En simdyna (ofta simdynor da de ar tvadelade) ar ett redskap som framst anvands av barn som haller pa att lara sig simma , sarskilt i simskolor . Simdynan kan besta av exempelvis frigolit eller ihalig hardplast, mer sallan ar den som pa bilden uppblasbar. Den ar lattare an vattnet och fasts pa barnets rygg for att hjalpa till att halla kroppen flytande. Simdynan medverkar dock inte till att halla barnets huvud ovanfor vattenytan.

Historik [ redigera | redigera wikitext ]

Anvandning av simdynor ar kand sedan antiken och fran Tyskland beskriven ar 1551. Svenskt belagg med bild finns av Olaus Magnus ar 1555 utgivna Historia de gentibus septentrionalibus dar han beskriver hur man framstallde simredskap av vass och djurblasor med syftet att sarskilt for barn och ungdom oka nojet av att bada och ova sig i att simma. Senare har simdynor namnts i bland annat floror, men det var forst i slutet av 1700-talet som konsten att simma lyftes upp till offentlig diskussion. Ar 1788 anordnade Kungliga Patriotiska sallskapet en uppsatstavling dar deltagarna skulle ange vad de ansag vara den basta, lattaste av egen erfarenhet grundade metoden att lara sig simma. Dessforinnan hade det varit var och ens ensak att lara sig simma och det var framst pojkar som larde sig det. Fran inkomna uppsatser framgick att utover savarter ( Schoenoplectus sp.) och vass ( Phragmites australis ) kunde urinblasor fran svin- och notkreatur (”oxar”) anvandas liksom flytetyg av flaskor, tra och kork. Under mitten av 1900-talet anvandes innerslangar fran cykelhjul, men det blev latt obalans sa den som anvande en sadan riskerade att fa huvudet under vattenytan.

I och med att olika plaster blev mer allmanna i samhallet blev de dominerande ocksa som simdynematerial, men i en film som tagits av Albert Eskerod vid Nordiska museet 1946 fran Norra Rorum i Skane visas en pojke med savdynor.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Lidstrom, Isak; Svanberg, Ingvar (2019). ”Simdynor av sav eller vass”. Svensk botanisk tidskrift (Uppsala: Svenska botaniska foreningen) 113 (6): sid. 366-71. ISSN 0039-646X .