En
hjarttransplantation
ar nar ett
hjarta
fran en avliden donator opereras in i en annan manniska. Det ar den basta behandlingen vid de mest avancerade formerna av
hjartsvikt
.
De vanligaste bakomliggande diagnoserna vid hjarttransplantation ar:
Historiens forsta kanda, men bara delvis lyckade, hjarttransplantation utfordes den 2-3 december 1967 mellan klockan 24:00 och 05:00 pa sjukhuset Groote Schuur i
Kapstaden
,
Sydafrika
. Patient var den 55-arige och svart hjartsjuke Louis Washkansky, vars nya hjarta kom fran en 24-arig kvinna som omkommit i en bilolycka. Washkansky overlevde i 18 dagar.
Lakarteamet leddes av
professor
Christiaan Barnard
, som den 2 januari aret darpa lyckades med att operera den 58-arige
tandlakaren
Philip Blaiberg pa samma
sjukhus
.
Sjalva operationstekniken och framfor allt metoden att forhindra avstotning (rejektion) av det transplanterade hjartat hade utarbetats av Norman Shumway (1923?2006) och dennes medarbetare vid Stanfordsjukhuset i
Kalifornien
.
Det var dock forst pa 1980-talet som hjarttransplantationer borjade genomforas i storre skala efter att det immunhammande lakemedlet Sandimmun (Cyklosporin) introducerats som minskade avstotningsreaktioner efter transplantationen och avsevart forbattrade overlevnaden efter transplantation.
Den forsta hjarttransplantationen
[
1
]
i Sverige utfordes den
21 juni
1984
pa
Sahlgrenska Universitetssjukhuset
under ledning av professor
Goran William-Olsson
och
Eva Berglin
.
Hjarttransplantationer utfors huvudsakligen pa hjarttransplantationscentra av specialiserade thoraxkirurger. Den idag vanligaste tekniken vid hjarttransplantation ar sa kallad bi-kaval ortotopisk hjarttransplantation. Det betyder att det nya hjartat opereras in pa det gamla hjartats stalle och att hoger formak sys in med separata
anastomoser
till ovre och nedre vena cava. Aven s.k. heterotopisk hjarttransplantation forekommer.
Hjartdonatorn befinner sig ofta pa ett annat sjukhus an den som ska transplanteras och hjartat maste darfor hamtas till transplantationscentret. Detta sker vanligen genom att ett hamtteam bestaende av en thoraxkirurg, en operationssjukskoterska och en transplantationskoordinator aker till sjukhuset dar donatorn befinner sig. Uttagningsproceduren gar till sa att man forst infunderar en kaliumhaltig losning kallad kardioplegi i hjartats kranskarl for att stanna hjartat, och kyla ner det for att minska amnesomsattningen i hjartat sa att det overlever utan blodforsorjning fram till dess att det inplanterats i mottagaren. Aven om hjartat kan overleva flera timmar pa detta vis ar det viktigt att transplantationsteamet arbetar sa snabbt som mojligt efter denna punkt da hjartats funktion efter transplantationen ar battre ju kortare tid hjartat varit utan blodforsorjning.
Efter att kardioplegi infunderats klipps hjartat vanligtvis ut genom att man forst klipper genom vanster formak, klipper av hoger formak vid dess overgang till ovre och nedre halvenen och slutligen klipps lungartaren och huvudpulsadern av. Darefter laggs hjartat i en steril pase och laggs pa is i en kylvaska for transport.
I samband med att explantation av hjartat utfors pa donatorn paborjas samtidigt forberedandet av mottagaren pa transplantationscentret. De tva operationsteamen haller tat kontakt under denna procedur for att minimera tiden som det nya hjartat saknar blodforsorjning. Forst kopplas mottagaren upp till hjart-lungmaskin for att forsorja kroppen under tiden operationen pagar. Detta gar till sa att slangar satts in i ovre och nedre halven fran vilka man dranerar blodet till hjart-lungmaskinen, syresatter det och darefter pumpar in det i en slang som satts in i huvudpulsadern. Darefter klipps det sjuka hjartat ut. Ibland har mottagaren haft en pump som hjalpt till att pumpa runt blodet i vantan pa transplantationen som ocksa opereras ut i detta skedet.
Efter att det nya hjartat anlant till transplantationscentret paborjas implantationen genom att det nya hjartats vanster formaksbit sys in till mottagarens vanster formak. Det ar mycket viktigt att detta gors noggrant da blodning fran denna sammankoppling ar svar att atgarda efter att transplantationen ar komplett. Efter detta kan de ovriga sammankopplingarna mellan hoger formak och ovre och nedre halven respektive lungartarer och huvudpulsader goras i olika ordningsfoljd.
For att forhindra avstotning av det transplanterade hjartat behover mottagaren ta immundampande mediciner efter hjarttransplantationen. I normalfallet bestar detta av tre sorters mediciner
1.
Kortikosteroider
2.
Calcineurinhammare
(
Tacrolimus
eller
Cyklosporin
)
3. Antimetabolit (Mycophenolat mofetil eller azathioprin)
Avstotning innebar att den transplanterade patientens immunforsvar attackerar det transplanterade hjartat. Avstotning kan vara antingen cellular eller antikroppsmedierad.
En av de viktigaste begransande faktorerna for langtidsoverlevnad efter hjarttransplantation ar sa kallad Cardiac Allograft Vasculopathy (CAV). Sjukdomen liknar atherosklerotisk, dvs "vanlig", kranskarlssjukdom pa det sattet att den leder till fortrangning av kranskarlen som minskar blodforsorjningen till hjartat och kan leda till att delar av hjartmuskeln dor eller far forsamrad pumpfunktion. Vidare ar de riskfaktorer som ar viktiga for kranskarlssjukdom som overvikt, diabetes och rokning riskfaktorer aven for CAV. Sjukdomen skiljer sig dock fran atherosklerotisk kranskarlssjukdom nar det kommer till sjukdomens uppkomst och morfologi samt symtomatologi.
CAV innebar en diffus fibros
hyperplasi
av
intiman
i karlvaggen. Den diffusa hyperplasin innebar att fortrangningarna ar langstrackta och svardefinierade och darmed ofta svara att behandla med konventionella metoder for kranskarlssjukdom som
PCI
eller
CABG
.
Eftersom det transplanterade hjartats nerver skurits av fran donatorn i samband med transplantationen och atervaxt av nerver in i det transplanterade hjartat i princip inte sker kan transplanterade patienter i princip inte kanna smarta fran sitt hjarta och far darfor normalt inte karlkramp av CAV. Patienter har darfor oftast antingen inga symtom eller symtom av hjartsvikt.