Slaget vid Soissons
ar 486 utkampades mellan
frankiska
styrkor under
Clovis (Klodvig) I
och det gallo-romerska
kungariket Soissons
styrkor under
Syagrius
. Striden blev en seger for frankerna och ledde till erovringen av den romerska
rumpstaten
vid Soissons, en milstolpe for frankerna i deras forsok att etablera sig som en regional stormakt.
Under
Romerska rikets
sammanbrott mellan ar 476 och 480 var Syagrius den enda kvarvarande representanten for ett romerskt styre i omradet mellan
Loire
och
Somme
. Syagrius var son till Aegidius, den sista romerska
magistern militum per galease
, och han bevarade sin fars del av regionen, mellan Somme och Loire, och kallade sig Dux (
hertig
).
Syagrius rike var av nastan samma storlek som det frankiska omradet, men frankerna var uppdelade i sma kungariken pa hogra stranden av
Rhen
, orord av den romerska kulturen. Anda lyckades Clovis I samla tillrackligt med franker for att kunna sla ett avgorande slag mot Syagrius. Clovis skickade en utmaning till Syagrius med uppmaning att valja tid och plats for striden. Gregorius av Tours namner att en man, Chararic, hade fort sina styrkor till slagfaltet men sedan avlagsnat sig och bevittnat striden pa avstand, i hopp om att kunna alliera sig med vinnaren. Striden som foljde blev en stor framgang for Clovis och hans franker. Syagrius flydde till
visigoterna
(under
Alarik II
), men Clovis hotade visigoterna med krig om inte Syagrius overlamnades for avrattning. Foljaktligen nastan fordubblades frankernas rike i storlek. Gransen gick nu vid Loire och anslot till marken som agdes av visigoterna, som ar 507 till sist tvingades till retratt i
slaget vid Vouille
, soder om
Pyreneerna
.
I sinom tid marscherade Clovis mot Chararic, fangade honom och hans soner, och tvingade dem att acceptera samordning och
tonsur
som
diakoner
. Nar Clovis dock horde om deras hopp att aterta makten, avrattade han dem.