Pierre Mendes France

Fran Wikipedia
(Omdirigerad fran Pierre Mendes-France )
Pierre Mendes France

Pierre Mendes France, 1968.

Tid i befattningen
18 juni 1954–23 februari 1955
President Rene Coty
Foretradare Joseph Laniel
Eftertradare Edgar Faure

Fodd 11 januari 1907
Paris , Frankrike
Dod 18 oktober 1982 (75 ar)
Gravplats crematorium-columbarium, Pere-Lachaise [ 1 ]
Politiskt parti Parti republicain, radical et radical-socialiste

Pierre Mendes France , fodd 11 januari 1907 i Paris , Frankrike , dod 18 oktober 1982 , var en fransk politiker, till yrket advokat . Han var under manga ar ledamot av nationalforsamlingen, och var landets premiarminister 1954-1955. Partipolitiskt tillhorde han Parti republicain, radical et radical-socialiste . I slutet av 1950-talet lamnade partiet och deltog i bildandet av det nya partiet Parti Socialiste Autonome (PSA) . Partiet ombildades senare till Parti Socialiste Unifie (PSU) for vilket han aven valdes in i Nationalforsamlingen 1967.

Biografi [ redigera | redigera wikitext ]

Efter studier i nationalekonomi och till advokat, intradde Mendes France 1932 pa den politiska banan som radikalsocialistisk ledamot i Frankrikes nationalforsamling . Han hade da sedan 1928 intresserat sig for regeringens finanspolitik, om vilket han skrivit en licentiatavhandling . Efter ett par ar i parlamentet orsakade han ett tumult i partiet, da han borjade forespraka den slags keynesianism som fordes i Sverige . [ 2 ] I den socialdemokratiske premiarminister Leon Blums regering 1938 var han statssekreterare och vice finansminister . I den befattningen forsokte Mendes France infora den keynesianska politiken, men motarbetades kraftigt av senaten .

1940 , da Nazityskland intog Frankrike, fangslades Mendes France pa grund av Vichyregimen och domdes pa falska grunder for fanflykt, men kunde senare fly och som stridsflygare ga med i flygvapnet under general Charles de Gaulle . 1944 ingick han som ekonomiminister i de Gaulles regering, varmed han var representant for Frankrike i Bretton Woodskonferensen , da han deltog i bildandet av Varldsbanken . Som motkrav pa att Frankrike skulle fa ta lan stalldes att ett visst antal Hollywoodfilmer skulle importeras. [ 3 ] Hans uppgift som minister blev att sanera ekonomin, och han forde en politik som brukar betecknas som socialisering , vilket han drev igenom med stod av socialdemokrater och kommunister - de senare ansag emellertid att detta ytterst var kapitalistiska atgarder. [ 4 ] Pa grund av att Mendes France forordade keynesianska statliga ingripanden i ekonomin, hamnade han i kollision med finansminister Rene Pleven som var anhangare av marknadsekonomi , varmed samarbetet i regeringen inte kunde fortga. de Gaulle tog stallning for finansministern, och da avgick Mendes France.

1946 aterkom han till nationalforsamlingen. Starkt kritisk till fransk kolonialism , blev han 19 juni 1954 efter slaget i Dien Bien Phu landets premiarminister, mitt under kriget i Indokina och sjalvstandighetskriget i Algeriet . Hans ministar foll redan i februari 1955 i grund och botten pa grund av politiken i Algeriet. En fraga som ocksa gjorde att Mendes France lamnade Guy Mollets socialistiska regering, i vilken han intratt 1956. Samma fraga som ocksa ledde till att han lamnade partiledarskapet i det radikala partiet.

Bland de mera uppseendevackande kampanjer Pierre Mendes France forknippas med var att minska vindrickandet i landet, genom att forsoka fa folket att i stallet dricka mjolk ; for att vara en god forebild drack han sjalv mjolk vid offentliga tillstallningar.

1959 uteslots han ur Radikalerna, partiet hade hade stottat de Gaulles aterkomst till makten 1958. Mendes France deltog i bildandet av det nya Parti Socialiste Autonome (PSA). Mendes France blev under 1960-talet en av de Gaulles starkaste kritiker.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

  1. ^ Charlette Beauvis & Vincent de Langlade, Le columbarium du Pere-Lachaise , 1992, s. 48, ISBN 978-2-86514-022-0 . [kalla fran Wikidata]
  2. ^ Bjol, s. 68
  3. ^ Bjol, s. 34
  4. ^ Bjol, s. 266 f

Allmanna kallor [ redigera | redigera wikitext ]

  • Anno 82 , Stockholm, 1983, s. 207
  • Erling Bjol , Varldshistorien efter 1945, 2 De rika landerna , Stockholm, 1975