven pa utsidan av solflackar, som ocksa genomgar polaritetreverseringar med samma period som solflackscykel (se grafen nedan). Dessa olika iakttagelser faststaller att solcykeln ar en spatiotemporalmagnetisk process som utvecklar sig over solen som en helhet.
Flackar fran olika cykler kan existera samtidigt under en tid, och eftersom man har upptackt att solen vaxlar polaritet fran en halv solcykel till nasta, kan man skilja pa flackar fran olika cykler.
Det tar nagra manader for ett definitivt beslut om det verkliga datumet for solminimum att tas, vilket tillkannages av de berorda expertmyndigheterna.
En av huvudmyndigheterna ar SIDAC (the Solar Influences Data Analysis Center) som ligger i Belgien, och samarbetar med till exempel NASA och ESA.
Den viktigaste informationen idag kommer fran SOHO (ett projekt med internationellt samarbete mellan ESA och NASA) sasom MDI magnetogrammet, dar solens ”ytliga” magnetfalt kan ses.
Man debatterar fortfarande om de grundlaggande orsakerna till variationer av solaktiviteten och solcykler. Nagra forskare tanker att det ar en koppling mellan tidvatteneffekter och gasjattarna Jupiter och Saturnus eller ocksa solens troga rorelser.
Solens magnetfalt strukturerar solens atmosfar och yttre lager hela vagen fran koronan till solvinden. Magnetfaltets variationer kan leda till en mangd olika fenomen som tillsammans kallas solaktivitet. All solaktivitet anpassas efter solens magnetiska cykel, eftersom magnetismen fungerar som energikalla och dynamisk motor for solaktiviteten.
Solflackar kan existera fran nagra dagar upp till nagra manader, men till slut kommer de att forstoras. Nar de gor det frigors magnetism i solens fotosfar. Det har magnetfaltet skingras och rors om med turbulent konvektion och storskaligt solflode. De har transportmekanismerna leder till ackumulation av de magnetiserade sonderfallsprodukterna vid hoga sollatituder, och sa smaningom vaxlar polariteten av polara falt (se hur de bla och gula falten vaxlar i diagrammet ovan)
Den dipolara delen av solens magnetfalt ar observerad att byta polaritet ungefar vid tiden for solmaximum, och nar maximal styrka vid solminimum. Solflackar daremot, bildas av ett starkt toroidalt magnetfalt i solens inre. Fysiskt kan solcykeln ses som en regenerativ cirkel dar de toroidala delarna tillverkar poloidala falt, som senare tillverkar en ny toroidal del med omvand polaritet fran den ursprungliga toroidala delen, som sedan tillverkar ett nytt poloidalt falt med omvand polaritet, och sa vidare.
- Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran
engelsksprakiga Wikipedia
,
Solar cycle
,
28 februari 2011
.