Amerikansk armeutbildning i Puerto Rico 1939 (Kodachrome).
Invasionen av Polen 1939
(Kodachrome).
Jaltakonferensen
1945 (Kodachrome).
Kodachrome II
Kodachrome
ar namnet pa en positiv fargfilm, populart kallat
diafilm
, introducerad 1935 av
Kodak
, strax fore konkurrenten
Agfas
Agfacolor
(senare
Agfachrome
). Agfa hade da introducerat en forsta fargfilmsversion baserad pa autochromemetoden 1932. Introduktionen var ett stort framsteg for att popularisera fargfotografering.
Foregangare till Kodachrome var broderna
Lumieres
Autochromeprocess
fran 1905. Ett annat viktigt steg var Rudolph Fishers patent fran 1912 som anvande sig av den subtraktiva fargblandningsmetoden. Fisher anvande sig av fargkopplare, men dessa vandrade i emulsionen. Leopold Godowsky, Jr. och Leopold Mannes, musiker och fotointresserade uppmanades att starta ett forskningslaboratorium for att forska om fotografisk fargfilm 1922. De kom senare under aren 1930?1939 att utveckla Kodachrome under Kodaks regi.
[
1
]
1928 gjorde Kodak forsok med
stripped filters
i 16 mm kinofilm. Kodak anvande grundfargsfilter vid exponering och projicering av filmen, men metoden betraktades som en atervandsgrand. Langt senare skulle
Polaroid
utveckla en diafilm pa grundfargsprincip: filmen hade langslopande remsor med grundfarger och exponerades genom filmbasen. Filmen hette Polachrome.
Kodachrome gav bilder med renare farger och battre gradation. Det har framhallits att Kodaks filmer gav battre farger i solsken medan Agfas gav battre farger nar det var mulet. Kodachrome-diorna har en mycket hog hallbarhet om de forvarades morkt. och aven bilder fran 1940- eller 50-talet kan ge en stark narvarokansla. Men om de utsattes for starkt ljus, till exempel i en diaprojektor, borjade fargerna att blekna ratt snabbt. Bilderna fick da ett gront stick.
Den 22 juni 2009 meddelade
Kodak
att Kodachrome kommer att sluta tillverkas,
[
2
]
och idag ar Kodachrome slutsalt i stort sett overallt. Kodachrome-64 i 35 mm-format fanns kvar langst, till ar 2009. Kodachrome-200 forsvann 2007 och Kodachrome-25 redan 2001. Kodachrome 16 mm smalfilm forsvann 2002 (Kodachrome-25) och 2006 (Kodachrome-40).
Kodachromes framkallningsprocess var mer invecklad an Agfachrome-/Ektachromefilmernas. Detta berodde pa att fargkopplingsamnena inte var inbyggd i emulsionen som hos ovriga fargfilmer utan tillsattes i framkallningsbaden, och detta medforde att de tre fargkansliga skikten maste fargframkallas separat i var sitt framkallningsbad.
[
3
]
Det blev pa detta satt mojligt att anvanda lite stabilare fargamnen an for Ektachrome-/Agfachromefilmerna. Filmen kunde aven goras tunnare vilket medforde battre skarpa.
Eftersom framkallningsprocessen K-14 for Kodachrome var sa komplicerad framkallades Kodachrome-film bara i storre laboratorier som specialiserat sig pa just Kodachrome. Idag finns inte langre nagot laboratorium kvar som framkallar Kodachrome-film.
Pa 1980-talet och tidigare fanns ett Kodachromelaboratorium i Spanga i Stockholm, dar all skandinavisk Kodachromefilm framkallades. Sedan stangdes det labbet ner, och Kodak borjade framkalla all europeisk Kodachromefilm i Renens (nara Lausanne i Schweiz). I december 2007 stangdes aven Lausannelabbet och i hela varlden fanns da bara ett enda Kodachrome-labb kvar:
Dwayne's Photo
, ett oberoende Kodachromelabb i Parsons, Kansas, USA. Da Kodak aven slutat tillverka de kemikalier som behovdes for framkallningen tvingades Dwayne's Photo upphora att framkalla Kodachromefilm i slutet av 2010
[
4
]
[
5
]
och sedan dess kan Kodachrome-film bara framkallas som negativ svartvit film i ett fatal fotolabb som specialiserat sig pa att framkalla aldre filmer.
1946 presenterade Kodak
Ektachrome
, den i dag mest anvanda diafilmen. Da Kodachromefimen var svar att framkalla utvecklade Kodak den betydligt enklare Ektachromeprocessen som var mycket snarlik Agfacolorprocessen. Ektachrome hade dock en annan kemi och en framkallningsprocess som hette
E2,
samt varianten
E3
for Ektachrome Professional, fram till 1966 och darefter
E4
tills
E6
-processen introducerades ar 1977.
Ett generellt problem var att hindra fargkopplingsamnenas vandring i emulsionen (
diffundering
). Agfa hade lost detta i Agfacolorprocessen genom att satta langa molekylsvansar pa fargkopplarna. Kodak loste samma problem genom att lagga in fargkopplarna i sma oljedroppar.
Nar Kodak presenterade sin nya framkallningsprocess
E6
for Ektachrome 1977 konverterade aven Agfa sina filmer till denna och bytte samtidigt namn pa sina diafilmer fran Agfacolor till Agfachrome. Det fanns darefter ingen skillnad i den kemiska uppbyggnaden mellan moderna diafilmer sasom Ektachrome, Agfachrome, Fujichrome etc - bara Kodachrome var annorlunda men Kodachrome forsvann 2009. For hemmaframkallaren var E6-processen lite besvarligare eftersom framkallningsbaden skulle ha en temperatur pa +38° vilket var klart varmare an de dryga +20° som behovdes for E4-processen och som ligger betydligt narmare rumstemperatur.
Forbattringar har gjorts och de Ektachrome-kompatibla filmerna har narmat sig Kodachrome i skarpa. Ett exempel pa detta ar Velvia-filmen fran Fuji som var forst med en tunnare emulsion. Det innebar ocksa att alla diafilmer, med undantag av Kodachrome, kan skannas med samma installningar i skannerprogramvaran. Kodachrome ger inlasningar som blir blaare an originaldiat. Dessutom blir grona farger urvattnade.
Under andra varldskriget konfiskerades Agfas tillgangar i USA och Agfas diafilm salufordes under market Anscochrome. Anscocrome saluforde en hoghastighets diapositivfilm under 1970-talet i Europa. Osttyska Orwochrome kunde nagon gang na den marknaden i vast fran Agfas gamla fabriker.
Fargamnenas hallbarhet har enligt filmtillverkarna sjalva okat for alla filmer.
Paul Simon
skrev 1973 laten "Kodachrome", som snabbt utsattes for
dodskallemarkning
av
Sveriges Radio
pa grund av vad man sag som reklambudskap. Aven brittiska
BBC
vagrade spela laten av samma anledning.