Haradsratt kallades tidigare underratten (forsta rattsinstansen ) i allmanna mal pa landsbygden i Sverige till och med 1971 ^{[ 1 ]} och i Finland till 1993 ^{[ 2 ]} , da de i bada landerna ersattes av tingsratter .

Allmant [ redigera | redigera wikitext ]

Det fanns en haradsratt i varje tingslag . Ratten sammantradde pa tingsstallet , som i regel bara fanns pa en plats i varje tingslag. Varje domsaga bestod i sin tur av minst ett, och oftast flera, tingslag.

I Gotaland och storre delen Svealand baserades tingslagsindelningen pa den urgamla indelningen i harader (pa vissa hall kallade skeppslag eller bergslag ). I Norrland och Dalarna (sanar som pa Folkare harad ) fanns daremot inga harader, utan tingslagen byggde direkt pa sockenindelningen .

Varje harad utgjorde, med fa undantag, ett tingslag. En del storre harader var dock indelade i flera tingslag. Vadsbo harad i Vastergotland var unikt i det avseendet att det inte bara var indelat i fyra tingslag, utan aven i tva domsagor. ^{[ 3 ]} .

1600-talet [ redigera | redigera wikitext ]

Den domare som var chef for en haradsratt hade titeln haradshovding och domde tillsammans med den av 12 ledamoter sammansatta namnden (haradsnamnden) ^{[ 4 ]} . Namndemannen kallades ibland, anspelande pa deras antal, tolvman och var i regel framgangsrika storbonder bosatta i den aktuella domsagan. For att ratten skulle vara domfor fordrades att minst sju av namndemannen narvarade. Den framste av tolvmannen uppbar titeln haradsdomare och var namndens talesman gentemot haradshovdingen. Haradsdomaren ansvarade ocksa for en av de tre nycklar som tillsammans med haradshovdingens och kronofogdens motsvarigheter kravdes for att oppna haradskistan .

Inforandet av hovratter medforde att haradsratterna pa ett helt annat satt an tidigare kom under central kontroll. Allvarligare brott, som kunde medfora dodsstraff , refererades regelmassigt till den hogre instansen och haradsrattens domsbocker reviderades ocksa av hovratten med jamna intervaller.

Haradshovdingeambetet medforde botesinkomster och var attraktivt for adelsman som inte alltid var villiga att alltfor ofta besoka haradet. Istallet upprattholls ambetet i praktiken ofta under 1600-talet av sa kallade laglasare (aven lagforare ) som var ett slags avlonade vikarier , som inte sallan genom det ofta forekommande bruket att lasa lag vid flera haradsratter parallellt, forvarvade betydande juridiska erfarenheter.

Systemet med laglasare fanns ocksa pa lagmansratten dar laglasaren istallet ersatte den ordinarie lagmannen .

Laglasarsystemet medforde under 1600-talets gang att bondestandet och lokalsamhallet fick okat inflytande over domsmakten. Denna utveckling avbrots ar 1680 da Karl XI inforde krav pa att en haradshovding maste bosatta sig inom sin domsaga.

1700- och 1800-talen [ redigera | redigera wikitext ]

Under 1700- och 1800-talet forskots mycket av den kommunala makt utanfor rattsskipningsomradet som haradet och haradsratten tidigare haft till socknen och sockenstamman . Den stora prestige som namndemannaambetet tidigare innehaft minskade till den grad att man 1823 fann det for gott att infora en regel som tvingade namndeman att sitta kvar atminstone tva ar pa sin post innan det blev mojligt avga. Tidigare hade livstidstjanstgoringar varit vanliga, och ambetet hade inte sallan gatt fran far till son vid den forres franfalle.

Mot slutet av 1800-talet borjade antalet haradsratter att minska, sarskilt i sodra delen av Sverige dar manga harader var sma till saval yta som folkmangd, och slogs ihop till storre tingslag. Under denna och den narmast foljande tiden byggdes ett flertal av de tingshusbyggnader som annu finns kvar.

1900-talet [ redigera | redigera wikitext ]

Sammanslagningarna fortsatte under 1900-talets forsta halft. Under denna period borjade ocksa allt fler stader laggas under landsratt ^{[ 5 ]} , vilket gallde de flesta stader av blygsam storlek och samtliga nytillkomna oavsett storlek. Det innebar att staden ingick i den omgivande domsagan och lydde under dess haradsratt. Storre stader fortsatte dock vanligen att ha egen jurisdiktion , det vill saga radhusratter .

1970 fanns det i Sverige 108 haradsratter, att jamfora med 223 stycken ar 1909 och 303 stycken ar 1882. Aret darpa byttes haradsratter och radhusratter ut mot tingsratter .

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• lagmansratt

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Sveriges Rikes Lag. 1921. H. Westring, P.A. Norstedt & Soner Forlag. Stockholm.
• Lilla Uppslagsboken, 1974. Forlaget Norden AB. Malmo.