Kiselalger
Systematik
Doman	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Chromalveolata
Underrike	Stramenopiler Heterokonta
Klass	Kiselalger Bacillariophyceae
Vetenskapligt namn
§ Bacillariophyceae
Auktor	Haeckel 1878

Kiselalgerna , aven kallade diatomeer , ^{[ 1 ]} ( Bacillariophyta , Bacillariophyceae ) ar en mycket stor grupp encelliga eukaryota organismer. De utgor en mycket stor andel av algerna . En del bildar kedjor eller enkla kolonier. En karaktaristisk egenskap ar att de formar ett skal av kiseldioxid runt sig. De olika arterna har skal med mycket olika form.

Systematik [ redigera | redigera wikitext ]

Manga systematiker sammanfor kiselalgerna med brunalger och Oomyceter till en supergrupp, heterokonter . Pa grund av dessa organismers speciella flageller tror man att de har ett gemensamt ursprung. De har tva flageller var. En smal och piskformad. Den andra grenar sig i ett stort antal smahar langs nastan hela sin langd, sa att den ser harig ut i mikroskop. Heterokont betyder olika flageller.

Kiselalgerna delas in i mer an 200 slakten och man uppskattar antalet arter till ungefar 100 000.

Allman biologi [ redigera | redigera wikitext ]

Kiselalgerna har mycket vid utbredning. De flesta lever ute i de oppna haven och i sotvattensjoar. De star for ungefar 45% av fotosyntesen i haven. De forekommer ocksa som tunna skikt langs leriga strandkanter. Dar luften ar fuktig kan vissa frodas aven langt fran direkta vattensamlingar.

Kloroplasterna i kiselalger har strukturella drag gemensamma med kloroplaster i andra heterokonter: fyra membranskikt och pigmentet fukoxantin . Hos de flesta arterna ar det bara gameter som bar flageller . De flesta kiselalger har dock ingen "harig" flagell.

Kiselalger har inga flageller som de kan anvanda for forflyttning. Deras lokomotion (rorelsemonster) resulterar fran en kontrollerad utsondring av ett sekret som sker som svar pa ett fysikalisk eller kemisk stimuli. Skalen har en relativt hog densitet , vilket gor att kiselalgerna tenderar att sjunka i vatten. For att de anda ska kunna stanna kvar i ytskiktet, dar forutsattningarna for fotosyntes ar goda, ar de beroende av att vind, vagor och strommar ror om i vattnet. En del arter kan reglera densiteten sa att de haller sig nara vattenytan.

Kiselskalet bestar av tva halvor. Den ena halvan ar storre och tradd over den andra, ungefar som ett platlock pa en glasburk, eller som en petriskal . Vid celldelningen ar det vanligt att de tva nya cellerna far varsin halva av skalet och nybildar den andra halvan. Den nya halvan bildas da innanfor kanten pa den gamla. Den cell som arvde det mindre skalet blir alltsa begransad till ett mindre skal. Allteftersom vanlig celldelning fortgar blir alltsa algerna i genomsnitt mindre och mindre. Nar den kommit ner till en viss minimistorlek forandras den och bildar en spor, som kan gora tva nya, storre skalhalvor. I detta skede sker nastan alltid en sexuell omfordelning av kromosomerna genom meios .

Ekologi [ redigera | redigera wikitext ]

Kiselalgerna utgor en stor andel av det plankton som uppstar i hav och sjoar. De ar ocksa en del av algblomningscyklerna . Nar forhallandena i de ovre skikten av vattensamlingar (stora och sma) ar formanliga for kiselalgerna kan de foroka sig mycket snabbt och bli den dominerande algtypen. Detta kallar vi algblomning. Man kan saga att organismer som fungerar pa detta satt ar opportunistiska och att de har en r-strategi (efter faktorn r i en vanlig formel for tillvaxt. Formanliga forhallanden ar god tillgang pa ljus och naringsamnen (vissa mineraler) och en lagom ljummen temperatur. Sadana forhallanden kan rada till exempel pa varen.

Kiselalgerna blir ofta dominerande pa varen. Det beror pa tva orsaker: For det forsta gor varens vindar och strommar att naringsrikt kisel blir tillgangligt for vattenlevande organismer. For det andra gor turbulens att kiselalgerna, vilka p.g.a. sitt kiselskal ar tamligen tunga, formar halla sig flytande. ^{[ 2 ]}

Nar forhallandena blir samre igen, vanligtvis genom att naringsamnena (sarskilt kislet) tar slut, tenderar kiselalgerna att sjunka en bit under ytskiktet. Detta kan ske genom att de far hogre densitet och genom att de bildar slem som gor att de klibbar ihop. Da kan de ocksa overga till en annan form, en spor , som inte reproducerar sig, men har hogre sannolikhet att overleva lange. Genom att sjunka kan de ocksa undkomma manga organismer som lever av att ata sma alger. En stor andel av algerna gar pa detta satt forlorade i havets djup. Men andra lyckas klara sig kvar pa lagom djup.

Till slut kan vilopopulationen atervanda till ytan burna av uppatriktade strommar som ocksa forbattrar naringstillgangen igen, sa att en ny algblomning kommer igang. I manga omraden i de oppna haven sker detta i arscykler. Pa andra platser finns kontinuerliga uppatstrommar.

Eftersom kiselskalen kostar mindre energi att tillverka an cellvaggar av motsvarande styrka tillverkade av kolforeningar, ar kiselskalen troligtvis en viktig forklaring till att kiselalgerna ar sa ekologiskt framgangsrika.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]