Genus ar inom sprakvetenskapen en indelning av ett spraks substantiv och pronomen i olika klasser med utgangspunkt fran deras inverkan pa bojningen av artiklar , adjektiv och verb . Exempelvis e tt ro tt hus , en solig dag .

Bland vasterlandska sprak ar det vanligast att substantiven indelas i maskulinum , femininum , neutrum , reale , genus med semantisk koppling eller inget genus alls. Pa senare ar har de tre genusgrupperna maskulinum, femininum och reale kommit att sammanfattas under namnet utrum .

Andra satt for indelning av orden ar manskligt kontra omanskligt eller levande kontra dott. Nar ett sprak har fler an tre indelningar brukar man inte kalla dessa for genus utan for nominalklasser . Vanliga indelningar ar form, storlek, atlighet och social status. Dessa genussystem ar i regel mycket rika och klasser for allt mojligt kan forekomma. I exempelvis tucano-sprak finns en nominalklass for ”bark som inte sitter fast direkt pa ett trad”. Under denna klass faller aven "sackiga byxor" samt "bitar av plywood som blivit sa fuktiga att lagren luckrats upp." Sprak med denna typ av klassystem aterfinns bland annat i nordostkaukasiska sprak och bantusprak . ^{[ 1 ]}

Epikoinon , aven epicoenum (-senum; av gr. ?π?κοινο? (-ον) epikoinos (-on) ), ar ord som kan vara bade maskulinum och femininum , till exempel larjunge, elev, person. ^{[ 2 ]}

Grammatikaliskt genus [ redigera | redigera wikitext ]

• Maskulinum, ein Tisch ? der Tisch , tyska
• Femininum, una mesa ? la mesa , spanska
• Reale, realgenus, utrum, en bok ? boken , en stol ? stolen , svenska
• Neutrum, ett bord ? bordet , svenska

Indoeuropeiska sprak [ redigera | redigera wikitext ]

Fram till borjan av 1900-talet ansag man att det urindoeuropeiska urspraket hade tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Senare fynd har visat att exempelvis luviska istallet gjorde en distinktion mellan animata (levande) och inanimata (icke-levande) substantiv. De animata substantiven anses senare ha delats upp i maskulinum och femininum, medan de inanimata substantiven blivit neutrum. Ett exempel pa denna forandring av indelning ar klassisk grekiska dar maskulina och feminina substantiv har olika andelser. Har kan dock substantiv av bade maskulina och feminina genus sluta pa samma andelse, exempelvis -ο?, vilket darfor antyder att andelsen harstammar fran en tid innan man borjade dela upp animata substantiv i maskulina och feminina. Ett sadant substantiv ar det for manniska, ?νθρωπο?.

Klassiskt latin har tre genus, men fynd antyder att neutrum i talspraket kom att mer och mer bojas i maskulinum. Denna process dar neutrum blir till maskulinum har fullfoljts i flera moderna romanska sprak . Franska och spanska har endast maskulinum och femininum. Rumanska har dock kvar neutrum.

I den germanska sprakfamiljen finns en stor kontrast mellan tyska som har tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och engelska som saknar genus helt (en avveckling har skett).

Svenska [ redigera | redigera wikitext ]

I standardsvenska har skillnaden mellan maskulina och feminina ord i praktiken upphavts och pronomina han och hon ersatts av ett enda pronomen, den . Genusgruppen utrum har darmed kommit att jamstallas med realgenus , vilken aven benamns reale . ^{[ 3 ]}

I fornnordiska anvandes maskulinum, femininum och neutrum. I modern standardsvenska har maskulinum och femininum smalt samman till en ny kategori, reale eller utrum. Reale kallas i svenska grammatikor ibland for n-genus , bland annat pa grund av att suffixet for bestamd form ar -(e)n (saken). Neutrum kallas da for t-genus , eftersom suffixet for bestamd form ar -(e)t (tinget). Standardsvenskan far darmed, i praktiken, endast tva grammatiska genus, reale och neutrum.

Spar fran aldre svenska lever dock kvar, exempelvis omtalas "klockan" och "manniskan" som hon . I aldre bibeloversattningar kallas sanningen for hon och nattvarden for han . Aven i manga svenska dialekter uppratthalls en distinktion mellan maskulinum och femininum. Varmlandska ar ett exempel pa detta med sin sarskilda bojning av feminina substantiv, exempelvis e tos ? tosa . ^{[ 4 ]}

I standardsvenska kategoriseras de flesta substantiven, cirka tre fjardedelar, som reale ^{[ 5 ]} och aven lanord faller for det mesta under denna kategori, exempelvis "en byra", "en toalett".

Grammatiskt genus kan aven i viss man vara betydelsebarande da utrum anger att person asyftas medan neutrum har en ospecifik syftning: "Fann du nagon?" mot "Fann du nagot?".

Ovriga sprak [ redigera | redigera wikitext ]

Utover indoeuropeiska sprak finns distinktionen maskulint och/eller feminint genus bland annat i foljande sprakfamiljer: afro-asiatiska , dravidiska , nordostkaukasiska och australiska aboriginsprak . I altaiska , austronesiska , sino-tibetanska och uraliska sprakfamiljer ar denna typ av genusdistinktion inte lika vanlig.

Ett sprak som helt saknar genus ar turkiska medan finska och ungerska har olika pronomen for manskligt och icke-manskligt genus.

Hur manga genus ett sprak kan ha ar svart att redogora for, men har ett sprak fler an fyra ar det sannolikt att det handlar om ett icke konsbundet genussystem dar indelningen beror pa semantiken.

Icke konsbundna genusformer [ redigera | redigera wikitext ]

I manga asiatiska och amerikanska sprak grupperas alla substantiv efter vilket matt man mater dem med. Pa svenska anvands till exempel mattet "man" for att mata storleken pa trupper eller stora objekt: "en styrka pa tusen man", "tre man hog". Mattet "kopp" anvands pa motsvarande vis for att mata ingredienser vid matlagning.

Det finns sprak med sex sadana klasser. Sadana klassystem betraktas omsom som system inom kategorin genus, och omsom som system inom en egen kategori, som saknas i svenskan. Den brukar kallas klass eller sort och styr liksom "vanligt" genus val av artiklar och pronomen. Gransen mellan genusbegreppet och klassbegreppet ar vag, men en vanlig uppfattning ar att termen genus bor reserveras for system dar kategorierna helt eller delvis saknar semantisk forankring.

I afar , ett afro-asiatiskt sprak , markeras subjektets semantiska genus pa verbet och refererar darmed till subjektets kon. ^{[ 6 ]}

Yuchi , ett isolatsprak som talas i sydostra USA, har tio genus varav sex endast anvands av och om yuchistammens medlemmar. Den genusmarkering man valjer ar beroende av konstillhorighet och slaktskap hos talare och ahorare. Vidare anvands tre genus for inanimater och ett genus for bade djur och icke-yuchier.

Hopiindianernas sprak, ett amirindsprak , har forutom kategorierna animat och inanimat genus, ett vegetativt genus i vilken bland annat vaxter indelas. ^{[ 7 ]} Andra ovanliga kategorier for semantiskt genus aterfinns i bland annat aboriginsprak sasom i dyirbal. Dar finns en kategori for animata objekt och man, en annan for kvinnor, vatten, eld och vald, en tredje for atbara frukter och gronsaker och en fjarde for ovrigt.

Semantiskt genus [ redigera | redigera wikitext ]

Ibland anvander svenska sprakvetare termen sexus eller semantiskt genus for det biologiska eller tillskrivna konet, som kan hanga mer eller mindre fast samman med ett ord, och styra valet av pronomen. Sexus for ordet "skadespelerska" ar da feminint. Sexus for icke-biologiska objekt kan kallas inanimatum .

Indoeuropeiska sprak [ redigera | redigera wikitext ]

Aven engelskan indelar semantiskt genus pa detta satt med de personliga pronomen i tredje person, he , she och it , men saknar som redan namnts grammatiskt genus.

Vad galler substantiv i manga romanska sprak, till exempel franska och spanska, gors en distinktion mellan maskulinum och femininum. Exempelvis ar en manlig larare profesor och en kvinnlig larare profesora (spanska). Det finns dock undantag, sa kallade epicoena ord, som ar konsneutrala, exempelvis estudiante som anvands for bade manliga och kvinnliga studenter. I vissa sprak, exempelvis iriska, forekommer substantiv som semantiska forutsatts tillhora ett visst kon, men grammatiskt behandlas som det motsatta, exempelvis cailin , flicka (maskulinum) och stail , hingst (femininum). De tyska orden Madchen = flicka och Fraulein = froken betecknar varelser av honkon, men ar grammatiskt neutrum.

Dessutom vager maskulinum tyngre an femininum i manga romanska sprak. I franska benamns till exempel en grupp bestaende av tusen kvinnor och en man som ils , de (3 pers. plur. mask.), trots att majoriteten ar kvinnor.

Svenska [ redigera | redigera wikitext ]

Semantiskt genus omfattar tre genus: maskulinum, femininum och inanimatum. Maskulinum och femininum tillhor kategorin animatum da dessa substantiv raknas som levande. Ursprungligen bygger indelningen maskulinum/femininum pa konstillhorighet hos referenten, nagot som sedermera successivt verkar avvecklas. Idag kan exempelvis skadespelare hanvisa till bade en manlig och en kvinnlig teatral utovare (da skadespelerska ). Nar det galler semantiskt genus ar det talarens attityd till referenten som avgor valet av animatum och inanimatum. Valet kan exempelvis goras mellan att tala om hunden Fido som han (animatum), eller den (inanimatum). Har maste talaren dock aven ta hansyn till grammatiskt genus och valja mellan utrum och neutrum for att beteckna hunden. ^{[ 8 ]}

I svenska kan anvandandet av konsneutrala pronomen vara problematiskt eftersom en distinktion mellan maskulina och feminina pronomen maste goras. For att slippa valja kon sa forekommer bland annat foljande losningar (framst i skriven form): han eller hon , han/hon , den , h?n eller h*n . Sedan 1966 ^{[ 9 ]} har ett nyskapat konsneutralt pronomen " hen " foreslagits for svenskan, och efter millennieskiftet vunnit viss mark, men ocksa blivit foremal for debatt.

Ovriga [ redigera | redigera wikitext ]

I finska, som saknar grammatiskt genus, anvands det konsneutrala han oavsett kon. Detta galler aven for turkiska ( o oavsett kon). ^{[ 10 ]}

Finskan indelar sitt semantiska genus efter animacitet , i animater och inanimater. I hogspraklig finska anvands han om alla manskliga varelser och se om djur och inanimater. Exempelvis talar man pa finska om hunden Fido som den , ("se"), oavsett om man anser Fido vara en familjemedlem eller inte.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]