Jakob Albrekt von Lantingshausen
, fodd den
4 november
1699
i
Reval
, dod den
6 december
1769
i
Stockholm
, var en
svensk
friherre
,
generallojtnant
,
serafimerriddare
,
politiker
och
overstathallare
.
Jakob Albrekt von Lantingshausens var den ende sonen av tva barn till
generaladjutanten
Gotthard Henrik
Lantingshausen
, som skrev sig till flera gods i Reval, och Jakobina
Stael von Holstein
, en aldre syster till
Jakob Axel Stael von Holstein
. Fadern stupade i
slaget vid Punitz
nar Jacob Albrekt var fem ar och han blev da huvudman for atten, som
naturaliserats
i Sverige som adlig.
Jakob Albrekt von Lantingshausen ingick 1717 som
volontar
vid
livgardet
. Foljande aret befordrad till
kornett
och
lojtnant
vid
Hallands
infanteri
, bevistade han falttaget mot
Norge
1718?1719 och utmarkte sig sardeles i traffningen vid Ljung, dar han med endast sjuttio man tillbakadrev de vida overlagsna danskarna. Da hans regemente 1722 indrogs, erholl han
kaptens
avsked
och begav sig till sin morbroder,
overste
Stael von Holstein
, dar han i tva ar studerade krigsvetenskapen, varpa han 1724 ingick i
fransk
tjanst, vilken pa grund av tidens fredliga forhallanden inskrankte sig till fredlig
garnisonstjanstgoring
.
Anvandande all sin lediga tid till forkovran av sina insikter i skilda grenar av manskligt vetande, gjorde han sig snart kand som en kunnig och duglig officer och kallades 1736 att som
guvernor
leda den unge hertig Kristians av
Zweibrucken
och dennes yngre broders uppfostran, varefter han under de foljande aren med de unga prinsarna besokte atskilliga hollandska och tyska
universitet
. Han greps darvid av tanken att bana prinsen vagen till tronfoljden i Sverige, vilken plan dock pa grund av forhallandena ej kunde forverkligas vid
riksdagen 1742?1743
, oaktat Lantingshausen, vilken efter slutat guvernorsvarv atervant till franska haren och med denna stridit i
osterrikiska tronfoljdskriget
, enkom begivit sig hem for att bearbeta stamningen. Han atervande darpa till krigsskadeplatsen, deltog med utmarkelse i de foljande arens falttag och erholl 1745 vardigheten av
brigadier
i franska haren.
Ar 1746 atervande han till Sverige och deltog i
riksdagen 1746?1747
, dar han genast gjorde sig bemarkt inom
hattarnas
lager och insattes i en av
standernas
deputationer. Under den fran
Ryssland
hotande faran av ett fredsbrott, avsandes Lantingshausen, som 1747 utnamnts till
generalmajor
, till
Finland
for ordnande av dess forsvar. Tva ar senare forordnades han till chef for ett
varvat regemente
i
Goteborg
,
von Lantingshausens regemente
, och forvaltade dessutom en tid
landshovdinge
ambetet
i lanet.
I riksdagsarbetet borjade han ocksa taga en allt mera framskjuten del. Vid
riksdagen 1751?1752
var han en av
hattpartiets
kandidater till
lantmarskalk
, insattes i
sekreta utskottet
och gjorde sig sa gallande, att franske ambassadoren tillskrev riksdagens forlopp efter hans onskningar fornamligast Lantingshausens och
Ulrik Scheffers
kloka ledning. Hans kraftiga motstand mot hovets planer pa okad konungamakt gjorde honom dar sa illa anskriven, att, oaktat Lantinghausen under
riksdagen 1755?1756
, da han pa nytt var medlem av sekreta utskottet, var uppford pa ej mindre an fyra
riksradsforslag
, han varje gang blev av
konungen
forbigangen.
I det av hattarna 1757 inledda
pommerska kriget
var Lantingshausen en av de fa, som nagorlunda visade sig stallningen vuxen. Det var salunda forst och framst hans fortjanst, att haren blev nagorlunda krigsduglig och nar Lantingshausen, som 1757 utnamnts till
generallojtnant
, slutligen i november 1758 mottog platsen som
overbefalhavare
, lyckades han i nagon man uppehalla de svenska vapnens ara, om ocksa den tryckta ekonomiska stallningen och radvillheten pa hogsta ort hindrade honom att fullt utnyttja de fordelar, situationen stundom hade att bjuda. Misslynt harover, lamnade han sin post 1761 for att intrada som
overstathallare
i Stockholm, vartill han kallats redan 1759. Pa denna plats adagalade han en drift, rattvisa och omtanksamhet, som forvarvade honom allman hogaktning och minnet av att ha varit en av huvudstadens yppersta styresman. Sarskilt inlade han stor fortjanst om
polisvasendets
forbattring.
Han gick sa upp i denna sin
befattning
, att han mer och mer drogs fran
politiken
, men tog dock verksam del i framtvingandet av riksdagen i
Norrkoping
1769, dar han annu en gang tillhorde sekreta utskottet. De forhoppningar, han och manga andra hyst om bot for statsskickets varsta olagenheter, gackades emellertid och nedstamd drog sig Lantingshausen tillbaka till Stockholm.
Jakob Albrekt von Lantingshausen erholl 1760 friherrlig vardighet och blev 1764
serafimerriddare
. Gift 1748 med
grevinnan
Anna Sofia
von Fersen
, syster till riksradet och
faltmarskalken
Fredrik Axel von Fersen
. De fick tva barn, dottern Carolina Sophia som gifte sig med
Thure Leonard Klinckowstrom
, och sonen
Albrekt von Lantinghausen
som upphojdes till
greve
ar 1800.