Slaget vid Lobositz

Slaget vid Lobositz eller Lovosice den 1 oktober 1756 inledde kriget i falt under Sjuarskriget . Den preussiska styrkan under Fredrik den store pa 29 000 man hindrade den osterrikiska styrkan under faltmarskalk Maximilian Ulysses Browne pa 34 500 man fran att hjalpa de belagrade sachsiska allierade, som kapitulerade tva veckor senare.

Upptakten [ redigera | redigera wikitext ]

Fredrik menade att det var bast att sla till forst, och den 29 augusti 1756 invaderade han Sachsen med de flesta fran sin preussiska arme, i kontrast mot vad hans brittiska allierade tyckte. Varken den sachsiska eller den osterrikiska armen var redo for krig. Den sachsiska armen upprattade en stark forsvarsstallning i narheten av Pirna , och Fredrik hade inget annat val an att isolera dem och lata dem svalta ihjal.

En osterrikisk arme satte sig for att hjalpa Sachsen, men blev attackerade av Fredriks styrkor i narheten av staden Lobositz (tjeckiska: Lovosice ), vid floden Elbe i dagens Tjeckien . Von Browne, den osterrikiske generalen, hade gett order till en liten styrka pa andra sidan Elbe om att dra till den sachsiska armen i Pirna, men de kallades tillbaka efter att ha hort att Fredrik var pa vag.

Slaget [ redigera | redigera wikitext ]

Den osterrikiske armen satte upp forsvaret pa en as, Lobosch (Lovo?), ovanfor berget Homolka, langs med Elbe vid den lilla floden Morellenbach (Modla). Aven om den lilla alven visserligen inte var djup och kunde korsas av infanteriet sa hade den anda brutit upp formationerna.

I tjock dimma narmade preussarna sig. En kroatisk styrka oppnade eld mot dem och Fredrik, som trodde att han stod framfor en mindre underavdelning till den osterrikiska armen, gav order till en liten bataljon av infanteriet om att rycka fram.

Infanteriet rensade den nedre delen av Homolka, medan det preussiska artilleriet fordes fram i position. Fran en terrass hade de utsikt och klar vag over dalen och det osterrikiska kavalleriet.

Efter dimman lattat blev infanteriet i det preussiska ett centrerat mal for det osterrikiska artilleriet. Fredrik forstod snabbt att hans styrka inte stod emot den osterrikiska underavdelningen, utan hela faltarmen. For att ta reda pa mer gav han order till sitt kavalleri om att rycka fram i syfte att rekognosera.

Efter att ha narmat sig Sullowitz blev de traffade av skott och sviktade mot vanster. Detta ledde till att det osterrikiska kavalleriet ryckte fram fran vanster. I ett forsok att ta sig runt osterrikarnas flank ledde oberst von Blumenthal sin Garde du Corps, som var narmast Sullowitz, i ett motangrepp som ledde dem inom rackvidden for musketorerna fran byn. Von Blumenthals hast skots och han fick sjalv ett skott i nacken som gav honom en livslang skada.

Det preussiska kavalleriet gick till angrepp pa osterrikarna tva gangar utan att lyckas. Fredrik trodde slaget allt som allt hade forlorats och ville lamna slagmarken. Han sa att "detta ar inte langre samma osterrikare".

August Wilhelm av Braunschweig-Bevern, som hade kommando over den preussiska vansterflanken, lyckades storma den osterrikiska hogerflanken med infanteriet. Preussarna ryckte fram med bajonetterna och manga hade gatt tomhanta utan ammunition. Soldaterna jagade osterrikarna genom den branda staden Lobositz. Den osterrikiska armen gjorde retratt och lat preussarna vara tillbaka pa slagmarken.

Resultat [ redigera | redigera wikitext ]

Preussarna och osterrikarna forlorade ungefar 2 900 man var. Den osterrikiska armen drog sig tillbaka intakt, och von Browne lyckades fa en styrka runt preussarna till de belagrade sachsarna, men det var lite for sent. Den sachsiska armen i Pirna kapitulerade den 14 oktober innan osterrikarna nadde fram, och Sachsen gav upp dagen darpa. Bade den preussiska och den osterrikiska armen drog sig tillbaka for vintern.

Litteratur [ redigera | redigera wikitext ]

Olaf Groehler (1989). Die Kriege Friedrichs II.
Hans Delbruck (1920). Geschichte der Kriegskunst

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]