한국   대만   중국   일본 
Kisel ? Wikipedia Hoppa till innehallet

Kisel

Fran Wikipedia
Kisel
Nummer
14
Tecken
Si
Grupp
14
Period
3
Block
p
C

Si

Ge
Aluminium Kisel Fosfor
[ Ne ] 3s 2 3p 2
14 Si



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa 28,085 [28,084?28,086] [ 1 ] u
Utseende Morkgra, blaaktig
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid r.t. 2,329 g/cm 3
? flytande, vid smaltpunkten 2,57 g/cm 3
Aggregationstillstand Fast
Smaltpunkt 1 687 K (1 414 °C )
Kokpunkt 3 538 K (3 265 °C)
Molvolym 12,06 × 10 ?6 / mol
Varmevarde ?9 055 J /( kg × K )
Smaltvarme 50,66 [ 2 ] kJ / mol
Angbildningsvarme 383 [ 3 ] kJ / mol
Specifik varmekapacitet 703 [ 4 ] J /( kg × K )
Molar varmekapacitet 19,789 J /( mol × K )
Angtryck
Tr.  ( Pa ) 1 10 100 1 k 10 k 100 k
Te.  ( K ) 1 908 2 102 2 339 2 636 3 021 3 537
Atomara egenskaper
Atomradie 111 pm
Kovalent radie 111 pm
van der Waalsradie 210 pm
Elektronaffinitet 133,6 kJ / mol
Jonisationspotential Forsta: 786,5 kJ/mol
Andra: 1 577,1 kJ/mol
Tredje: 3 231,6 kJ/mol
Fjarde: 4 355,5 kJ/mol
( Lista )
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [ Ne ] 3s 2 3p 2
e ? per skal 2, 8, 4
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstand 4 , 3, 2, 1 [ 5 ] ?1, ?2, ?3, ?4
Oxider ( basicitet ) SiO 2 (sur), SiO [ 6 ]
Elektronegativitet 1,9 ( Paulingskalan )
1,916 ( Allenskalan )
Diverse
Kristallstruktur Diamantstruktur
Kristallstruktur
Ljudhastighet 8433 m/s
Termisk expansion 2,6 μm /( m × K ) (25 °C )
Varmeledningsformaga 149 W /( m × K )
Elektrisk konduktivitet 4,35 × 10 ?4 A /( V × m )
Elektrisk resistivitet 2,3 × 10 ?6 [ 7 ] × m (20 °C )
Magnetism Diamagnetisk [ 8 ]
Magnetisk susceptibilitet ?4,1 × 10 ?6 [ 9 ]
Bandgap 1,12 eV
Youngs modul 130?188 [ 10 ] GPa
Skjuvmodul 51?80 [ 10 ] GPa
Kompressionsmodul 97,6 [ 10 ] GPa
Poissons konstant 0,064?0,28 [ 10 ]
Mohs hardhet 6,5 [ 10 ]
Identifikation
CAS-nummer 7440-21-3
EG-nummer 231-130-8
Pubchem 5461123
RTECS-nummer VW0400000
Historia
Namnursprung Fran latin silex , ”flinta” (ursprungligen silicium ). [ 11 ] [ 12 ]
Forutsagelse Antoine Lavoisier (1787)
Upptackt och forsta isolation Jacob Berzelius [ 13 ] [ 14 ] (1823)
Namngivare Thomas Thomson (1817)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Kiselisotoper


Nuklid NF t 1/2 ST SE (M eV ) SP


26 Si
{syn.} 2,234 s β + 5,066 26 Al
27 Si
{syn.} 4,16 s β + 4,821 27 Al
28 Si
92,23 % Stabil
29 Si
4,67 % Stabil
30 Si
3,1 % Stabil
31 Si
{syn.} 157,3 min β ? 1,492 31 P
32 Si
Spar 153 a β ? 0,244 32 P
33 Si
{syn.} 6,18 s β ? 5,845 33 P
34 Si
{syn.} 2,77 s β ? 4,601 34 P


Sakerhetsinformation
Sakerhetsdatablad : Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system for klassifikation och markning av kemikalier
GHS-markning av farliga amnen enligt EU:s forordning 1272/2008 (CLP) pa grundval av foljande kalla: [ 15 ]
Pulver
02 – Brandfarlig
Brandfarlig
07 – Skadlig
Skadlig
H-fraser H228 , H319
P-fraser P210 , P305+351+338
EU-markning av farliga amnen
EU-markning av farliga amnen enligt EU:s forordning 1272/2008 (CLP) pa grundval av foljande kalla: [ 16 ] [ 17 ]
Granulat
Irriterande
Irriterande
(Xi)
Pulver
Brandfarlig
Brandfarlig
(F)
Irriterande
Irriterande
(Xi)
R-fraser R11 , R36/37/38 , R36/38
S-fraser S22 , S26 , S36/37/39
NFPA 704

0
1
0
SI-enheter och STP anvands om inget annat anges.

Kisel ar ett halvmetalliskt grundamne med atomnumret 14 och det kemiska tecknet Si ( latin : silicium ). Kisel kan i likhet med kol bilda fyra kovalenta bindningar, men ar inte lika reaktivt som kol. Rent kisel ar kristallint och har en gra metallisk farg. Kisel liknar glas och ar liksom detta starkt men mycket skort. Kisel ar tamligen inert , men reagerar med halogener och baser , dock inte med syror . Kisel har manga isotoper , dess masstal kan variera mellan 22 och 44. Den vanligaste isotopen ar 28 Si (forekomst 92 %).

Kisel forekommer aldrig i fri form i naturen utan som foreningar med kisel, syre och en metall i granit , gnejs , gabbro med flera bergarter eller i jordarter sasom sand och lera . Kisel forekommer aven som kiseloxid i form av mineralet kvarts i flera bergarter och jordarter. Kisel har manga industriella tillampningar. Kisel ar huvudkomponenten i glas , cement , keramik och de flesta halvledare . Grundamnet ar ett av manniskans och biologins viktigaste amnen, men djur behover endast sma mangder. Vaxternas metabolism paverkas i hog grad av kisel.

Pa grund av likheterna med kol har det ibland foreslagits att liv baserat pa kisel skulle vara mojligt (detta kallas alternativ biokemi ). Inget kiselbaserat liv har dock uppstatt pa jorden, och polymerer av kisel ar inte lika stabila som sina organiska motsvarigheter eftersom kiselatomen ar mycket storre an kolatomen. Kisel kan darfor inte bilda lika manga foreningar som kol. Kisel har aven svart att bilda dubbelbindningar.

Historia [ redigera | redigera wikitext ]

Elektronstruktur hos kisel.

Humphry Davy misstankte att kvarts var en oxid av ett okant grundamne och borjade darfor undersoka kvartsen. Han borjade med att losa kvartsen i lut och gjorde elektrolys med Voltas stapel men det bildades inget amne med metallisk glans. Gay-Lussac och Thenard framstallde kiseltetrafluorid (SiF 4 ) genom att leda gasformig vatefluorid over kvartspulver. Sedan ledde de kiseltetrafluoriden over varm kaliummetall och de sag en kraftig reaktion. Efter skoljning sag man ett rodbrunt, fast amne som kanske var orent kisel.

Den svenske kemisten Torbern Bergman betecknade pa 1770-talet kiseldioxiden som en jordart . d. v. s. en svarreducerad oxid. Den fick namnet kiseljord av ordet kiselsten. Den som raknas som upptackaren av kisel ar dock Jons Jacob Berzelius , som 1823 renframstallde kisel och det var ocksa han som inforde det svenska namnet kisel. [ 18 ] Han upphettade en blandning av kvarts, jarn och kol , och da bildades jarnsilicid . Han hallde saltsyra pa restprodukten och sag att det bildades mer vatgas an av samma mangd jarn som han hade fran borjan. Detta betydde att han maste ha framstallt kvartsens "metall". Berzelius framstallde nu kiseltetrafluorid och lat den reagera med pottaska och fick da en dubbelfluorid ( kaliumhexafluorsilikat K 2 SiF 6 ) som han sedan reducerade med metalliskt kalium och sedan behandlade med vatten. [ 19 ]

Anvandning [ redigera | redigera wikitext ]

Dopad kisel ar en halvledare och utgor den huvudsakliga bestandsdelen i de flesta aktiva elektroniska komponenter , sasom dioder , transistorer och integrerade kretsar .

Kisel inom legeringar [ redigera | redigera wikitext ]

  • Ett av de storsta anvandningsomradena for kisel i legeringar ar med aluminium for att producera lattmetallegeringar som samtidigt har hog hallfasthet. Dessa legeringar anvands ofta i bilar och andra fordon . Over halften av varldskonsumtionen av kisel gar till detta andamal.
  • Hos halvledare anvands kisel som har dopats med andra amnen och det anvands i bland annat solceller och transistorer .
  • Ett annat legeringsamne som kisel legeras med ar jarn, denna legering anvands for sin hoga hallfasthet .
  • Legering med koppar och zink anvands i blyfria kopplingar inom VVS .

Kisel som foreningar [ redigera | redigera wikitext ]

Forekomst [ redigera | redigera wikitext ]

Kisel ar det nast vanligaste grundamnet i jordskorpan efter syre och om man mater med vikt tar kisel upp 25,7 % av grundamnena i jordskorpan. Kisel finns oftast i form av kiseldioxid eller i silikatmineral .

Ett av de basta fyndmineralen for kiseldioxid ar vanlig sand .

Framstallning [ redigera | redigera wikitext ]

Kisel framstalls industriellt genom reduktion av kiseldioxid med kol vid 1900 K (1627 °C) i ljusbagsugnar .

SiO 2 + C → Si + CO 2

Flytande kisel samlas da i botten av ugnen och kan tappas av med en renhet av cirka 98 %. Ultrarent kisel kan sedan framstallas genom klorering till kiselklorid (SiCl 4 ) som sedan reduceras med zink . Sedan gjuts kiselmetallen till stavar som fors genom spolar med hogfrekvent vaxelstrom ; nar stavarna fors genom spolarna puttas fororeningar bakat och rent monokristallint kisel bildas.

Kiselmetall kan ocksa framstallas genom reduktion av kiseldioxid med aluminium eller magnesium . Nar man anvander aluminium maste svavel tillsattas till reaktionen for att ge varme at reaktionen men da bildas giftigt svavelvate vid skoljningen. Men nar man anvander magnesium bildas brandfarlig silangas vid skoljningen.

SiO 2 + 2Mg → Si + 2MgO
3SiO 2 + 2Al → 3Si + 2Al 2 O 3

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran engelsksprakiga Wikipedia , Silicon , tidigare version .

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

  1. ^ ”CIAAW, Standard Atomic Weights Revised 2019” . IUPAC . https://www.ciaaw.org/atomic-weights.htm . Last 18 februari 2021 .  
  2. ^ W. Zulehner, B. Neuer, G. Rau: Silicon in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, 2005 Wiley-VCH Verlag GmbH & Co. KGaA, Weinheim, doi : 10.1002/14356007.a23_721
  3. ^ Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang: Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In: Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328?337, doi : 10.1021/je1011086 .
  4. ^ Harry H. Binder: Lexikon der chemischen Elemente. S. Hirzel, Stuttgart 1999, ISBN 3-7776-0736-3 .
  5. ^ Ram, R. S. (1998). ”Fourier Transform Emission Spectroscopy of the A2D?X2P Transition of SiH and SiD” . J. Mol. Spectr. 190: sid. 341?352. PMID 9668026 . Arkiverad fran originalet den 9 februari 2012 . https://web.archive.org/web/20120209151548/http://bernath.uwaterloo.ca/media/184.pdf .   Arkiverad 9 februari 2012 hamtat fran the Wayback Machine .
  6. ^ Hagg G. 1963, Allman och oorganisk kemi, avsnitt 23-3g sidan 566, Almqvist & Wiksell, Uppsala
  7. ^ Eranna, Golla (2014). Crystal Growth and Evaluation of Silicon for VLSI and ULSI . CRC Press. sid. 7. ISBN 978-1-4822-3281-3 . http://books.google.com/books?id=bo6ZBQAAQBAJ&pg=PA7  
  8. ^ Magnetic susceptibility of the elements and inorganic compounds Arkiverad 12 januari 2012 hamtat fran the Wayback Machine ., in Lide, David R., red (2005). CRC Handbook of Chemistry and Physics (86th ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 0-8493-0486-5  
  9. ^ Robert C. Weast (ed.): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990, ISBN 0-8493-0470-9 , s. E-129 ? E-145. De angivna vardena har har raknats om enligt SI .
  10. ^ [ a b c d e ] Hopcroft, Matthew A.; Nix, William D.; Kenny, Thomas W. (2010). ”What is the Young's Modulus of Silicon?” . Journal of Microelectromechanical Systems 19 (2): sid. 229. doi : 10.1109/JMEMS.2009.2039697 . http://silicon.mhopeng.ml1.net/Silicon/ .  
  11. ^ Royal Society of Chemistry ? Visual Element Periodic Table
  12. ^ ? Online Etymological Dictionary
  13. ^ Weeks, Mary Elvira (1932). ”The discovery of the elements: XII. Other elements isolated with the aid of potassium and sodium: beryllium, boron, silicon, and aluminum”. Journal of Chemical Education 9 (8): sid. 1386?1412. doi : 10.1021/ed009p1386 .  
  14. ^ Voronkov, M. G. (2007). ”Silicon era”. Russian Journal of Applied Chemistry 80 (12): sid. 2190. doi : 10.1134/S1070427207120397 .  
  15. ^ Kisel i substansdatabasen GESTIS-Stoffdatenbank hos IFA (Institut fur Arbeitsschutz der Deutschen Gesetzlichen Unfallversicherung) . Last 13 mars 2011. (JavaScript kravs)
  16. ^ Datablad Silicium (Granulat) pa AlfaAesar. Last 29 januari 2010. (JavaScript kravs) .
  17. ^ Datablad Silicium (Pulver) pa AlfaAesar. Last 29 januari 2010. (JavaScript kravs) .
  18. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  19. ^ Enghag, Per (2000). Jordens grundamnen och deras upptackt, del 3. Byggstenar for marken och vattnet ? luften och livet . Stockholm: Industrilitteratur. sid. 329?330. ISBN 91-7548-590-7  

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]