한국   대만   중국   일본 
Franco Bonisolli ? Wikipedia Hoppa till innehallet

Franco Bonisolli

Fran Wikipedia

Franco Bonisolli , fodd 25 maj 1937 i Rovereto i Italien , dod 30 oktober 2003 i Wien i Osterrike , var en italiensk operasangare , tenor , vars roller spande fran de lyriska till de dramatiska facken, sarskilt uppskattad for sina tolkningar av Manrico och Calaf . Han ar aven kand for sin nyckfulla, egocentriska personlighet.

Karriar [ redigera | redigera wikitext ]

Bonisolli debuterade vid Festival di Spoleto 1962, som Ruggero i Puccinis sallan uppforda La Rondine. Han atervande foljande ar som prins i Prokofjevs Karleken till de tre apelsinerna. Dessa framtradanden ledde till engagemang i olika italienska hus, som kulminerade i La Scala-debuten i rollen som Cleomene i Rossinis Le siege de Corinthe 1969. Hans repertoarlista vid den har tidpunkten innefattade aven Rodolfo, Nemorino och hertigen av Mantua.

Han gjorde sitt forsta framtradande pa Wiener Staatsoper 1968 och med San Francisco Opera foljande aret, val mottagen vid bada husen. Han fortsatte till Metropolitan i New York dar han sjong greve Almaviva i Il Barbiere di Siviglia 1972. Han skulle komma att atervanda dit som Alfredo, Faust och hertigen i Rigoletto.

I mitten av 1970-talet ersattes lyriska roller av en allt tyngre repertoar. Han blev en eftertraktad uttolkare av Manrico i Trubaduren, Andrea Chenier, Calaf i Turandot och Canio i Pajazzo. Sa smaningom sjong han ocksa en rasande Otello.

Rost [ redigera | redigera wikitext ]

Bonisolli var en mycket begavad och spannande sangare med en ringande ovre register. Han kunde sjunga langa linjer sakta och mycket vackert om han sa onskade, han kunde frasera stilfullt om han ville, han kunde till och med skadespela om han bara lade manken till. Problemet var att han alltfor ofta inte tog sig besvaret att gora nagon av dessa saker. Daremot sjong han med stor generositet och da han var i god form var han en spannande artist.

Med aren blev han tyvarr alltmer odisciplinerad med sin rost. Hans excentriska beteende och hans sceniska upptag resulterade i smeknamnet "Il Pazzo" (galningen), och gjorde honom svar att arbeta med.

Inspelningar i urval [ redigera | redigera wikitext ]

  • 1973 - Verdi - La traviata - Mirella Freni, Franco Bonisolli, Sesto Bruscantini - Berlin State Opera Chorus and Orchestra, Lamberto Gardelli - ARTS
  • 1975 - Verdi - Il trovatore - Franco Bonisolli, Raina Kabaivanska, Viorica Cortez, Giulio Zancanaro, Gian Carlo Luccardi - Berlin State Opera Chorus and Orchestra, Bruno Bartoletti - ARTS
  • 1977 - Verdi - Rigoletto - Rolando Panerai, Margherita Rinaldi, Franco Bonisolli, Viorica Cortez, Bendt Rundgren - Dresden Opera Chorus and Orchestra, Francesco Molinari-Pradelli - ARTS

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]