Ratifikation , eller ratificering , ar den process varigenom en stat binder sig rattsligt till en internationell overenskommelse, till exempel ett avtal , ett traktat eller ett fordrag . Sjalva processen bestar av att ett ratifikationsinstrument utfardas som ett formellt bevis pa att staten har forbundit sig till overenskommelsen. Detta instrument overlamnas sedan antingen till de andra avtalsslutande parterna eller till den overenskomna depositarien av avtalet. Ratifikationsinstrumentet utfardas normalt av statschefen eller, i vissa fall, till exempel i Sverige , av regeringen . ^{[ 1 ] [ 2 ]}

Vanligtvis foregas ratifikationsprocessen av ett godkannande i det nationella parlamentet , till exempel i form av en lag som tillater statschefen eller regeringen att ratificera ett visst avtal. Det ar vanligt forekommande att parlamentets beslutsprocess i sig kallas for ratificering , aven om ratificeringen sker formellt forst i och med att statschefen eller regeringen utfardar ratifikationsinstrumentet.

Nar ett internationellt avtal forhandlas fram ar det vanligtvis representanter for respektive stats regering som deltar i forhandlingarna. Detaljerna tas ofta fram av tjansteman fran respektive utrikesdepartement med stod av olika experter. Denna process kan ta flera ar. Avtalet brukar sedan undertecknas av representanter for antingen statschefen eller regeringen, beroende pa vem som ar ansvarig for ratifikation enligt de nationella konstitutionella bestammelserna. Ett internationellt avtal blir dock vanligtvis inte rattsligt bindande for en stat forran dess ratifikationsinstrument har deponerats enligt de bestammelser som aterfinns i avtalet. I manga fall trader inte avtalet i kraft forran alla signatarstater har deponerat sina ratifikationsinstrument. I andra fall kan ett avtal borja galla tillfalligt under tiden som signatarstaterna ratificerar det.

Ratifikationsinstrument [ redigera | redigera wikitext ]

Ratifikationsinstrument ar det formella dokument som intygar att en stat har ratificerat ett avtal. Det oversands normalt till de andra avtalsslutande parterna eller till den depositarie som eventuellt har ansvar for att ta emot ratifikationsinstrumenten enligt det ingangna avtalet.

Ett ratifikationsinstrument bestar normalt av en forklarande text om att staten i fraga atar sig de forpliktelser som foljer av avtalet tillsammans med en namnteckning av den person som ansvarar for ratificeringen (vanligtvis statschefen ) eller en foretradare for denne (sarskilt om en regering ansvarar for ratifikationen). Instrumentet blir normalt aven stamplat med ett sigill for att intyga dess akthet. ^{[ 2 ]}

Ratifikationsprocessen [ redigera | redigera wikitext ]

Europeiska unionen [ redigera | redigera wikitext ]

I 26 av EU:s 27 medlemsstater ar det statschefen som ratificerar internationella avtal. Den enda medlemsstaten dar statschefen inte har denna befogenhet ar Sverige ; dar ligger denna makt istallet hos regeringen. I alla EU:s medlemsstater foregas ratificeringen av ett parlamentariskt beslut, aven om vissa medlemsstaters konstitutioner, till exempel den grekiska , inte kraver det. Malta har infort specialbestammelser kring ratificering av Europeiska unionens fordrag som mojliggor for parlamentet att ratificera nya EU-fordrag pa presidentents vagnar, utan dennes inblandning.

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• Hoga fordragsslutande parter

Noter [ redigera | redigera wikitext ]