Marguerite Duras
, fodd
Marguerite Germaine Marie Donnadieu
den
4 april
1914
i
Gia Dinh
i
Franska Indokina
(nuvarande
Saigon
i
Vietnam
), dod
3 mars
1996
i
Paris
,
Frankrike
, var en fransk forfattare, dramatiker, manusforfattare och regissor.
Som forfattare fornyade och moderniserade hon den romantiska genren och som dramatiker utmanade hon de teatrala och filmiska konventionerna. Hon ses av manga som en av de stora forfattarna under andra halften av 1900-talet, aven om hon under sin livstid ansags vara for konventionell och ibland motte hard kritik.
Duras ar mest kand for sina romaner om
Franska Indokina
, samt for manus till filmen
Hiroshima ? min alskade
. Manga av romanerna har sjalvbiografiska drag, daribland romanen
En fordamning mot Stilla havet
(1950) liksom den kanske mest kanda,
Alskaren
fran 1984. For
Alskaren
tilldelades hon
Goncourtpriset
.
Stilen i Duras bocker ar mycket saregen, med en omisskannlig sprakbehandling som uppdelningar av karaktarer, handlingar, tid och rum. Hennes karaktarer drabbas ofta av passioner, dar lidelsen blir till lidande.
Duras foddes som Marguerite Donnadieu i Gia Dinh (senare
Saigon
) i
Franska Indokina
(nuvarande
Vietnam
) dit hennes foraldrar flyttat i samband med en kampanj fran den franska regeringen sida for att uppmuntra fransman att arbeta i de franska kolonierna. Bada hennes foraldrar arbetade pa skolan i Gia Dinh, hennes mor Mary Donnadieu som lararinna och fadern Henri Donnadieu som rektor. Marguerite hade en aldre och en yngre broder, Pierre och Paul.
En kort tid efter familjens ankomst drabbades hennes far av sjukdom och atervande till Frankrike dar han dog 1921. Duras mor blev kvar med barnen i Indokina och fortsatte sitt arbete vid skolan. De levde under relativt pavra forhallanden, sarskilt efter att modern gjort en misslyckad investering i en fastighet med tillhorande jordbruksmark i
Kambodja
. Vid randen av
Stilla havet
, i ett traskomrade som sex manader om aret lag under vatten, forsokte de odla ris utan storre framgang. I romanen
En fordamning mot Stilla havet
(1950) skriver Marguerite Duras om hur modern byggde en mur av
mangrovetrad
for att halla havet borta, men en dag kom vagorna och sopade med sig allt i sin vag. Familjens harda och fattiga liv under denna tid kom att spela en stor roll i Duras senare verk. En annan handelse som kom att farga Marguerite Duras forfattarskap var den karleksaffar hon som tonaring hade med Huynh Thuy Le, en formogen kopmansson fran
Sa Dec
. Affaren spelar en central roll i romanen
Alskaren
. Hon har ocksa beskrivit hur hon under denna period upprepade ganger blev misshandlad av bade modern och sin aldre bror Pierre. Om brodern skriver hon att han rokte opium, stal och spelade bort sina pengar och terroriserade sina smasyskon. Vid ett tillfalle kopte han en babian som han tvingade att svalja sa manga mynt att den maste hasa sig fram. Han forblev anda alltid moderns favorit.
1930 borjade Marguerite gymnasiet i Saigon och bodde da pa skolans pensionat. Efter att ha avlagt examen i filosofi lamnade hon Indokina 1931 och fortsatte sina studier i Frankrike. Dar studerade hon vid den tekniska privatskolan
Scientia Aiteuil
for att ett ar senare atervanda till Saigon.
Hon atervande dock till Paris och reste aldrig tillbaks till Indokina igen. Hon skrev in sig pa den juridiska fakulteten men studerade aven matematik pa sin mors inradan. I januari 1936 traffade hon och blev tillsammans med
Robert Antelme
. Duras avslutade sina studier med en examen i statsvetenskap och fick kort darefter anstallning som sekreterare pa den franska regeringens avdelning for de indokinesiska kolonierna. I juni 1938 blev Antelme inkallad i armen, och den 23 september 1939 gifte de sig.
Under varen 1940 gav arbetet henne mojlighet att tillsammans med
Philippe Roques
skriva boken
Det franska valdet
pa uppdrag av propagandaministern
Georges Mandel
. I boken citerades bland andra
Jules Ferry
: "Vi kan inte blanda den gula rasen med var vita. Det ar var plikt att som overlagsen ras civilisera de underlagsna". Duras kunde inte sta for bokens innehall och avgick fran ministeriet i november 1940.
Paret flyttade till
rue Saint-Benoit
i stadsdelen
Saint-Germain-des-Pres
och Duras blev snart gravid. Nio manader senare fodde hon en dodfodd pojke som hon enligt sig sjalv aldrig kom att sorja. 1942 (tva ar efter tyskarnas invasion av Frankrike) borjade hon arbeta for
Vichyregimen
som generalsekreterare for den avdelning som granskade texter pa vag till forlag (en del av den radande censuren), men var liksom sin man samtidigt medlem i den
franska motstandsrorelsen
. Det var pa denna arbetsplats hon traffade
Dominique Dionys Mascolo
som blev hennes alskare. I december samma ar fick hon veta att hennes yngre bror Paul hade dott i en hjartinfarkt i Indokina, endast 27 ar gammal. Broderns dod tog hart pa henne och hon skriver i
Alskaren
att det kandes som att ocksa hon dog den dagen.
1943 borjade Duras och Antelmes lagenhet att anvandas for moten mellan intellektuella, daribland
Jorge Semprun
? de diskuterade filosofi, litteratur och politik under namnet
Saint Benedict
-gruppen. Under denna period skrev och publicerade hon sin debutnovell
Les Impudents
. Hon anvande da for forsta gangen namnet Duras efter garden dar hennes far vaxte upp. Hennes politiska engagemang var ocksa fortsatt starkt och hon samarbetade med
Francois Mitterrand
(alias
Morland
) som precis som Duras lamnat sitt arbete vid
Vichyregimen
. De skapade ett natverk som bland annat producerade falska papper till forrymda fangar.
1 juni 1944 blev gruppen lurad in i ett bakhall och Antelme greps av
Gestapo
for att senare deporteras till koncentrationslagret
Buchenwald
. I april 1945 kapitulerade Tyskland och han overlevde lagret med nod och nappe, Duras skildrar detta i boken
Smartan
.
Samma ar som kriget tog slut och Antelme frigavs fran lagret startade de det kortlivade bokforlaget
Cite Universelle
som endast hann publicera tre bocker. Tva ar senare, den 24 april 1947, skildes Duras och Antelme. De hade under en tid levt i ett triangelforhallande tillsammans med Dionys Mascolo som nu fortsatte vara Duras alskare och med honom fick hon den 30 juni 1947 sonen Jean. Samma ar engagerade hon sig allt mer i det franska kommunistpartiet
PCF
och hennes debutroman
Stilla liv
publicerades i december 1947.
1950 anklagades Duras av
Jorge Semprun
och
PCF
:s centralkommitte for att under en kvall tillsammans med andra forfattare ha riktat alltfor stark kritik mot partikollegan
Louis Aragon
. Hon anklagades for att ha oegentligheter for sig mot vissa medlemmar och det spreds rykten om att hon var en dekadent smaborgare som bara gick pa nattklubb och baktalade partiet. Den 8 mars mottog hon ett brev som kravde hennes avgang. I ett sista brev till PCF skrev Duras: "Jag ar fortfarande djupt kommunistisk och jag maste under dessa omstandigheter saga att jag aldrig skulle ansluta mig till nagot som kan skada partiet."
Under 1950 publicerades hennes forsta sjalvbiografiska bok
En fordamning mot Stilla Havet
som blev nominerad till
Goncourtpriset
. Hon arbetade under denna tid for tidningen
Elle
under pseudonymen Mary Josephine Legrand.
1954 ingick hon i den kommitte av intellektuella som protesterade mot ett fortsatt krig i
Algeriet
.
1956 tog det slut mellan Duras och Dionys Mascolo och ett ar senare blev hon tillsammans med journalisten och manusforfattaren
Gerard Jarlot
. For forsta gangen filmatiserades nu en av hennes romaner,
En fordamning mot Stilla Havet
, som hade premiar 1958 i regi av
Rene Clement
.
1958 borjade hon ocksa sjalv att arbeta som manusforfattare at bland andra
Alain Resnais
med filmen
Hiroshima mon amour
och senare tillsammans med
Henri Colpi
infor filmen
Une aussi longue absence
(1961). 1958 deltog hon ocksa i
14 juli-granskningen
som var ett oppositionellt uppror av bland andra Dionys Mascolo mot att
De Gaulle
tagit makten i landet.
Under hosten 1960 deltog hon aktivt i protesterna mot kriget i
Algeriet
, bland annat som undertecknare av
121-manifestet
. Hon blev under samma tid ocksa medlem av juryn for det litterara
Medicispriset
. 1961 avslutade hon sin relation med Gerard Jarlot och kopte 1963 en egen lagenhet pa det hotell som kallades Les Roches noires (De svarta bergen) i
Trouville-sur-Mer
. Duras forsta framgang inom teatern blev pjasen
Des journees entieres dans les arbres
(Hela dagar i traden) 1966 med
Madeleine Renaud
i huvudrollen. Hon hade nu natt erkannande inom saval litteratur som film och teater. Typiskt for hennes pjaser var hur hon forflyttar skadespelarna pa scenen och hennes satt att gora bruk av sin musikalitet genom saval ord som tystnad.
Under protestrorelsen 1968 stod Duras langst fram bland studenterna och deltog aktivt i de olika studentkommitteerna.
Duras borjade sedan bade skriva och regissera sina egna filmer och uttryckte sitt missnoje over de filmer som tidigare gjorts pa hennes romaner. Den forsta egna filmen var
La Musica
(1966) som hon regisserade ihop med
Paul Seban
. Hon fortsatte sedan med
Detruire, dit-elle
(Forstor, sade hon) inspelad 1969. Den 5 april 1971 undertecknade hon liksom bland andra
Simone de Beauvoir
,
Delphine Seyrig
och
Jeanne Moreau
343-manifestet
som kravde att en ny anti-abortlag skulle avskaffas.
Nasta film blev sedan
Nathalie Granger
, vilken hon spelade in i sitt eget hem. Darefter foljde
India Song
, inspelad i
Palais Rothschild
i
Boulogne
och med musik av
Carlos d'Alessio
. Hon borjade nu experimentera allt mer inom bade film och teater. Hon ville visa att film inte nodvandigtvis behovde vara berattelser. Filmen
Kvinnan i Ganges
bestar till exempel enbart av stillbilder. Langst gick hon i
Den atlantiske mannen
, dar man endast hor hennes egen rost mot en helt svart bild i trettio minuter.
Duras bodde i borjan av 1970-talet ensam i sitt hus vid
Neauphle-le-Chateau
. Hon hade under stora delar av sitt liv haft alkoholproblem och dessa tilltog runt 1975. Pa filmfestivalen i
Hyeres
1979 traffade hon
Jean Pierre Ceton
som presenterade henne for sin van Lemee Yann, en ung forfattartalang som var en stor beundrare av Duras. 1980 foll hon allt langre ner i sitt missbruk och kordes till slut med ambulans till sjukhuset
Saint-Germain-en-Laye
, dar hon stannade i fem veckor. Nar hon skrevs ut kontaktade hon Yann och inledde ett forhallande med honom. Hon gav honom namnet
Yann Andrea
och lat honom fungera som sin alskare och musa. Efter sex manaders avhallsamhet tog alkoholen ater over. Hon skrev dock fortfarande, bland annat en veckospalt i tidningen
Liberation
.
Yann fick ocksa borja skriva allt mer at Duras som borjat lida av skakningar. Hon gick med pa att gora en operation mot skakningarna, vilken utfordes pa ett amerikanskt sjukhus i Neuilly i oktober 1982. Foljande ar regisserade Duras pjasen
Savannah Bay
med
Bulle Ogier
och
Madeleine Renaud
i huvudrollerna.
1984 fick hon sin storsta framgang dittills, da romanen
Alskaren
publicerades och vann Goncourtpriset. Detta gjorde henne till en av de mest lasta bland levande franska forfattare. 1985 blev hon uppmarksammad och mycket kontroversiell da hon tog stallning i ett uppmarksammat brottmal som av media kallades
Gregoryfallet
. I en artikel i Liberation den 17 juli skrev hon att hon var overtygad om att mamman var skyldig till att ha mordat sitt barn som hittats drunknat i
Vologne
i oktober 1984. Hon fastnade annu en gang i missbruk och forsokte skildra sin relation till alkoholen i boken
Det materiella livet
.
Duras blev senare utgivare for
Edition POL
dar hon fick ha hand om en litterar serie som kallades
Outside2
. Hennes mal var att hjalpa och publicera unga talangfulla forfattare. Men efter att ha hjalpt till med ett tiotal verk, daribland av
Catherine de Richaud
, Nicole och
Jean Pierre Couderc Ceton
, upphorde arbetet efter litterara oenigheter mellan Duras och POL.
I maj 1987 kallades Marguerite Duras som vittne vid rattegangen mot nazisten
Klaus Barbie
men hon vagrade av okand anledning att svara pa aklagarens fragor. I juni samma ar publicerade hon boken
La Vie Materielle
och i september
Emily L
.
Under arbetet med filmatiseringen av
Alskaren
tillsammans med Claude Berri blev Duras plotsligt sjuk och 17 oktober 1988 kordes hon annu en gang till sjukhus. Hon led da av
emfysem
och var tvungen att genomga en
trakeotomi
. Hon forsattes i koma, vilken hon vaknade upp ur forst fem manader senare.
Under denna tid kontaktades regissoren
Jean-Jacques Annaud
som gick med pa att fortsatta filmningen. Marguerite Duras lamnade sjukhuset hosten 1989 och projektet kom ater igang. Filmen blev dock en besvikelse och hon skrev darefter romanen
Alskaren fran norra Kina
som publicerades 1991, strax innan filmens premiar. Duras hade da rent fysiskt svart att skriva och hennes sista bocker dikterades. Bland dessa sena verk fanns
Yann Andrea Steiner
(1992) och
Att skriva
(1993). Under 1995 skrevs hennes opus
Det var allt
, en samling intervjuer av Yann Andrea, aterutgiven 1999 i sin slutgiltiga version.
Sondagen den 3 mars 1996 kl. 8.00 dodforklarades Marguerite pa tredje vaningen pa Rue Saint-Benoit 5. Hon skulle det aret ha fyllt attiotva ar. Begravningen agde rum den 7 mars i kyrkan
Saint-Germain-des-Pres
och hon begravdes pa
Montparnassekyrkogarden
. Pa hennes grav, under pseudonymen Marguerite Duras, star tva datum och initialerna M D.
Marguerite Duras ar idag en av de mest studerade forfattarna pa hogskolor. Nagra av hennes romaner har oversatts till mer an 35 sprak (inklusive georgiska, singalesiska och armeniska). Den sammanlagda forsaljningssiffran for bocker publicerade av Gallimard narmade sig 2008 fem miljoner exemplar.
Alskaren
finns utgiven i 35 lander och har tillsammans salts i 2,4 miljoner exemplar.
17 maj 2011 invigdes den internationella franska skolan Marguerite Duras i
Ho Chi Minh-staden
.