Justitia, rattvisans gudinna i romersk mytologi
Romersk ratt
(
latin
:
ius Romanum
) ar det
rattssystem
som utvecklades i
romerska riket
.
Den romerska ratten nadde sin hojdpunkt under de tre forsta arhundradena efter
Kristi fodelse
och under
500-talet
i
ostromerska rikets
huvudstad
,
Konstantinopel
. Den
kodifierades
sedermera till
Corpus juris civilis
. Det ar i denna kodifierade form som eftervarlden tagit del av den romerska ratten. Romersk ratt kan aven avse civilrattens framstallning pa den justinianska rattens grundval i modern tid,
pandektratten
.
Den romerska ratten betraktas som en av de mest betydande insatserna i den manskliga
kulturens
utveckling, eftersom den var det forsta rattssystemet att forena en fast
logik
och formell stringens med ett sinne for det praktiska livets skiftande behov. Den romerska rattens spridning och langlivade framgang bottnar, forutom i romarnas allmant
juridiska
laggning och formaga att ur komplexa fall destillera fram de centrala rattsfragorna, pa hur dess viktigaste delar utvecklades. Rattsreglerna tillats uppsta ur konkreta fall och bidra till dessas losning.
Enligt
Gajus
Institutiones
hade den romerska ratten foljande
rattskallor
: i folkforsamlingarna stiftade
lagar
(
leges
och
plebiscita
),
senatens
beslut
senatus consulta
(fastan dessa formellt ursprungligen endast var rad till ambetsman),
kejsarnas
constitutiones
(
dekret
,
edikt
och
brev
), edikt (
edicta
) utfardade av vissa ambetsman och de rattslardas avgoranden (
responsa prudentium
).
[
1
]
Man skiljer mellan
jus civile
i aldre mening (aven
jus Quiritium
) och
jus honorarium
. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strangt
nationella
ratten, som utvecklats i det tidiga romerska samhallet. Denna jus civile var avsedd endast for de
romerska medborgarnas
inbordes affarer utan hansyn till framlingar eller till en mer utvecklad
handel
. Denna gamla nationella ratt var begransad men utgor historiskt sett grundvalen for den romerska rattens utveckling. Till jus civile horde
sedvaneratt
, folklagstiftning (senare ersatt av
senatsbeslut
och
kejserliga
forfattningar) och vissa i rattstvister avgivna utlatanden av rattslarda.
Sedvaneratten var hos romarna liksom hos varje annat folk den tidigaste formen av den positiva ratten. Under den
republikanska
tiden borjade nya rattsgrundsatser slas fast av folkforsamlingarna
comitias
lagstiftning
. Lagstiftning spelade dock for rattsutvecklingen i det hela en vasentligt mindre roll an andra faktorer och aven en mindre roll an vad fallet ar i det moderna samhallet.
Den enda lag som principiellt omfattade hela rattssystemet och som agde giltighet under den romerska rattens klassiska period var "
Tolv tavlornas lag
" fran 449 f.Kr. Folkforsamlingarnas lagstiftande makt flyttades i borjan av kejsartiden over pa senaten (vars beslut redan forut haft betydelse for rattsbildningen), men overtogs sa smaningom helt och hallet av kejsaren. De kejserliga forordningarna utfardades efter beredning i det
kabinett
som framsprunget ur det av
Augustus
inrattade
consilium principis
, som senare blev en bestaende inrattning under namnet
consistorium principis
. Vissa av de hogre ambetsmannen var fasta ledamoter i "consistorium principis", och till detta kallades sedan
Hadrianus
tid aven framstaende rattslarda sarskilt.
Den viktigaste av de rattskallor som raknades till jus civile utgors av responsa prudentium, det vill saga yttranden av juris consulti (rattslarda man); denna rattskalla motsvarar rattskallan doktrin i dagens Sverige. Mot slutet av
200-talet
borjade responsa prudentium att forlora i betydelse. Tvistiga rattsfragor avgjordes da genom
reskript
av kejsaren, istallet for av
rattsvetenskapen
. I motsats till denna jus civile satts
Jus honorarium
, som ar sammanfattningen av de rattsgrundsatser som framtrader i de edikt som utfardades av de republikens ambetsman som styrde over domsagor. Av dessa ambetsman var pretorerna de ojamforligt viktigaste.
Under den efterklassiska tiden blev behoriga
jurister
alltmer sallsynta och man blev i stor utstrackning hanvisad till uttalanden av de klassiska juristerna. For att finna det narmast tillampliga uttalande bland mangden av juridiska arbeten och kejserliga forfattningar sammanstalldes (dels pa privat initiativ, dels pa offentligt foranstaltande) till en borjan ett antal kejserliga forordningar. Viktigast av dessa var den ar
438
officiellt utgivna samlingen
Codex Theodosianus
. Aven i de
germanska
riken
som uppstod pa ruinerna av
Vastromerska riket
forekom sarskilda samlingar av de da gallande romerska rattsgrundsatserna, till exempel det sa kallade
Edictum Theodorici
(av ar
500
) i
ostgoternas
rike.
Alla ovan namnda lagsamlingar overskuggas i betydelse av den kodifikation som kejsar
Justinianus I
lat den gamla romerska ratten underga. Kodifikationen gjordes pa kort tid och var mycket omfattande. I en samlingen
Codex Justinianeus
gavs en sammanstallning av ett synnerligen stort antal kejserliga forordningar av bade aldre och yngre datum. I samlingen
Digesta
lamnades utdrag ur omkring 2 000 av 40 olika klassiska jurister forfattade
libri
. I samlingen
Institutiones
meddelades i lattfattlig form en narmast for undervisningsandamal avsedd oversikt over rattssystemet. Samtliga dessa verk fick karaktar av lag; Institutiones och Digesta ar
533
, Codex
529
och, i en reviderad upplaga,
534
. Dartill kom senare samlingen
Novellae
med de nyaste kejserliga forordningarna.
Det ar hela denna justinianska lagstiftning som fatt det gemensamma namnet
Corpus juris civilis
. Da andamalet med kodifikationen var att astadkomma en for datida forhallanden lampad
lagbok
andrade man de gamla juristernas och forfattningarnas uttalanden for att bringa dem i overensstammelse med gallande ratt. Att atskilja den klassiska ratten fran den justinianska, den sa kallade interpolationsforskningen, har i senaste tid
[
nar?
]
metodiskt paborjats.
Under den aldsta tiden kan processratten ses som den romerska rattens fundament, eftersom den som ville fora en talan om en rattstvist var tvungen att aberopa en viss
actio
, annars saknades grund for att havda ett rattsligt ansprak.
Den romerska processratten utvecklades i tre faser: legis actio?processen, formulaprocessen och cognitionsprocessen.
Legis aktio?processen, som tillampades fran ca 400 f.Kr. fram till cirka ar 0, utmarktes av en strang formbundenhet och anvandandet av vissa, narmast ”magiska” ord. Formeln maste uttalas precis korrekt och endast romerska medborgare kunde anvanda detta rattsskyddsmedel. En process hade tva faser; den forsta fasen in iure, ursprungligen hos konsuln eller pontiff men efter 367 f.Kr hos pretorn, och den andra apud iudicem, hos domaren. I in iure skulle parterna under pretorns overenseende enas om vad som utgjorde den rattsfraga som skulle ligga till grund for domslutet. Pretorn kunde aven faststalla att en viss omstandighet skulle anses som en legal grund for att avkunna en dom i enlighet med en rattskalla, fastan kraven inte var formellt uppfyllda.
I apud iudicem, vilken var den egentliga rattegangen, provades saken i enlighet med vad som framgatt in iure och i pretorns edikt. Det torde inte, i varje fall ursprungligen, ha funnits nagra formella regler for bevisforing. Advokater kom att bitrada parterna, och domarna kom att inhamta vagledning fran rattslarda till stod for deras domslut.
Det fanns under denna tid ingen sarskild instansordning, och saledes torde en dom knappast ha blivit foremal for overprovning.
Formulaprocessen, som anvandes cirka 100 f.Kr.?200 e.Kr., var mindre formbunden, men de tva faserna var kvar. Pretorn var dock, in iure, friare att utveckla nya formler, vilka utgjorde instruktioner till domaren, och pretorn utnamnde da aven domaren i malet. I apud iudicem granskades bevis holls forhor, varefter domaren avgjorde saken mot bakgrund av de forhallanden som beskrivs i den formel som pretorn hade faststallt.
Cognitionsprocessen, som anvandes fran cirka 200 e.Kr var enfasig, och da utvecklades en hierarkisk domstolsordning.
I formens fullandning och i mangfalden av de praktiska fragor som den romerska ratten beharskade var detta rattssystem vida overlagset de samtida
germanska rattssystemen
. Den romerska ratten har darfor utovat ett mycket starkt inflytande pa alla germanska, och alla kulturstaters, rattssystem. I
Tyskland
blev Corpus juris civilis i brist pa inhemska rattsregler upptagen som subsidiart gallande ratt genom
sedvaneratt
. Detta var den en romerska rattens "reception" och fullbordades vasentligen under
medeltiden
, kanske delvis under inflytande av uppfattningen att det
tyska kejsardomet
bildade en fortsattning pa det gamla romerska kejsardomet. Aven den nya tyska civillagboken
Burgerliches Gesetzbuch
, som 1900 definitivt upphavde den romerska rattens giltighet i Tyskland, vilar i vasentliga delar pa romerskt rattslig grund.
Detta starka inflytande fran den romerska ratten, som sedan senare delen av medeltiden kan sparas aven i svensk ratt, sarskilt pa civilrattens, speciellt
obligationsrattens
, omrade, har mestadels inte grundats direkt pa de romerska kallorna. Snarare har den romerska ratten formedlats genom
kanonisk ratt
och genom utlandska (sarskilt franska och tyska) framstallningar eller lagverk.
Den romerska ratten var av sarskilt intresse for
nazisterna
. I
Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets
program som antogs den
24 februari
1920
i
Munchen
kravde nazisterna i 19 § att den romerska ratten skulle ersattas av en tysk civilratt, med motiveringen att den romerska var materialistisk;
materialism
forknippade nazisterna med judiska kopman.
Den primara rattskallan i
Andorra
ar andorriansk sedvaneratt, men denna kan vid behov kompletteras med romersk ratt och katalansk sedvaneratt.
[
2
]
Ratten i
San Marino
ar alltjamt baserad pa romersk ratt.
[
3
]
- ^
Roman law consists of statutes, plebiscites, senatusconsults, constitutions of the emperors, edicts of magistrates authorized to issue them, and opinions of jurists. A statute is a command and ordinance of the people: a plebiscite is a command and ordinance of the commonalty. The commonalty and the people are thus distinguished: the people are all the citizens, including the patricians; the commonalty are all the citizens, except the patricians. Whence in former times the patricians maintained that they were not bound by the plebiscites, as passed without their authority; but afterwards a statute called the lex Hortensia was enacted, which provided that the plebiscites should bind the people, and thus plebiscites were made co-ordinate with statutes. A senatusconsult is a command and ordinance of the senate, and has the force of a statute, a point which was formerly controverted. A constitution is law established by the emperor either by decree, edict, or letter; and was always recognized as having the force of a statute, since it is by a statute that the emperor himself acquires supreme executive power. Power to issue edicts is vested in magistrates of the people of Rome, the amplest authority belonging to the edicts of the two praetors, the home praetor and the foreign praetor, whose provincial jurisdiction is vested in the presidents of the provinces, and to the edicts of the curule aediles, whose jurisdiction in the provinces of the people of Rome is vested in quaestors: in the provinces of the emperor no quaestors are appointed, and in these provinces, accordingly, the edict of the aediles is not published. The answers of jurists are the decisions and opinions of persons authorized to lay down the law. If they are unanimous their decision has the force of law; if they disagree, the judge may follow whichever opinion he chooses, as is ruled by a rescript of the late emperor Hadrian.
Constant autem iura populi Romani ex legibus, plebiscitis, senatusconsultis, constitutionibus principum, edictis eorum qui ius edicendi habent, responsis prudentium. Lex est quod populus iubet atque constituit. Plebiscitum est quod plebs iubet atque constituit. plebs autem a populo eo distat, quod populi appellatione uniuersi ciues significantur, connumeratis etiam patriciis; plebis autem appellatione sine patriciis ceteri ciues significantur; unde olim patricii dicebant plebiscitis se non teneri, quia sine auctoritate eorum facta essent; sed postea lex Hortensia lata est, qua cautum est ut plebiscita uniuersum populum tenerent; itaque eo modo legibus exaequata sunt. Senatusconsultum est quod senatus iubet atque constituit, idque legis uicem optinet, quamuis fuerit quaesitum. Constitutio principis est quod imperator decreto uel edicto uel epistula constituit. nec umquam dubitatum est, quin id legis uicem optineat, cum ipse imperator per legem imperium accipiat ius autem edicendi habent magistratus populi Romani; sed amplissimum ius est in edictis duorum praetorum, urbani et peregrini, quorum in prouinciis iurisdictionem praesides earum habent; item in edictis aedilium curulium, quorum iurisdictionem in prouinciis populi Romani quaestores habent; nam in prouincias Caesaris omnino quaestores non mittuntur, et ob id hoc edictum in his prouinciis non proponitur. Responsa prudentium sunt sententiae et opiniones eorum quibus permissum est iura condere. quorum omnium si in unum sententiae concurrunt, id quod ita sentiunt legis uicem optinet; si uero dissentiunt, iudici licet quam uelit sententiam sequi; idque rescripto diui Hadriani significatur.
Gaius,
Institutiones, De ivre civili et natvralii
.
- ^
The judicial system is blended. Courts apply the customary laws of Andorra, supplemented with Roman law and customary Catalan law.
Comparative Criminology: Andorra
Arkiverad
19 december 2013 hamtat fran the
Wayback Machine
., Last den 15 mars 2013.
- ^
San Marino can be certainly considered a civil law country ? in fact, one of the purest civil law countries, because the legal system is still based on Roman law. Andrea Vicari,
San Marino: New legislation on trusts and companies
Arkiverad
5 oktober 2012 hamtat fran the
Wayback Machine
., Last den 15 mars 2013.
Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran
Nordisk familjebok
,
Romersk ratt
, 1904?1926.