Per Daniel Amadeus Atterbom

Fran Wikipedia
Den har artikeln har kallhanvisningar, men eftersom det saknas fotnoter ar det svart att avgora vilken uppgift som ar hamtad var. (2018-10)
Hjalp garna till med att redigera artikeln , eller diskutera saken pa diskussionssidan .
For slakten, se Atterbom (slakt) .
Per Daniel Amadeus Atterbom
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg
Per Daniel Amadeus Atterbom portratterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg
Fodd 19 januari 1790
Palsbo i Asbo socken , Ostergotlands lan
Dod 21 juli 1855 (65 ar)
Stockholm
Yrke Forfattare, poet, professor, kritiker
Nationalitet Sverige [ 1 ]
Sprak svenska [ 2 ]
Genrer Lyrik
Maka Ebba af Ekenstam
(1826?1854; hennes dod)
Barn Ernst Atterbom
Influenser Romantiken
Sida pa Wikisource Forfattare:Per Daniel Amadeus Atterbom

Per Daniel Amadeus Atterbom , fodd 19 januari 1790 i komministerbostallet Palsbo i Asbo socken , Ostergotland , dod 21 juli 1855 i Stockholm , var en svensk forfattare och kritiker . Atterbom var professor i Uppsala , ledamot av Svenska Akademien fran 1840 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens o .

Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och larare at den blivande kung Oscar I under aren 1819?1821.

Slakten Atterbom harstammar fran bonden Lars Hemmingsson i Ledberg i Ostergotland , som foddes under andra halvan av 1500-talet. Slaktnamnet togs av dennes sonson, komministern Jonas Hemmingi Atterbom, efter hemmanet Attorp i Rappestads socken , dar han foddes 1663.

Atterboms skonlitterara forfattarskap ar synnerligen musikaliskt och kanslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor . Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjarma sig fran sin egocentrism , da hans egna sjalskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest kand ar han for det poetiska eposet Lycksalighetens o och Fagel bla som han borjade arbeta pa fran 1811. Bada kallades sagospel av honom sjalv. Lycksalighetens o publicerades 1824 och 1827 i tva delar. Fagel bla publicerades fran borjan 1814 som ett fragment i Poetisk kalender . Svenska siare och skalder 1-6 , Sveriges forsta egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841?1855, och for denna fick han sitt erkannande i den svenska estetiken. Dessforinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).

Trots stora framgangar var Atterbom ocksa skarpt kritiserad av manga i sin samtid och tidvis oppet hanad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framvaxande liberalismen och dess realism .

Biografi [ redigera | redigera wikitext ]

Uppvaxt [ redigera | redigera wikitext ]

Atterbom var son till komministern Gabriel Atterbom och dennes svarmiskt religiosa hustru Hedvig Kristina Kernell, och barndomen kom att bli av avgorande betydelse for hans framtida diktning och filosofiska askadning. Han var tidigt utvecklad och sysslade redan som barn med forfattarskap. Vid atta ars alder skrev han en roman, Alphonsus och Marina, historia gjord av mig . Inatvand och fysiskt klen blev han en bokvurmare. Vid tio ars alder hade han pa egen hand lart sig tyska ur Pufendorfs universalhistoria och Hubners geografi, last Morks Adalrik och Gothilda , Wallenbergs Susanna , Dalins dikter, Snorre Sturlassons konungasagor och Vilkinasagan , Cornelius Nepos med mera. 1799 sattes han i skola i Linkoping , dar han bodde hos sin morbror, konsistorie notarien Per Kernell (far till Per Ulrik Kernell ). Han var en av Carl Gustaf af Leopolds narmaste vanner, och i dennes valforsedda bibliotek vidgade han flitigt sina kunskaper. Han larde kanna Leopolds , Kellgrens , Lidners , Bellmans och Franzens verk och hanfordes av dem. Men annu mer alskade han tva tyska forfattare, namligen Christoph Martin Wieland och framfor allt Gottfried August Burger .

Nyromantiker i Uppsala [ redigera | redigera wikitext ]

Atterbomska huset i Uppsala. Atterboms hem aren 1807?1810

Ar 1805 blev Atterbom student i Uppsala, som medlem i Ostgota nation , och togs pa hosten samma ar in i sallskapet Vitterhetens vanner , som dock snart upplostes. Faderns dod 1807 resulterade i en depression som skulle aterkomma och fortsatta plaga Atterbom livet ut. Under krisen kom han i kontakt med den tyska nyromantikens estetiska och filosofiska ideer, bland annat genom forfattare som Novalis och Tieck . Med likasinnade vanner bildade han 1807 sallskapet Musis amici , vilket foljande ar bytte namn till Auroraforbundet . Fran 1810 utgav sallskapet tidskriften Phosphoros , dar en intensiv propaganda bedrevs. Atterboms framsta bidrag i detta var som lyriker, men han forfattade aven polemiska skrifter. Tidskriften dog ut under 1813.

Auroraforbundet tog snart som sin uppgift att reformera den svenska kultureliten, och de viktigaste datumen i Atterboms liv under andra decenniet av 1800-talet betecknar betydelsefulla handelser i svensk litteraturhistoria. Genom studiet av modern tysk litteratur hade Auroraforbundets medlemmar fatt helt andra begrepp om poesins vasen an vad deras samtids svenska lyriker grundade sig pa. Dessa befann sig vid 1800-talets borjan i en epigon - och avmattningsperiod, som traffande kallats den svenska litteraturens jarnar. Huvuddelen av de dikter som skrevs var moraliserande dikter och reflektionsvers, utan innerlighet och styrka i kanslan, och med en enformig metrik, vars kulmen kom i den ofta gynnade alexandrinen . Genom sin drommande och grubblande natur, genom sina barndomsintryck fran Asbodalens idylliska skonhet samt genom den i foraldrahemmet radande kristliga fromheten gick Atterbom i de nya riktningarna, som inom tysk litteratur avlost den franskklassiska skolan.

De nya riktningarna baserades pa fantasin i stallet for forstandet. Man ville i dikten uttrycka kanslor och stamningar genom suggestiva medel, som farg- och bilduttryck samt akustiska effekter. 1700-talets rationalism avlostes av romantiken, och for dennas mystiska varldsaskadning och musikalisk-syntetiska poesi blev Atterbom en forkampe i Sverige. Redan fore Auroraforbundets medlemmar hade Lorenzo Hammarskold , Clas Livijn , Carl Adolph Agardh och Johan Christoffer Askelof paverkats av romantiken.

Per Daniel Amadeus Atterbom, samtida litografi.

Omvalvningen inom litteraturen kravde bade ett estetisk-kritiskt angrepp mot den akademiska riktningen och utvecklingen av en positiv skonlitterar produktion. Kretsar i Stockholm borjade kampanjen i december 1809 med veckotidningen Polyfem , till stor del omfattande forlojligande och ironiska stycken. Atterbom bidrog med de i hetsigt polemisk ton skrivna dikterna Xenier och Rimmarbandet . Uppsaliensiska kretsar grundade manadsskriften Phosphoros , vars forsta hafte kom ut sommaren 1810. I Uppsala publicerades aven den av Atterbom redigerade Poetisk kalender (1810?1822), samt Svensk litteraturtidning , som gavs ut av Vilhelm Fredrik Palmblad tillsammans med Atterbom.

De nyromantiska fosforisterna , uppkallade efter Uppsalatidskriften, blev inbegripna i en langvarig och haftig strid, dar man pa omse sidor gjorde sig skyldig till ensidighet och overdrifter. Genom sin ideellt osjalviska men hansynslosa stravan fick Atterbom och hans kamrater ungdomen med sig. De forandrade den svenska litteraturen, men deras polemik skapade langvariga konflikter. Pa manga hall var man ovillig att erkanna det genomgripande forandringssarbete som de och deras meningsfrander astadkom eller gav uppslag till. Tidigt hyllad som forebild av sina anhangare intog Atterbom en av de mest framskjutna platserna i den litterara striden. Viktigast av hans produktion under aren 1810?1817, hans kamp- och utvecklingstid, ar hans dikter. Genom dessa blev han banbrytande till bade formen och innehallet. Enligt litteraturhistoriker Fredrik Vetterlund inforde han i svensk diktning en absolut stamningspoesi , som ville tranga in i och aterge det omedvetna och som stod i direkt motsattning till akademisternas logisk-rationella bildning.

Utgaende fran Friedrich von Schellings naturfilosofi ville Atterbom i dikt tolka samklangen mellan naturvarlden och manniskans sjalsliv och i symbolisk form framstalla sin mystiska spekulation. For forsta gangen i svensk poesi utnyttjade Atterbom alla verskonstens musikaliska element, rytm, rim och andra slag av ljudharmoni, for att framkalla en stamning, och i hans stil overflodade fargnyanser och bilder. Den svenska naturen blev skildrad i kansliga tavlor, efter att under artionden ha forbisetts som poetiskt stoff. Nar han utformade denna nya poetiska teknik och utvecklade sin varldsaskadning blev resultatet naturligt nog inte alltid utan brister. Hans stravan efter kansloskildring medforde ibland en viss konturloshet, hans sprakliga uppfinningsiver foll ibland mindre val ut, och det allegorisk-metafysiska nadde ofta inte fram till klarhet. Beskyllningar om dunkelt, meningslost ordpral och tyskeri utgjorde ocksa den huvudsakliga kritiken mot Atterbom, liksom mot nyromantiken overhuvudtaget. Motstandarna, vilkas huvudorgan var den av Per Adam Wallmark redigerade Journal for litteraturen och theatern (indragen 1813 och foljd av Allmanna journalen ), angrep Atterbom med att hanfullt underkanna hans poetiska formaga. Hans svagaste alster, till exempel den av Leopold nedgjorda Tasso-oversattningen, ronte ytterst skarp kritik. Denna kritik stallde sig lika oforstaende till Atterboms framsta lyriska dikter fran dessa ar, till exempel Erotikon (Phosphoros 1810), Skaldarmal (ibid. 1811), ett av de forsta forsoken till en fornnordiskt nationell diktning i Sverige, cykeln Blommorna (Poet. cal. 1812), Allegro och adagio (ibid. 1813) och fragmenten av sagan om Fagel bla (ibid. 1814).

Av Atterboms prosauppsatser under dessa ar ar flera av betydelse genom sina programuttalanden i filosofi och konstlara. I Phosphoros offentliggjorde han markliga estetiska avhandlingar om Bellman och Ehrensvard , vilka bada han satte synnerligen hogt. Han framholl Thorild som romantikernas foregangsman. Som inledning till en samling folkvisor, vilka han publicerade i Poetisk calender for 1816 under titeln Nordmansharpan , skrev han en kort oversikt over den aldre svenska poesin, varvid han starkt forharligade folkdikten, gav mycket erkannande at Georg Stiernhielm och Frans Michael Franzen samt betonade det nationella i romantikens syfte. Hans granskning av Svenska akademiens handlingar (i Svensk litt. tidn. 1814?1815) var den av hans uppsatser som vackte den storsta forbittringen hos motstandarna. Den utgor ett skarpt angrepp pa hela den akademiska riktningen och dess inflytande pa nationen. Upprordheten pa den akademiska sidan var sa stor, att hovkanslern hotade Palmblad med att tidningen skulle dras in, och han fick en varning av det akademiska konsistoriet. Vidare deltog Atterbom i en religionsfilosofisk pressfejd till forsvar for Schellings lara, vilken angripits som irreligios ? man lar rentav ha overvagt att atala honom for katteri .

Samtidigt med sitt ofortrutna arbete for den nya vitterheten hade Atterbom aven bedrivit studier i filosofi. Han promoverades 1815 jamte Palmblad , Sonden , Almquist , Fahlcrantz med flera. Overanstrangning och de polemiska striderna hade nu lagt tyngre bordor pa hans axlar an han orkade bara, och hans sinne, som inte var starkt nog att utharda en offentlig strids hugg och sting, hade blivit uttrottat. Hans ekonomiska utsikter var morka, och han hade planer pa att for forsorjningens skull bli prast eller jurist. Tack vare vanners hjalp fick han emellertid ekonomiskt stod som gjorde att han kunde foreta en langre utrikesresa.

Tysklandsresan och senare delen av livet [ redigera | redigera wikitext ]

Per Daniel Amadeus Atterboms gravsten pa Uppsala gamla kyrkogard .

Under en tva ar lang vistelse bland annat i Tyskland 1817?1819 kom han, tack vare Amalia von Helvig , som han lart kanna under hennes tidigare besok i Sverige, i beroring med flera av Tysklands ledande kulturpersonligheter. Han larde under denna resa kanna Schleiermacher , Ruhs , Steffens , Jean Paul , Jacobi , Baader , Muller , Friedrich Ruckert , Friedrich Schlegel , Hegel , Solger , Tieck , Thorvaldsen och Oehlenschlager . Atterbom blev aven god van med Schelling . Resan innebar aven en ny kris under vilken han omvarderade delar av den romantiska filosofin och alltmera atergick till den kristna offertanken.

Vid sin hemkomst utsags Atterbom till larare i tyska spraket och litteraturen for kronprins Oskar, vilket forargade tidens akademiker. 1821 blev han docent i allman historia under Geijer , 1824 adjunkt i filosofi och 1828 professor i samma vetenskap. Denna professur lamnade han 1835, da han bytte till den nyinrattade i estetik och modern litteratur, vars instiftande han lange verkat for. I likhet med det stora flertalet av sina meningsfrander var Atterbom politiskt konservativ och skeptisk till tidens liberala rorelser, varfor han fran 1830-talets mitt kom att utsattas for orattvis kritik fran Stockholmspressen. Forfoljelsen oppnade vagen till den sa lange envist stangda Svenska akademien, dar han valdes in 1839 efter Ling . Han levde i ovrigt ett stilla, tillbakadraget liv med ofortruten forskning och flitig litterar verksamhet. Han hade 1826 gift sig med Ebba af Ekenstam, dotter till den adlade Nils Adolph af Ekenstam . De levde i ett sallsynt lyckligt aktenskap fram till hennes dod 1854. Som den siste av de store skalderna fran arhundradets borjan avled han den 21 juli 1855 i Uppsala.

Atterbom ar begravd pa Uppsala gamla kyrkogard . [ 3 ]

Forfattarskap [ redigera | redigera wikitext ]

Lycksalighetens o [ redigera | redigera wikitext ]

Det okade livsmod, den friskare och gladare grundstamning , som blev foljden av Atterboms utlandsresa, marktes inte minst i hans alstring efter 1818. I Poetisk calender 1821 offentliggjorde han bland annat Recensionsblommor och Fridsrop , i vilka han med generost erkannande at samtida skalder uppmanade till gemensamt arbete for den svenska litteraturens forbattring. Sitt program, positiv produktion, fullfoljde han ocksa, aven om hans vacklande halsa lade hinder i vagen for flertalet av hans litterara planer. Han fullbordade under 1820-talet det sagospel som lange sysselsatt honom och som blev hans mest omfattande verk: Lycksalighetens o . Dess forsta del utkom 1824, den andra 1827. Det fick ett tamligen kallsinnigt mottagande ? markligt nog aven fran meningsfrander som Hammarskold ? och overskuggades i popularitet helt av Tegners ungefar samtidiga Frithiofs saga . Den omarbetade upplaga som Atterbom gav ut 1854 mottogs med storre sympati och beundran. Tredje upplagan utkom 1875, en forkortad skolupplaga 1898. Som fragment forblev daremot Fagel bla , pa vilken han arbetat 1814 i Uppsala, 1818 i Rom, 1838 pa sommarnojet Steninge och 1855 ater i Uppsala. Lycksalighetens o utgor hojdpunkten av Atterboms diktning och ar ett av nyromantikens fornamsta verk. Dess uppbyggnad paminner om Tiecks fantastiska dramer. Amnet ar hamtat ur en svensk folkbok, med en fesaga av madame d’Aulnoy som grund. Atterbom foljde i det hela sagans gang, men lade pa egen hand till figurer (till exempel Svanvit) och episoder (till exempel Astolfs hemkomst och den darvid framstallda karikatyren pa republiken).

Den spekulativa inneborden i dikten, som Atterbom sjalv betecknade som en allegori , ar enligt hans egen tolkning denna:

Ingen ratt lycksalighet vinnes med att leva for sig sjalv, aven om detta skulle verkstallas i den hogsta estetiska form. Poesin, sasom blott sinnlighetens hogsta njutning och skimmer, kan ej tillfredsstalla adlare sjalars langtan efter evigt liv och evig lycka. Astolf ar denna langtan. Hans atra tager en ensidigt estetisk riktning och missforstar darigenom sig sjalv. Poemet ar poesiens historia anda till den punkt, dar poesien antingen maste tillintetgora sig sjalv eller ocksa upplyfta sig till religion.

Denna allegoriska tolkning kunde visserligen inte uppfattas av den stora allmanheten, men detta var inte nodvandigt for att njuta av diktens skonhet. Dess personer ar levande, episk-lyriska gestalter, och handelseutvecklingen fangslar i sig sjalv. Varmen i framstallningen, de askadliga och fargrika scenerierna, den luftiga och ljusa skonheten i de poetiska personifikationerna, fantasins uthallighet, diktionens yppighet och omvaxling samt planens djupsinne gjorde Lycksalighetens o till ett av svensk poesis yppersta verk. Framfor allt uppskattades en del av de i sagospelet inlagda visorna och romanserna, sasom Jagarsangerna, Vindarnas sanger, Serenaderna, Svanvits sang, Sang fran sjon, Astolfs-kvadet och Stjarnornas kor.

Dikter [ redigera | redigera wikitext ]

Ett hjarta blott slar i det eviga allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
Och alla sig laska ur varandets flod.

Sa delar jag med mig, till tidens fordriv,
Den flodande strommen av tjusande liv;
Vad mer, om dar skummar forgangelsens vag,
Blott rytm ar i stortande timmarnas tag?

Ur Rosen , diktad 1811.

Av Atterboms kortare dikter marks ytterligare en serie Blommor (1836) och flera dikter i hemmiljo, tillagnade hans hustru, sasom Den 20 juni 1851 och Tillagnan (ur andra upplagan av Lycksalighetens o , 1854). Den exotiska prakten i hans tidigare diktning ersattes smaningom av en enklare, mera idyllisk ton. Grundstamningen ar harmoni och forhoppningsfullhet. Fran att ha varit den utpraglat romantiska langtans skald blev han mer och mer illustratoren av den nordiska sommaren och lyckan. Hans lyrik var alltid lika varm och innerlig, men vann i fasthet och beharskning. Bristen pa sympati hos allmanheten gjorde emellertid att hans vuxna poetiska produktion blev relativt sparsam. Han berattar sjalv i brev att han 1836?1838 varit livligt upptagen med planer pa nya dikter men att frostandar fran alla hall, aven fran ett minst vantat (varmed han syftade pa Geijers foga finkansliga kritik i Litteraturbladet ) dampade den andra var som han kande i sin atervackta skaparlust. Missmodig avbrot han ocksa utgivandet av sina Samlade dikter , av vilka tva band utkommit 1837?1838. Efter hans dod publicerades fragmenten av och planen till Fagel bla (1858) och tre band Lyriska dikter (1863).

Vetenskapliga verk [ redigera | redigera wikitext ]

Aven Atterboms vetenskapliga forfattarskap ar omfattande. Som professor i filosofi gav han ut Studier till filosofiens historia och system (1835), dar han intog en teistisk standpunkt pa schellingsk grundval.

1841?1855 forfattade han biografier over de mest framtradande personerna i svensk litteraturhistoria, namligen i Svenska siare och skalder, eller grunddragen av svenska vitterhetens havder, Intill och med Gustaf III:s tidevarv tecknade (2:a upplagan 6 band 1862?1863) med en inledning och supplement med titeln Grunddragen av fornskandinaviska och svenska vitterhetens historia intill Stjernhielm och Karl den tolfte betraktad i sitt forhallande till vitterhet, vetenskap och skon konst (1864). Biografierna ar skrivna med utgangspunkt i en varm uppskattning av de skildrade, vilket skanker en genomgaende ljus och positiv anda at Atterboms analys av bade diktverk och forfattarpersonligheter. Sarskilt de mer utforliga framstallningarna av Emanuel Swedenborgs , Carl Fredrik Ehrensvards , Thomas Thorilds och Carl Michael Bellmans respektive forfattarskap utmarks av en djup forstaelse for de skildrade individerna, en noggrannhet och rik konstnarlig stil och kanslig formaga att lyfta fram det originella.

Vidare skrev Atterbom ett stort antal avhandlingar och essaer. Av dessa ar uppsatserna om Carl Jonas Love Almquist , Johan Ludvig Runeberg , Erik Johan Stagnelius , tidskriften Iduna samt minnesteckningarna over Samuel Hedborn och Vilhelm Fredrik Palmblad framtradande. Flera av dessa essaer ar samlade i Asthetiska afhandlingar (1866), Minnesteckningar och tal (1869) och Litterara karakteristiker (1870). Postumt utgavs Minnen fran Tyskland och Italien (2 band, 1859) samt Poesiens historia (4 band, 1861?1862).

Bibliografi [ redigera | redigera wikitext ]

En omfattande kommenterad bibliografi finns i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. D. 3, Romantiken, liberalismen . Stockholm. 1956. sid. 573-575. Libris 364624   .

Valda och samlade skrifter och brev [ redigera | redigera wikitext ]

  • Valda skrifter . Stockholm: Bonnier. 1927-1929. Libris 574612   - Utgivna av Fredrik Book i 6 volymer.
    • Band 1, Lycksalighetens o, 1 . Stockholm: Bonnier. 1927. Libris 574613  
    • Band 2, Lycksalighetens o, 2 . Stockholm: Bonnier. 1927. Libris 574614  
    • Band 3, Fagel bla ; Lyriska dikter i urval . Stockholm: Bonnier. 1927. Libris 574615  
    • Band 4, Svenska siare och skalder (urval) . Stockholm: Bonnier. 1928. Libris 574616  
    • Band 5, Essayer och kritiker . Stockholm: Bonnier. 1928. Libris 574617  
    • Band 6, Reseminnen och brev . Stockholm: Bonnier. 1929. Libris 574618  

Enskilda viktigare verk [ redigera | redigera wikitext ]

Phosphoros och Poetisk kalender [ redigera | redigera wikitext ]

Priser och utmarkelser [ redigera | redigera wikitext ]

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

  1. ^ Libris , 26 mars 2018, las online , last: 24 augusti 2018. [kalla fran Wikidata]
  2. ^ Bibliotheque nationale de France , BnF Catalogue general : oppen dataplattform , las online , last: 10 oktober 2015, licens : oppen licens. [kalla fran Wikidata]
  3. ^ SvenskaGravar

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

Foretradare:
Lars Peter Walmstedt 		Uppsala universitets rektor
Ht 1837 		Eftertradare:
Pehr Sjobring
Foretradare:
Israel Hwasser 		Uppsala universitets rektor
1846?1847 		Eftertradare:
Anders Erik Knos


v   ?   r
Ledamoter av Svenska Akademien , stol 18
Lista over ledamoter
Auktoritetsdata
Hamtad fran ” https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Per_Daniel_Amadeus_Atterbom&oldid=54534469 ”