Representationsreformen beslutades i december 1865 av Sveriges standsriksdag under Riksdagen 1865?1866 . Den tradde i kraft efter riksdagens avslutande den 22 juni 1866 . Den innebar att standsrepresentationen avskaffades och att 1810 ars riksdagsordning ersattes med 1866 ars riksdagsordning . Reformen ersatte standsrepresentationen med tva separata kamrar , Forsta kammaren , vald av landstingen , och Andra kammaren , vald i direkta folkval och med en kortare mandatperiod an Forsta kammaren, men avsag inte att forandra kungens och riksdagens inbordes forhallande. Den inneholl dock tva nyheter som paverkade maktbalansen .

• Det ena var att lagtima riksdag sammantrader varje ar istallet for
  • vart tredje ar enligt 1723 ars riksdagsordning ,
  • bara nar konungen sa finner lampligt enligt 1772 ars regeringsform ,
  • vart femte ar (1809?1844) och
  • vart tredje ar (1844?1866).
• Den andra var att kungen fick ratt att med anbefallande av nyval till bada eller endera kammaren upplosa lagtima riksdag fore utgangen av den stadgade mandatperioden.

Med avseende pa formerna for riksdagsarbetet utgick 1866 ars riksdagsordning fran att inga andra andringar skulle ske i 1810 ars riksdagsordning an sadana som foranleddes av tvakammarsystemets inforande. Beredningen av riksdagsarendena skulle ske i for kamrarna gemensamma utskott och den darav beroende samtida behandlingen i kamrarna ingick sasom ett moment i den likstallighet mellan kamrarna, som utgjorde en ledande grundsats i 1866 ars riksdagsordning och som hade sin forebild i forhallandet mellan de forna riksstanden.

Andra kammaren hade dock genom sitt storre ledamotsantal en overvikt vid de gemensamma voteringarna, som inget stand hade haft vid voteringarna i de forstarkta utskotten, i vilka alla var lika starkt representerade. Med undantag av fragor, som kunde bli foremal for gemensam omrostning, gallde emellertid att kamrarna hade absolut veto mot varandra. Som en effekt av reformen avskaffades Adelsstandet i Sverige och ersattes av korporationen Sveriges ridderskap och adel .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Sverige hade vid mitten av 1800-talet en av fa kvarvarande standsriksdagar, och hade hamnat i bakvattnet av den politiska forandringen som praglat Europa sedan franska revolutionen . Kritiker pekade pa genomforda politiska reformer och de samhallsforandringar som industrialiseringen fort med sig. Varfor, fragade man, skulle adelsman vara sjalvskrivna vid riksdagen? En gang hade det enligt kritikerna varit rattvist, pa den tid da adeln var det ledande standet och statens bade civila och militara ambetsman utgjordes enbart av adelsman. ^{[ 1 ]} Men nu fanns det fler ofralse an adliga ambetsman. 1809 ars regeringsform stadgade att vid befordran skulle avseende fastas "endast a sokandes fortjanst och skicklighet men icke pa deras bord". ^{[ 2 ]} Och varfor skulle det fataliga prastestandet likaledes fa bilda en fjardedel av riksdagen? Dess ledamoter satt inte langre ensamma inne med den hogre bildningen, sedan man fatt en varldslig samhallsklass av larda och bildade personer som verkade som larare vid universitet och skolor eller som forfattare. Och var borgarstandet rattvist sammansatt, fragade sig kritikerna, nar varken brukspatronerna eller den stora arbetarklass som industrin skapat hade nagot att saga i riksdagen? ^{[ 2 ]}

Slagordet "Samfallda val!" innebar att olika stand och samhallsklasser inte langre skulle ga till skilda valurnor, utan alla samlas vid en och samma urna: fralse och ofralse, praster och lekman, larde och olarde. Riksdagsmannen borde inte valjas efter stand utan med hansyn till sin personliga duglighet; de skulle inte komma till riksdagen sasom standsledamoter utan forst och framst sasom medborgare , sasom ombud for hela folket. ^{[ 2 ]}

Sjalva riksdagsarbetet blev ocksa i hogsta grad tungrott genom att varje fraga skulle diskuteras pa fyra olika stallen. Det kunde bli svart nog att fa fram ett gemensamt beslut, da det i sa fall behovdes enighet mellan tre stand, i grundlagsfragor till och med mellan alla fyra standen. ^{[ 3 ]} En forfattare till en av 1840-talets stridsskrifter mot den tungrodda standsrepresentationen liknade denna vid "ett skepp med spanda segel pa torra marken". Satirikern Henrik Bernhard Palmær foreslog att riksdagens overlaggningsrum skulle forses med inskriften: "Har fattas visa beslut", och han tankte sig svenska folket indelat i tva huvudklasser: "folk utanfor stand och folk utan forstand". Emil Key ironiserade: "Var narvarande representation bestar, som bekant ar, av idel ’valborne, adle och valbordige, arevordige, vordige och vallarde, areborne, forstandige, valaktade, hedervarde och redelige gode herrar och svenske man’. Vad i all varlden gores oss da mera behov, och vartill en ny representationsforandring?" ^{[ 3 ]}

Forarbeten och tumult [ redigera | redigera wikitext ]

Ar 1809 hade konstitutionsutskottet lagt fram ett omfattande reformforslag som aldrig blev behandlat. ^{[ 4 ]} Ar 1830 hade Carl Henrik Anckarsvard tillsammans med Johan Gabriel Richert lagt fram skriften Forslag till national-representation som avsag en tvakammarriksdag dar den ena kammaren valde den andra, efter det norska systemet. Deras malsattning var att oka folkets stod for adeln och minska regeringens makt genom en representationsreform dar folket skulle kunna ge adeln sitt breda stod. Forslaget falldes i riksdagen ar 1844-1845, men i samband med detta bildades reformvannernas sallskap . ^{[ 5 ] [ 6 ]}

Under tiden hade det spridits hotfulla budskap, som nar Aftonbladet i en artikel fragade: "Med vad ratt sitta adel och praster pa den svenska riksdagen?" och gav svaret: "Med valdets". De tva hogre standen kallades for "besynnerliga parasitvaxter pa samhallet", och eftersom de tagit sina rattigheter med vald kunde dessa enligt Aftonbladets artikel ocksa tas ifran dem med vald, ifall de visade sig allt for genstortiga. ^{[ 7 ]} Det blev ocksa en del folksamlingar och oroligheter i Stockholm, och det spreds rykten om att adeln forsokt forgifta kungen. ^{[ 7 ]} Aven fran adelns sida spreds hetsiga budskap. Pa riddarhuset holl kammarjunkare Ehrenhoff ett beromt tal dar han rasade mot reformivrarna och kom med det sedan ofta citerade utspelet: "I man av det liberala yrket, I viljen pa pobelns axlar triumfera over det fallna kungadomet!" ^{[ 8 ]}

Ar 1848 instiftades Reformvannernas sallskap i Stockholm i syfte att arrangera "reformbanketter" over hela landet och lagga fram petitioner till kungen. Den 18 mars holls en sadan bankett efter franskt monster i De la Croix salong vid Brunkebergstorg . Efter banketten satte sig en folkmassa i rorelse mot Storkyrkobrinken , dar den konservative ledaren August von Hartmansdorff bodde, vilket inledde de sa kallade marsoroligheterna . Val framme borjade man kasta sten mot hans fonster. Forst nar alla fonster var inslagna, och den uppretade pobeln borjade bearbeta porten med en bjalke som murbracka , kom militar till Hartmansdorffs hjalp. ^{[ 9 ]} En del orosstiftare blev nu arresterade. Men aven militaren blev utsatt for en valdsam stenkastning. Flera soldater sarades, och folkmassorna trangde in pa sjalva slottets borggard. Atfoljd av kronprins Karl begav sig Oscar I till hast ut pa den yttre borggarden och uppmanade demonstranterna att ga hem, sa skulle intet ont vederfaras dem. ^{[ 9 ]} De lovade att lyda pa villkor att militaren skulle hemsandas och de som blivit haktade frigivas. Det beviljades. Men nar folkhopen val forvissat sig om att fangarna i radhushaktet forsatts pa fri fot, borjade den att sla in fonster har och dar, bland annat aven hos den liberale Lars Hierta . Dagen efter, den 19 mars, upprepades scenerna och folkmassorna blev allt vildare. Forst pa kvallen fick trupperna befallning att sla tillbaka med bajonetter och gevarseld. Manga dodades och sarades, bland dem personer som endast varit nyfikna askadare. ^{[ 10 ]}

Den 19 april lade Reformvannerna fram en petition med 1900 namnunderskrifter for en representationsreform. Den 2 maj lade regeringen genom Oscar I fram ett forslag till representationsreform som fick namnet 1848 ars kungliga representationsforslag . ^{[ 11 ]} Forslaget hade stora likheter med Anckarsvard och Richerts forslag fran 1830. Detta var i samband med februarirevolutionen i Paris och de ovriga revolutionerna 1848 och oron for en revolutionar utveckling i Sverige var stor. Adeln sokte darfor en folklig forankring till sin makt. ^{[ 12 ]}

Reformmotena i Orebro som inleddes ar 1849 var ett resultat av reformrorelsens tidigare arbete och genomfordes pa Anckarsvards egendomar, men det forsta motet avslog det kungliga forslaget (som dock gillades av Anckarsvard). Reformmotet ogillade forslaget eftersom majoriteten ville ha ett enkammarsystem snarare an det av kungen foreslagna tvakammarssystemet. Det kungliga forslaget avslogs slutligen av riksdagen ar 1850. ^{[ 5 ]}

Under tio ar var fragan vilande, men Louis De Geer var overtygad om att en forandring var nodvandig och skickade darfor den 16 juli 1861 en promemoria till kungen, Karl XV med foljande argument: ^{[ 13 ]}

• Standsrepresentationen ar foraldrad. Alla lander i Europa utom England har infort en- eller tvakammarriksdag. Den maste reformeras i enlighet med den nya europeiska statsratten.
• Folket ogillar prastestandet, i synnerhet pa grund av beskattningsratten.
• Braket mellan de tva partierna (De Geer menar antagligen att bonderna och borgarna pa sin sida utgor ett parti och adeln och prasterna a sin sida ett annat) gor landet svart att styra, eftersom alla fragor blir partifragor.
• De enda alternativ som finns ar att reformera representationen omedelbart eller mera gradvis.
• Den viktigaste forandringen ar att infora allmanna val.
• Ett tvakammarsystem ar det basta for Sverige, ty ett enkammarsystem skulle kunna leda till forhastade beslut.

De Geer avslutade med att forklara att han tankte arbeta for reformen, och om regeringen inte stodde honom i detta skulle han att avga som justitiestatsminister. Kungen blev oroad och skickade greve Henning Hamilton till De Geer for att forma honom att andra standpunkt. Efter att i Paris ha samtalat med Napoleon III ^{[ 13 ]} som sagt att en liberalisering av representationen var nodvandig for skandinavismen (Norge och Danmark hade vid denna tidpunkt redan avskaffat standrepresentationen), av vilken Karl XV var en anhangare, ville kungen att fragan skulle drivas parallellt med den skandinaviska tanken, vilket de Geer dock inte accepterade. Kungen avskedade emellertid inte De Geer som darfor fortsatte med sina planer.

I januari 1862 borjade De Geer offentligt debattera representationsformen, och senare detta ar forfattade han en proposition som han bad kungen att yttra sig over. Kungens kritik sammanstalldes med synpunkter fran andra riksdagsman och en komplett formulering baserad pa 1810 ars riksdagsordning och 1848 ars kungliga representationsforslag utarbetades av de Geer, expeditionschefen pa justitiedepartementet Arendt Dreijer och justitieradet Edvard Carleson , varefter det presenterades for statsradsberedningen . Kungen godkande efter visst motstand att forslaget lades fram for Sveriges standsriksdag i mitten av januari 1863. ^{[ 14 ] [ 15 ]}

Nar det nya representationsforslaget framlades 1863 bordlades det planenligt for slutgiltigt beslut ar 1865. Under riksdagen 1863 debatterades det inte mycket, men under 1864 och 1865 skrevs det otaliga artiklar i dagspress, pamfletter och bocker bade for och emot forslaget.

Riksdagsbeslutet [ redigera | redigera wikitext ]

Riksdagen 1865?1866 borjade mandagen den 18 oktober. Forslaget debatterades liviligt innan det lades fram for beslut av rikets stander den 4 december. Bondestandet och borgarstandet var for forslaget och bifoll det samma dag. Prastestandet skot upp sitt beslut till dess adeln fattat sitt avgorande beslut, da det var kant att adeln var splittrad i fragan och prasterna helt emot forslaget. Efter en fyra dagar lang debatt i Riddarhuspalatset bifolls forslaget efter votering med rostsiffrorna 361 for och 294 emot, alltsa med 67 rosters overvikt. ^{[ 16 ]} Flera riksdagsman reserverade sig mot beslutet, daribland Henning Hamilton och Carl Goran Morner . Efter detta bifoll aven prastestandet forslaget, utan votering. Forslaget tradde i kraft forst sedan standerna samlats i rikssalen och tillkannagivit sitt beslut for kungen, vilket skedde forst ett halvar senare, den 22 juni 1866. Vid detta tillfalle tog rikets stander avsked av kungen for alltid. ^{[ 17 ] [ 18 ]}

Kungen sade i sitt avskedstal infor den sista standsriksdagen ( Riksdagen 1865?1866 ) den 22 juni 1866 foljande:

^{[ 19 ]}

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• Rostrattens utveckling i Sverige
• Sveriges standsriksdag
• Reformmotena i Orebro
• Sveriges historia 1809?1866
• Louis De Geer
• Adelsstandet i Sverige
• Tvakammarriksdagen infordes 1866
• Karl XV , regent 1859-1872

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• ”1866 ars riksdagsordning och inforandet av tvakammarriksdagen” . Riksarkivet. Arkiverad fran originalet den 18 april 2013 . http://archive.is/2013.04.18-083630/http://krigsarkivet.se/default.aspx?id=6576&ptid=0&column=title&value=1866+%C3%A5rs+riksdagsordning+och+inf%C3%B6randet+av+tv%C3%A5kammarriksdagen .