Den har artikeln behover kallhanvisningar for att kunna verifieras . (2023-07) Atgarda genom att lagga till palitliga kallor ( garna som fotnoter ). Uppgifter utan kallhanvisning kan ifragasattas och tas bort utan att det behover diskuteras pa diskussionssidan .

Nationalism under tidigt brittiskt styre [ redigera | redigera wikitext ]

Den brittiska perioden i Indien fram till 1857 praglades inte av nagot stilla accepterande av den brittiska dominansen. Mindre uppror och storre oroligheter brot med jamna mellanrum ut, bland bonder, isolerade stammar och furstestater. Manga av oroligheterna motiverades av den skonsmassiga behandling den inhemska befolkningen fick av Ostindiska Kompaniets personal i landet.

Indierna beskattades av Ostindiska Kompaniet, och forutom skatterna kunde foretagets representanter krava ytterligare pengar, varor eller fria tjanster fran befolkningen. Det var inte heller ovanligt att tortyr anvandes mot dem som protesterade. Till de mer kanda upproren under denna tid hor Kolupproret 1831 , Santhalupproret 1855 och Kutchupproret 1816 - 1832 . Indiska trupper i brittisk tjanst gjorde myteri i Vellore i sodra Indien 1806 .

Sepoyupproret [ redigera | redigera wikitext ]

Det stora upproret av 1857 kom att bli en vattendelare i Indiens brittiska historia. Ostindiska Kompaniet forlorade darmed sin kontroll over landet, och den brittiska kronan tog direkt kontroll. Se artikel Sepoyupproret

Nationalistrorelsen 1857- [ redigera | redigera wikitext ]

I efterdyningarna av Sepoyupproret grundades Indiska Nationalkongressen . Organisationen, som med tiden blev Indiens ledande politiska parti , grundades foretradesvis av personer fran den bildade medel- och overklassen, och en av forgrundsgestalterna var sjalv britt, Allan Octavian Hume . Upproret blev dodsstoten for Ostindiska Kompaniet, som nu ersattes av ett Indien som lod direkt under brittiska kronan som Brittiska Indien . Indien beskrevs som juvelen i kronan , och angelagna om att behalla Indien inom imperiet blev de brittiska myndigheterna i Indien positivt installda till de indier som arbetade for mattliga reformer av samhallet.

Nationalkongressen [ redigera | redigera wikitext ]

Indiska Nationalkongressens forsta mote agde rum i Bombay i december 1885 . Under den tidiga perioden kravde Nationalkongressen inte indisk sjalvstandighet, utan bara storre mojligheter for indier i samhallet, och storre sjalvstyrelse i Indien. Det brittiska styret var "absolut nodvandigt for vart nationella intresse" forklarade man. Bland de konkreta saker som kravdes fanns mojligheten for indier att bli statstjansteman och att valda regionala forsamlingar skulle inforas, for att foljas av inforandet av ett indiskt parlament . Gopal Krishna Gokhale var typisk for Nationalkongressens ledarskap fran 1800-talets sista ar fram till mellankrigstiden i framforandet av dylika krav. En radikalare falang gjorde sig dock pamind framat sekelskiftet , och en kamp om Nationalkongresens inriktning blossade upp runt 1905 - 1908 . Ledare som Lokmanya Tilak tillhorde den radikala falangen, som ville halla en hardare linje mot britterna.

Religios sondring [ redigera | redigera wikitext ]

Visionen av nationell samling for hela Indien utmanades av indiska muslimer, som inte trodde sig kunna lita pa ett hinduiskt ledarskap. En del av forklaringen stod att finna i spridningen av det koloniala inflytandet i Indien. De flesta bildade och liberala indier fanns i de stora hamnstaderna, som Bombay, Madras och Calcutta . Omraden med stor muslimsk befolkning daremot, var i allmanhet omraden dar man levde pa traditionellt vis, avlagset fran en modernare ekonomi. Sondringen mellan de religiosa grupperna blev dock storre nar en hinduisk vackelse vaxte sig starkare runt sekelskiftet: Nu hade muslimerna inte bara de hinduiska ekonomiska intressena att frukta, utan aven de kulturella intressena.

Intresset for gamla hinduiska texter, seder och vanor vaxte, och fick ny naring i vissa av de reformer som britterna genomforde i landet. 1891 lagstiftade man om en lagsta giftermalsalder pa 12 ar for flickor, nagot som konservativa hinduer inte kunde acceptera. Av tradition giftes barnen bort mycket tidigt, aven om aktenskapen sedan inte fullbordades forran puberteten intratt. Britterna lagstiftade aven om sanitara atgarder for att fa bukt med spridning av pest . Eftersom denna lagstiftning innebar bortskaffandet av sjuka eller doda kor fick detta hinduerna att reagera an varre; kon ar ett heligt djur for hinduismen. Nar val det religiosa intresset for kon ateruppvackts, gick sedan hinduerna till angrepp pa den muslimska sedvanjan att gora slaktoffer . Aven om Nationalkongressens ledarskap till storsta delen bestod av sekulariserade hinduer, kunde man inte helt avskarma sig fran den allmanna opinionen. Foljaktligen bildades 1906 " Muslim League " for att organisera muslimska indier. Splittringen i nationalistrorelsen var ett faktum.

Satyagraha [ redigera | redigera wikitext ]

Den svaraste utmaningen mot det brittiska styret kom pa 1920-talet genom Mahatma Gandhi . Han blev da medlem i Nationalkongressen, men det var hans egna olika icke-valdskampanjer som vallade problem for britterna och de moderata indiska nationalisterna. Under parollen Satyagraha manade han sina anhangare att gora motstand mot det brittiska valdet, inte genom valdsaktioner, utan genom att vagra medverka. Ett satt att gora detta var genom att inte kopa brittiska produkter. Man skulle inte kopa brittiskt tyg , utan vava sitt eget. Man skulle vagra kopa brittiskt salt . Gandhi fangslades upprepade ganger av myndigheterna.

Andra varldskriget [ redigera | redigera wikitext ]

Under andra varldskriget kampade indiska soldater som tidigare i brittiska styrkor runt om i varlden. Japan rekryterade ett antal av de indiska krigsfangarna till en marionettarme, som kampade pa de japanska fronterna i Sydasien . Armen kallades "Indian National Army", och stalldes under befal av Subhas Chandra Bose .

Anglofila krafter [ redigera | redigera wikitext ]

Under 200 ar styrdes allt storre delar av den valdiga indiska halvon av Storbritannien, trots att man aldrig hade mer an en mindre personell narvaro. Detta till trots bibeholls det indiska valdet stabilt.

Forklaringen till detta var britternas skickliga strategi dar man harskade genom att sondra. Indien ar ju an idag ett land dar ofantligt manga folkgrupper ar bosatta, och dar skillnaderna i levnadsniva ar enorm emellan samhallsklasserna. Britterna kunde spela ut rivaliserande furstar mot varandra, och anvanda sig av motsattningarna mellan kaster , religioner , samhallsklass, regional kultur och annat. Nar sedan en modernt utbildad medelklass vaxte fram bidrog denna till att bromsa sjalvstandighetsstravandena, da de valutbildade fruktade majoritetsprincipens tillampning i ett land dar storre delen av befolkningen var analfabeter och mycket fattiga. En liknande fruktan kunde den gamla feodala overklassen hysa.

Till de mer kanda lojalisterna horde Sir Salar Jung , chefsminister i furstestaten i Hyderabad vid mitten av 1800-talet. Sir Syed Ahmed (fodd 1817 ) beskrev det brittiska valdet som "valgorande for den vetenskapliga moderniseringen av landet" och den brittiska narvaron i Indien som en liberaliserande faktor. Syed Ahmed motsatte sig aven de tidiga, mer moderata kraven fran Nationalkongressen, och var skeptisk till allman rostratt . Sir Ali Imam (fodd 1869 ) ansag for sin del att indisk nationalism var fullt forenlig med lojalitet till den brittiske monarken och stolthet over det Brittiska Imperiet . Sir Sultan Muhammed Shah , (fodd 1875 ), " Aga Khan " och religios ledare, uttalade att "om de bara ger mig tillfalle, kommer jag att ge den sista droppen av mitt blod for det brittiska imperiet".

Den mest prominente lojalisten i Indien var Sir Pherozeshah Mehta , en zoroast fran Bombay . Mehta var juristutbildad i England och sedan politiskt engagerad i hemlandet, vald till Indiens lagstiftande forsamling 1886 . Ordforande for Nationalkongressen 1889 . Han besokte Storbritannien for att utova lobbyarbete for Nationalkongressens sak, och blev tack vare sin for britterna konstruktiva installning adlad 1902 . I Indien blev han mot slutet av sitt liv en allt viktigare politisk figur. Mehta var vicerektor vid universitetet i Bombay och grundare av Indiens Centralbank 1911 . Inom Nationalkongressen var Mehta ett samlande namn for lojalisterna. Han ledde angreppen mot radikaler som Tilak, vilka han beskrev som "farliga extremister".

Sjalvstandigheten [ redigera | redigera wikitext ]

Vid krigsslutet forlorade Winston Churchill och hans konservativa parti makten i Storbritannien . Den nya Labourregeringen under Clement Attlee gav den nye vicekungen Lord Mountbatten instruktioner att arbeta for indisk sjalvstandighet, nagot som ocksa blev verklighet 1947 . I sina memoarer beklagar Churchill detta, da han aven efter kriget velat forsoka behalla Indien under den brittiska kronan.

Viktiga personer i sjalvstandighetsrorelsen [ redigera | redigera wikitext ]

• Sir Pherozeshah Mehta (1845-1915)
• Lokmanya Tilak (1857-1920)
• Gopal Krishna Gokhale (1866-1915)
• Motilal Nehru (1861-1931)
• Sri Aurobindo (1872-1950)
• Sarojini Naidu (1879-1949)
• Mahatma Gandhi (1869-1948)
• Jawaharlal Nehru (1889-1964)
• Mohammed Ali Jinnah (1876-1948)
• Sardar Vallabhbhai Patel (1875-1950)
• Subhas Chandra Bose (1897-1946) protysk