| R-7A
|
|
| Typ
|
interkontinentala ballistiska robot
|
| Tjanstehistoria
|
| I tjanst
|
1959- 1968
|
| Anvants av
|
Sovjetunionen
|
| Krig
|
Kalla kriget
|
| Produktionshistoria
|
| Konstruerad
|
Fran 1953
|
| Konstruktor
|
Sergei Korolev
|
| Tillverkare
|
OKB-1
|
| Specifikationer
|
| Vikt
|
280ton
|
| Langd
|
34m
|
| Bredd
|
3,02m
|
|
| Precision
|
2,5-5 km (max 10km avvikelse)
|
R-7
R-7 Semjorka
(
ryska
:
Р-7 Семёрка
"sjuan",
NATO-rapporteringsnamn
:
SS-6
Sapwood
,
GRAU
:
8K71
) var varldens forsta
interkontinentala ballistiska robot
. Den utvecklades av
Sovjetunionen
under
kalla kriget
. Raketen lade ocksa grunden for utvecklingen av
Sojuz
, som anvands an idag.
R-7:an var 34 meter hog, 3 meter i diameter och vagde 280 ton. Den hade en tvastegs raketmotor, som drevs med flytande
syre
och
fotogen
och hade kapacitet att leverera sin last 8800 km med traffsakerhet pa 5 000 meter. En
nuklear
stridsspets bars med en sprangkraft pa 3
megaton
. Den forsta uppskjutningen skedde med hjalp av startraketer pa forsta steget.
Arbetet borjade vid OKB-1 (nuvarande RKK-Energia) och andra platser 1953 med att rita en tvastegsrobot pa 170 ton kapabel att leverera en 300 kilo stridsspets 8000 km. Efter de forsta marktesterna i slutet av 1953 omarbetades designen kraftigt och den slutgiltiga designen blev inte godkand forran i maj 1954. Det forsta provskjutningen av den nya roboten under kodnamnet 8K71 skedde den 15 maj 1957 fran
Kosmodromen i Bajkonur
. En av hjalpraketerna fattade eld, vilket ledde till att roboten oavsiktligt kraschade 400 km fran uppskjutningsplatsen. Efter ett andra misslyckat uppskjutningsforsok lyckades man den 21 augusti na 6 000 km. Det tillkannagavs av
TASS
den 26 augusti. En modifierad variant av R7 Semjorka ?
Sputnik
? anvandes for att skjuta upp varldens forsta satellit,
Sputnik 1
, i omloppsbana 4 oktober och
Sputnik 2
den 3 november.
Efter dessa testflygningar gjordes vissa modifieringar, sa nya tester utfordes inte forran i december 1959. Uppgraderingarna resulterade i 8K74, vilken i jamforelse med 8K71 var lattare, hade battre navigationssystem, kraftfullare motorer och mer bransle. Rackvidden okade till 12 000 km och lasten till 5 370 kg. Stridsspetsarna som testades pa
Novaja Zemlja
var pa 2,9
megaton
vardera.
8K71 och 8K74 producerades som R-7 respektive R-7A och var i tjanst fran 1962 till 1968. Darefter anvandes de for rymdforskning, varifran de utvecklades till
Vostok
,
Voschod
och senare Sojuz.
Den forsta strategiska roboten togs i bruk den 9 februari 1959 i
Plesetsk
i nordvastra Ryssland. Den 15 december 1959 testades R-7 for forsta gangen. Dock ansags R-7 vara ett misslyckande som vapensystem. Endast sex raketbaser togs i bruk, fyra vid Plesetsk och tva vid Bajkonur i Kazakstan. Kostnaden for systemen var enorma, mest pa grund av problemen med att konstruera dem pa sa avlagsna platser som de stora raketbaserna kravde. Under en tid uppskattas varje bas ha kostat 5 % av den totala sovjetiska forsvarsbudgeten. Detta var dock inte unikt for Sovjet; USA hade liknande problem.
Vid sidan av kostnaden hade roboten andra forsvagande verksamhetsproblem. Amerikanska
spaningsplan
passerade over de enorma raketbaserna som inte kunde gommas och man kunde rakna med att baserna snabbt skulle bli utslagna vid ett
karnvapenkrig
. Den enorma R-7:an tog nastan 20 timmar att forbereda for uppskjutning och kunde inte bli lamnad mer an en dag under full beredskap pa grund av det kryotekniska branslesystemet (med gaser kylda till vatska). Misslyckandet med R-7-systemen pressade Sovjetunionen att utveckla den andra generationens robotar som var mer praktiska vapensystem.