Henry Stafford , 2:e hertig av Buckingham , fodd 4 september 1454 , dod 2 november 1483 , var en engelsk adling.

Buckingham spelade en viktig roll i Rikard III:s uppgang och fall. Han ar ocksa en av de huvudmisstankta for prinsarna i Towerns forsvinnande (och antagna mordet pa dem), Buckingham var slakt med den kungliga familjen pa manga satt, men hans slaktband var alla genom dottrar till yngre soner. Hans chanser att arva tronen tycktes avlagsna, men konflikterna mellan attlingarna till Edvard III av England och inom husen Lancaster och York gjorde att Buckingham hamnade inom rackhall for kronan. Somliga historiker menar att hans avsiktliga konspirerande for att kunna gripa kronan borjade sa tidigt som under Edvard IV:s regeringstid, och om de har ratt var det nara att hans langsiktiga och utstuderade plan lyckades.

Betydelsefulla slaktingar [ redigera | redigera wikitext ]

Buckingham var son till Humphrey, earl Stafford och Margareta Beaufort . Fyra av Buckingams kusiner och sysslingar blev kungar av England och en av hans sysslingar blev drottning:

• Edvard IV och hans bror Rikard III var Buckinghams kusiner. Buckinghams far Humphrey, earl Stafford , var son till Anne Neville . Annes syster Cecily, hertiginna av York var mor till Edvard IV och Rikard III. Edvards son Edvard V var darmed Buckinghams syssling.

• Henrik Tudor , senare Henrik VII var Buckinghams syssling. Buckinghams mor var Margareta Beaufort , dotter till Edmund Beaufort, 2:e hertig av Somerset . Margaretas yngre kusin, som ocksa hette Margareta Beaufort (1443-1509), var mor till Henrik VII , den senare var dotter till John Beaufort, 1:e hertig av Somerset .

• Anne Neville , som skulle bli drottning som hustru till den lancastriske Edvard av Westminster , prinsen av Wales, blev istallet drottning som maka till Rikard III . Hennes farfar Rikard Neville, earl av Salisbury var bror till Buckinghams farmor (som ocksa hette Anne Neville) vilket gjorde Buckingham till drottningens syssling.

Slaktskap med Edvard III [ redigera | redigera wikitext ]

Tre av Buckinghams fyra far- och morforaldrar harstammade fran Edvard III av England :

• Humphrey Stafford, hertig av Buckingham (farfar), var barnbarn till Thomas av Woodstock , Edvard III:s yngste son.
• Anne Neville (farmor) var barnbarn till Johan av Gent genom hans dotter Joan Beaufort , vilket gjorde henne barnbarnsbarn till Edvard III .
• Edmund Beaufort (morfar) var barnbarn till Johan av Gent , genom hans yngste son John Beaufort, 1:e earl av Somerset .
• Eleanor Beauchamp (mormor) harstammade fran en dotter till William Marshal men inte fran Edvard III.

Buckinghams farmor Anne Neville och morfar Edmund Beaufort var alltsa kusiner eftersom John och Joan Beaufort var syskon.

Uppvaxt och begynnande karriar [ redigera | redigera wikitext ]

Henry Stafford foddes 1454 under Henrik VI :s regeringstid. Hans far Humphrey, earl Stafford dodades i Forsta slaget vid St Albans 1455 dar han stred pa Huset Lancasters sida, da Henrik var ett spadbarn, och hans farfar, hertigen av Buckingham, en annan ledande lancastrare, dodades fem ar senare, 1460 .

1465, da han var elva ar gammal, blev han hertig av Buckingham. Den nye hertigen blev skyddsling hos drottning Elizabeth Woodville , Edvard IV av England . Ett ar senare gifte han sig med drottningens syster Catherine Woodville (fodd omkring 1458). Buckingham forlat aldrig Elizabeth for att hon tvingade honom att gifta sig, och han avskydde sin hustru och alla de andra i slakten Woodwille.

Da Edvard IV avled 1483, och Woodvilles kampade mot Edwards bror Rikard, hertig av Gloucester, over formyndarskapet over den unge Edvard V , tog Buckingham Rikards parti. Parlamentet forklarade Edvard V illegitim och erbjod Rikard tronen, som han accepterade och blev Rikard III . Efter att ha forst statt bakom Rikard, borjade Buckingham efterhand att samarbeta med John Morton , biskop av Ely, pa Buckinghams syssling Henrik Tudors sida, mot kungen, trots att det var pa samma sida som hans ingifta Woodvilleslaktingar.

Rikard III:s regeringstid [ redigera | redigera wikitext ]

Da Henrik Tudor forsokte invadera England och ta tronen fran Rikard i oktober 1483, samlade Buckingham en arme i Wales och tagade osterut for att stotta Henrik. Med en kombination av tur och skicklighet lyckades Rikard kvasa upproret: Henriks skepp rakade ut for en storm och tvingades atervanda till Bretagne och Buckinghams arme hade ocksa problem med samma ovader och deserterade da de motte Rikards arme. Buckingham forsokte fly, men fangades in efter att Rikard satt ett pris pa hans huvud, och domdes for forraderi och halshoggs i Salisbury 2 november. Efter Buckinghams avrattning gifte sig hans anka Catherine med Jasper Tudor .

Bohunegendomarna [ redigera | redigera wikitext ]

Buckinghams motiv till dessa handelser ar omdiskuterade. Hans motvilja mot Edvard IV och dennes barn berodde troligtvis pa tva faktorer. En var hans avsky gentemot deras gemensamma Woodville-slaktingar, vilka Edvard favoriserade i hog grad. Den andra var hans intressen i Bohunegendomarna. Buckingham hade arvt en stor del av godset fran Eleanor de Bohun, hustru till Thomas av Woodstock och dotter till earlen av Hereford, Essex och Northampton .

Eleanors yngre syster och medarvtagerska Marie de Bohun gifte sig med Henrik Bolingbroke, som senare blev Henrik IV , och hennes del av Bohunegendomarna blev inforlivade i Huset Lancasters egendomar, och arvdes senare av Henrik VI . Da Henrik avsattes av Edvard IV, drog Edvard in den delen som kronans egendom, under Huset York .

Buckingham havdade att denna mark skulle ha gatt till honom istallet och att det var troligt att Rikard III hade lovat honom egendomarna i gengald for att han hjalpt Rikard att gripa makten. Efter Rikards kroning gav han Bohunegendomarna till Buckingham, med villkoret att det skulle godkannas av parlamentet. Historikerna ar oense om det var ett satt for Rikard att verka halla sitt lofte, men samtidigt bryta det, men detta kan ha varit ett skal till att Buckingham vande sig emot Rikard.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

• Stafford, 3. Henry i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)