Eugen Onegin , Op. 24, ( ryska : Евгeний Онeгин , Jevgenij Onegin ) ar en rysk opera ("lyriska scener") i tre akter (sju scener), tonsatt av Pjotr Tjajkovskij . Libretto ar av Konstantin Sjilovskij (1849?1893), kompositoren och dennes bror Modest efter Pusjkins versroman Eugen Onegin ^{[ 1 ]} .

Historia [ redigera | redigera wikitext ]

Forslaget att komponera en opera baserad pa Pusjkins roman kom fran operasangerskan Elizaveta Lavrovskaja i maj 1877. Forst ansag Tjajkovskij att handlingen var tamligen banal, men han insag snart dess meriter och skapade snabbt scenerierna for att kunna borja komponera. Han anvande verser direkt ur romanen och valde ut kanslosamma scener, darav undertiteln: "lyriska scener". Operan ar episodisk och har ingen sammanhallen berattelse, utan formedlar glimtar ur Eugen Onegins liv. Detta kunde Tjajkovskij tillata sig, eftersom han visste att publiken val kande till Pusjkins roman och kunde fylla i tomrummen. Operan paborjades i Ryssland och avslutades vid badorten San Remo vid Medelhavet 1878. Varen 1878 bodde Tjajkovskij ensam pa fru von Mecks gods, Brilov, och en afton spelade han i sin ensamhet igenom operan. Han har senare berattat:

"Tonsattaren var den ende ahoraren. Jag skams over att erkanna att ahoraren var rord till tarar och att han gav tonsattaren tusen komplimanger."

Tragiskt mellanspel [ redigera | redigera wikitext ]

Under arbetet med operan erholl Tjajkovskij ett karleksbrev fran en tidigare elev, Antonina Miljukova (som han inte ens minns att han har traffat). "Brevscenen" i operan var redan tonsatt. Tjajkovskij var inte bara foralskad i sin Tatjana, utan identifierade sig ocksa med henne. I det har laget fick han ett nytt karleksbrev fran Miljukova. Eftersom han inte vill spela Onegins roll (Onegins installning var frammande for honom), friade han till den olyckliga unga kvinnan. I ett brev till brodern Modest sager han sig gora det for sin familj: aven om de kanner till hans homosexuella laggning, alskar och forlater honom, sa vill han inte orsaka dem mer lidande. Han verkar vilja tappa till allt skvaller om sitt privatliv genom att gifta sig. Det blev ett kortvarigt och for bada olyckligt aktenskap. I ett annat brev skriver Tjajkovskij att han aldrig hade forespeglat sin hustru nagon annan karlek an som bror och att Antonina har blivit for honom i fysisk hanseende absolut avskyvard. Efter smekmanaden forsokte han eventuellt bega sjalvmord men han klandrade eller anklagade aldrig Miljukova for aktenskapets upplosning. Efter denna handelse tycks han ha gett upp alla planet pa att skylta med ett heterosocialt liv. Till brodern Anatolij skriver han:

"Jag har slutligen borjar forsta att inget ar mer fruktlost an att inte vilja vara det jag ar av naturen." ^{[ 2 ]}

Premiar [ redigera | redigera wikitext ]

Tjajkovskij kunde inte tanka sig Pusjkins dikt om ungdom och karlek framford av aldre, korpulenta sangare. Han skickade darfor verket till Moskvakonservatoriet , for att eleverna dar skulle uppfora det. Urpremiaren agde rum den 29 mars 1879 med Nikolaj Rubinstein som dirigent. Tjajkovskij var sjalv tillfreds med forestallningen, men varken publik eller kritik visade nagon storre forstaelse eller intresse. Orsaken hartill var dels att de upptradande var amatorer, dels att man inte var van vid att en operahandling forsiggick i samtidens Ryssland med "moderna" drakter. De flesta tyckte dessutom att Tjajkovskijs behandling av Pusjkins dikt var "otillborlig", och att handlingen var stillastaende och trakig. Inte heller musiken formadde gripa samtidens publik, och det drojde lange innan denna psykologiskt nyanserade opera blev vardesatt efter sina fortjanster.

Tva ar senare sattes operan upp pa Bolsjojteatern den 23 januari 1881. Den fick ett ljumt mottagande utanfor Ryssland, dar den betraktas som en rysk kuriositet. Forsta uppsattningen utanfor Ryssland var i Prag 1888, dirigerad av kompositoren sjalv, och darefter i Hamburg 1892, dirigerad av Gustav Mahler med kompositoren narvarande.

Den svenska premiaren agde rum pa Stockholmsoperan den 12 oktober 1903 med en version oversatt av Ernst Wallmark och den iscensattes ater med premiar den 9 november 1943 och den 16 februari 1963 i en nyoversattning av Ralf Parland . ^{[ 3 ]}

Den sattes upp pa Goteborgsoperan med premiar den 29 mars 2008 . ^{[ 4 ]}

Personer [ redigera | redigera wikitext ]

• Larina, godsagarinna ( mezzosopran )
• Tatjana, hennes dotter ( sopran )
• Olga, hennes dotter ( alt )
• Filipjevna, Tatjanas amma och gammal trotjanarinna (mezzosopran)
• Vladimir Lenskij, en ung adelsman och poet, Olgas fastman ( tenor )
• Eugen Onegin, adelsman och Lenskis van ( baryton )
• Saretzkij, Lenskis van ( basbaryton )
• Furst Gremin ( bas )
• Monsieur Triquet, fransman och spraklarare (tenor)
• Officerare, adelsman, damer och bondfolk (kor och balett)

Handling [ redigera | redigera wikitext ]

Akt I

Det ar skordetid pa fru Larinas gods. Skordefolket atervander fran falten och fru Larinas dottrar Olga och Tatjana deltar i festen. Olgas fastman, poeten Lenskij, kommer pa besok i sallskap med sin van Eugen Onegin, och medan Olga och Lenskij sjunger om sin karlek till varandra foralskar sig Tatjana i den blaserade Onegin. Pa kvallen kan hon inte somna utan skriver ett brev till honom ( Tatjanas brevscen ) dar hon oppet tillstar sina kanslor for honom och ber om ett mote. Onegin kommer men ar kall och avvisande. Han ar rord over hennes karlek men passar inte for aktenskapet, sager han. Han ber henne att glomma honom.

Akt II

Onegin har motvilligt accepterat en inbjudan till bal hos fru Larina. ( Mellanspel och vals ) Han dansar med Tatjana, men da han hor att det pratas om dem bjuder han istallet upp Olga och borjar kurtisera henne. Lenskij blir svartsjuk, och nar Olga vill straffa honom genom att ga med pa Onegins forslag att de skall dansa kotiljongen tillsammans, utmanar Lenskij sin van pa duell. Duellanterna mots vid flodstranden och Onegin sarar Lenskij dodligt.

Akt III

( Polonas ) Nagra ar senare kommer Onegin till en fest hos furst Gremin, som forestaller honom for sin hustru. Det ar Tatjana som har utvecklats fran ung, romantisk flicka till mogen kvinna. Plotsligt erkanner Onegin sin granslosa karlek till henne och ber henne komma till ett annat rum dar de kan vara ostorda. Tatjana alskar honom fortfarande men vill inte svika fursten. Onegins lidelsefulla boner ar fafanga. Tatjana lamnar honom ensam med sin fortvivlan.

Eugen Onegin pa Metropolitanoperan i oktober 2013 [ redigera | redigera wikitext ]

Kanda nummer [ redigera | redigera wikitext ]

• Akt 1. Tatjanas aria, Brevscenen .
• Akt 2. Mellanspel och vals (orkester), Lenskijs aria (Varthan, varthan, varthan har nu forsvunnit min ungdoms tid, dess gyllne dar?);
• Akt 3. Polonas (orkester), Furst Gremins aria (Envar pa jorden karlek kanner).

Bibliografi [ redigera | redigera wikitext ]

• Eugen Onegin : lyrisk opera i sju bilder / text efter Pushkin . Stockholm: Radioteatern. 1959. Libris 12087024  

Diskografi (urval) [ redigera | redigera wikitext ]

• Eugen Onegin . Bernd Weikl, Stuart Burrows, Julia Hamari, Nicolai Ghiaurov, Teresa Kubiak. Orchestra of the Royal Opera House Covent Garden. Georg Solti, dirigent. Decca (ADD) 417 413-2. 2CD. ^{[ 5 ]}

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Gademan, Goran (2015). Operahistoria . Moklinta: Gidlund. Libris 17853406 . ISBN 9789178449293  
• Opera : kompositorer, verk, uttolkare / utgivare Andras Batta ; lektor Sigrid Neef ; [oversattning fran tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Koln: Konemann. 2005. Libris 10110147 . ISBN 3-8331-1884-9  
• Rabe, Julius (1939). Radiotjansts operabok : tolv operor beskrivna for radiolyssnarna. [1] . Stockholm: Radiotjanst. sid. [244]?256. Libris 8224610  
• Ralf, Klas (1955). Operakvallar : Grona volymen . Stockholm: Forum. sid. 82?[89]. Libris 8222029  
• Sandberg, Ingrid (1944). Vara popularaste operor och operetter. Bd 2 . Uddevalla: Hermes, Bjorkman & Ericson. sid. [151]?170. Libris 420181  
• Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklof, Margareta (1993). Operalexikonet . Stockholm: Forum. Libris 7256161 . ISBN 91-37-10380-6  
• Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans varld : ett lexikon over kompositorer, roller och innehall i vara vanligaste operor . Stockholm: Raben & Sjogren. Libris 7236411 . ISBN 91-29-59233-X  

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

• Eugen Onegin : operan . Stockholm. 1963. Libris 11748671   - Kungliga teaterns programblad Sasongen 1962-63:7. - Innehall: Nils Ake Nilsson: Alexander Pusjkin - en rysk skald ; Bertil Hagman: Tjajkovskij, tva kvinnor och "Eugen Onegin" ; Ralf Parland: Hjarter knekt - parafras pa Pusjkins duell-scen
• Nordstrom, Sixten (1995). Varldens basta operor : 29 operor som fortrollat varlden : innehall, historik, illustrationer fran kanda uppsattningar . Stockholm: Wahlstrom & Widstrand. sid. [163]?172. Libris 7282227 . ISBN 91-46-16778-1  
• Petersen, Gunilla (2004). ”"Rollgestalterna maste inge mig karlek, sympati och medlidande, som riktiga manniskor"”. Operan. Spelaret ... / Kungl. teatern 2004/05:23,: sid. 16?27.     Libris 10222730
• Sallstrom, Gorel (1991). ”Tva versioner av Eugen Onegin”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946?1994) 1991 (46:5),: sid. 266?268. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844 .     Libris 2248037