Johannes Ewald
, fodd
18 november
1743
i
Kopenhamn
, dod
17 mars
1781
, var en
dansk
poet
och psalmforfattare. Nagra av hans psalmer finns i danska
Psalmebog for Kirke og Hjem
.
Han var dotterson till
Marie Wulf
; hans far,
Enevold Ewald
, var prast vid barnhemmet i Kopenhamn och sande honom strax fore sin dod 1754 att ga i skola hos rektor Licht i
Slesvig
, och Ewald fick bo i dennes hem till 1758, da han borjade pa
Kopenhamns universitet
. Under skoltiden laste han mycket pa egen hand, bland annat islandska sagor,
Tom Jones
och
Robinson Crusoe
. Crusoe stimulerade hans reslust sa att han gjorde ett rymningsforsok. Ewald saknade under denna tid fullkomligt en aldres ledning och uppfostran.
Nagon tid efter att han blivit student blev han sa djupt foralskad i Arendse Hulegaard att han bestamde sig for att fortjana hennes hand genom att bli "dygdig" och "stor". Ewalds mor gifte om sig med Arendses farbror, vilket gav Ewald tillfalle att ofta traffa Arendse. For att snarast mojligt kunna satta bo med sin alskade, om vars genkarlek han hade grundade forhoppningar, beslot Ewald att hemligen lamna Danmark och i frammande krigstjanst vinna utmarkelse och rang. Denna gang (1759) blev flykten allvar: han tog varvning i den
preussiska
armen. Till foljd av sin spenslighet blev han inte husar, sasom han onskat, utan infanterist. Missnojd rymde han till osterrikarna, blev trumslagare och kort darefter underofficer, tills hans anhoriga lyckades fa reda pa hans vistelseort och forsokte frikopa honom. Da detta vagrades, rymde han fran osterrikarna. Vid sin hemkomst (1760) agnade han sig med en sadan iver at studier, att han redan 1762 kunde ta teologisk ambetsexamen med de hogsta betygen.
Sin alskade miste han dock snart, for hon gifte sig med en affarsman. Sjalv pastod Ewald alltid att forlusten av henne var kallan till alla hans senare olyckor och till den
melankoli
, som blev hans
grundstamning
.
Han borjade nu sin forfattarverksamhet med en allegorisk berattelse,
Lykkens tempel
, som "Selskabet til de skjonne videnskabers forfremmelse" upptog bland sina skrifter (1764). Hans nasta forsok var det bibliska dramat
Adamiaden
(1765), som foranleddes av en uppgift i en pristavling, men underkandes som bristfalligt, om an levande. Han tog da tillbaka sitt arbete med forklaringen att om han inte kunde bli Danmarks baste skald, ville han inte vara den nast baste, och pa samma gang beslot han att under tva ar inte skriva vers, utan genom lasning utbilda sin ande. Det var de franska klassikerna (i synnerhet
Pierre Corneille
),
Friedrich Gottlieb Klopstock
(som han kande personligen), Roms skalder samt tyska oversattningar av
Shakespeare
och Ossian, som han framfor allt studerade. Under denna tid skrev han endast en kantat vid
Fredrik V:s
dod (1766). Denna dikt gjorde honom med ens kand over hela landet. Slutligen satte han igang att omarbeta
Adamiaden
,
Adam og Eva
(1769), som ar Ewalds omfangsrikaste religiosa dikt.
Genom Klopstock hade hans uppmarksamhet riktats mot arvet fran den nordiska forntiden, som man dock hade mycket lite kunskap om. Ewald studerade
Saxo Grammaticus
och hamtade fran honom amnet till
Rolf Krage
(1769), den forsta danska historiska tragedin, skriven pa prosa efter Klopstocks monster. Vid denna tid angreps Ewald svart av gikt. Sjukdomen forvarrades snabbt och han var under flera ar bunden vid sangen. Ewald arbetade nu till stor del for teatern, skrev satiren
De brutale klappere
(1771), med anspelningar pa tidsforhallanden, lustspelet
Harlequin patriot
(1772), som hade en politisk syftning, men aldrig uppfordes, och
Pebersvendene
(1773), en komedi i
Ludvig Holbergs
stil.
Egentligen var det endast ett fatal, som uppskattat hans diktning, men sa smaningom tillvaxte antalet av hans beundrare; sarskilt Det danske literaturselskab, som stiftats 1775, gav Ewald stod och uppmuntran. 1777 flyttades Ewald tillbaka till huvudstaden och kom i god vard. Dar upplevde han att
Balders dod
med framgang uppfordes pa kungliga teatern (1778), och dar skrev han den dramatiska idyllen
Fiskerne
, liksom
Balders dod
med atskilliga sanger, bland annat
Liden Gunver
, som ar det forsta lyckade forsoket att ater ansla folkvisans ton, samt den valkanda
Kong Christian stod ved højen Mast
, som snart blev folksang. Med musik av Hartmann den aldre uppfordes
Fiskerne
1779 med stort bifall. Nar Ewald 1780 beslutade att ge ut sina samlade skrifter, tecknade sig en stor mangd abonnenter. Hans stallning forbattrades nu, men hans kraft var uttomd. Han fullbordade en avhandling om allmogens upplysning samt paborjade ett Hamlet-drama. Foretalet till hans skrifter, ett masterstycke av dansk prosa, var hans sista storre arbete.
Av sin mor inackorderades Ewald darpa i Rungsted, halvvags mellan Kopenhamn och Helsingor, vid Sundet (varen 1773- hosten 1775), dar han fick god vard och fullbordade flera fina lyriska dikter, bland annat
Rungsteds lyksaligheder
(1773) och det heroiska sangspelet
Balders dod
(1775), som inforde blankversen i Danmarks dramatik. Trots att Ewald endast har och dar lyckades traffa den nordiska tonen, som oftast fortogs av ett deklamatoriskt uttryckssatt, har detta drama betydelse som utgangspunkt for 1800-talets renassans, sarskilt Ohlenschlager, och flera av de dar inlagda sangstyckena ar mycket vackra. Ewalds ofullbordade sjalvbiografi,
Johannes Ewalds levnet og meninger
, har datidens basta danska prosastil och ar ocksa den enda av hans bocker som oversatts till svenska:
Liv och meningar
(oversattning
Hjalmar Lundgren
, Wahlstrom & Widstrand, 1948).
1775 flyttades han till Sobakshus, vid Helsingor, dar han under standigt vaxande sjuklighet tillbringade de tva sorgligaste aren av sin levnad.
Han dog 17 mars 1781, av alkoholism och gikt. Nagra fa natter tidigare hade han skrivit
Udrust dig, helt fra Golgatha!
, som ar upptagen i den danska
Psalmebog for Kirke og Hjem
som nummer 646 och till en
egen melodi
. Texten lyder:
- Udrust dig, Helt fra Golgatha,
- Løft højt dit røde Skjold,
- Thi Synd og Død, du ser det, ja,
- Angribe mig med Vold!
- Løft højt dit Glavind i din Harm
- Mod dem, som trodse dig,
- Nedstyrt dem med en vældig Arm
- Fra Lyset og fra mig!
- Da skal jeg, sikker ved din Haand,
- Ej frygte Døden mer,
- Og glad ser da min frelste Aand
- Paa sit nedbrudte Ler.
1879 restes en gemensam minnesvard at Ewald och Wessel.
Sitt fornamsta uttryck fick Ewalds rika anlag i lyriken (
Ode til sjalen
,
Ode til min Moltke
med flera), dar han bade i stil och stamning lyfter den varldsliga konstdiktningen till en for den tiden enastaende storhet.
Pa svensk poesi utovade han inflytande vid 1700-talets slut (Kellgren, Lidner).
- Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran
Nordisk familjebok
,
Ewald, Johannes
, 1904?1926.
- ^ [
a
b
]
Bibliotheque nationale de France
,
BnF Catalogue general :
oppen dataplattform
,
las online
, last: 10 oktober 2015,
licens
: oppen licens.
[kalla fran Wikidata]
- ^ [
a
b
]
Encyclopædia Britannica
, Johannes Ewald, last: 9 oktober 2017.
[kalla fran Wikidata]
- ^ [
a
b
]
Nationalencyklopedin
, Johannes Ewald, last: 9 oktober 2017.
[kalla fran Wikidata]
- ^ [
a
b
]
Aleksandr M. Prochorov
(red.), ”Эвальд Йоханнес”,
Большая советская энциклопедия
:
[в 30 т.]
, tredje utgavan, Stora ryska encyklopedin, 1969, last: 25 februari 2017.
[kalla fran Wikidata]
- ^
Charles Dudley Warner
(red.),
Library of the World's Best Literature
, 1897,
las online
.
[kalla fran Wikidata]